- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
258

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7:e häftet. Oktober 1872 - Rich. Åkerman: Om mangans inflytande vid ståltillverkningen - "The Iron and Steel Institute's" årsmöte 1872

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

allmänhet icke hålla mer än några hundradedels och högst 0,3
à 0,4 procent manganoxidul. Ändtligen hålla sjelfva
Dannemora-malmerna, af hvilka dock verldens mest beryktade stålämnesjern
tillverkas, icke mera än 1,5 à 2,5 procent manganoxidul[1], och
det deraf framstälda smidesjernets manganhalt är endast
omkring 0,03 proc.[2]

Inverkan af manganhaltiga ämnens tillsättande vid
gjutstålstillverkningen.


En särdeles vigtig rol vid gjutstålssmältningen spelar
tillsatsen af manganhaltiga ämnen, och härtill användes dels
brunsten, i blandning med för dess reduktion nödiga kolrika
beståndsdelar, och dels spegeljern eller ännu manganrikare jern. Af
hvilken synnerlig vigt i fråga varande mangantillsats är, inses
bäst deraf, att det i sjelfva verket endast är ined dess tillhjelp,
som det blifvit möjligt att af oädlare eller mindre rena
jernsorter framställa ett användbart och i värme handterligt
gjutstål, och detta gäller icke endast för det i degel smälta, utan
också för bessemer- och martinstål m. m.

Mangantillsatsernas verkan vid gjutstålsberedningen tyckes
vara flerfaldig. Att stålet derigenom renas från svafvel, hvilket
såsom svafvelrnangan eller en dubbelförening af svafvelmangan
och manganoxidul aflägsnas i slaggen, kan med stöd af Carons
redan citerade försök anses såsom alldeles afgjordt; men mangan
tyckes också förhindra en för stålet menlig absorption af syre,
genom hvars upptagande detsamma annars lätt blir rödskört
och svårhandterligt i värme. Äfven vid bessemer- och
martinprocesserna tillsättes spegeljern, men först vid deras afslutning,
och ändamålet dermed är att befria produkten från rödskörhet,
som anses orsakas af under processen upptaget syre, hvarifrån
jernet eller stålet vid spegeljernstillsättningen åter befrias
genom den lätt syrsättliga manganen, som dermed förenas och
sedan i slaggen ingår såsom manganoxidul.

Behofvet af mangantillsats är emellertid ingalunda lika stort
för alla jernsorter, utan ju oartfriare dessa af sig sjelfva äro,
desto mindre behöflig är mangantillsatsen, och vid det af
Bispbergsmalm beredda utmärkta Uchatiigjutstålets framställning vid
Vikmanshyttan användes alldeles ingen mangantillsats, oaktadt
Bispbergsmalmen icke håller mera än någon tiondedels procent
mangan. Likaledes behöfver man icke vid alla bessemerverk
tillsätta något spegeljern, utan af Dannemora- och flera andra
malmer beredt tackjern lemnar ändock en från rödskörhet fri
produkt. Likväl torde Dannemora-beskickningarne vara de
manganfattigaste bland dem, som utan spegeljernstillsats möjliggöra
framställandet af ett från rödskörhet alldeles fritt bessemerjern.

Utom att mangan renar från svafvel, kan det också vara
fråga, om den icke motverkar inflytandet af en i jernet eller
stålet deraf ännu qvarvarande återstod. Herr Brusewitz[3] har
nämligen i ett från rödbräcka fritt bessemerstål med 0.046 proc.
kol och 0,638 proc. mangan funnit den ganska betydliga halten
af 0,045 proc. svafvel. Ändtligen tyckes det också ganska
sannolikt, att, fastän vid gjutstålssmältning tillsatt mangan icke renar
från fosfor, den dock i någon mån kan motverka fosforns
menliga inflytande på jernets egenskaper, ty kändt är, att
mangan gör stål mindre ömtåligt för höga värmegrader, och
derigenom ökar dess vallbarnet.

"The Iron and Steel Institute’s" årsmöte 1872.


Förliden Augusti månad höll "The Iron and Steel
Institute of Great Britain" sitt sedvanliga årsmöte, det fjerde i
ordningen, denna gång i Glasgow under presidium af mr Henry
Bessemer,
hvilken inledde sammanträdet med några ord om
orsaken till, att Glasgow denna gång valts till mötesplats,
hvarvid han häntydde på denna stads betydelse såsom centralpunkten
för Skotlands verldsbekanta verksamhet på jernindustriens
område. Vidare ansåg han Storbritanien, ja hela verlden stå till
detta land i skuld för en mängd inom jernmanufakturen
epokgörande uppfinningar, af hvilka han endast ville påpeka
införandet af bruket af varm bläster genom mr Neilson, hvilken
uppfinnings tillämpning numera öfverallt erkännes såsom en
nödvändighet för en rationel jerntillverkning.

Det första föredraget hölls af mr James Geikie om
"kol- och jernmalmslagren i vestra Skotland", hvaruti han gjorde en
intressant jemförelse mellan de relativa lägena och utvecklingen
af dessa lager i Skotland och England. Med åberopande af
de kol- och jerntillgångar, man påträffat i de kolförande lagren
i Lanarkshire, syntes goda skäl finnas för förhoppningarne, att
djupare ned i några af de oarbetade distrikten nya fält af s. k.
"blackband-jernmalm" (kolmalm) skulle anträffas. Slutligen
anmärkte talaren, att historien om de kolartade sandstens- och
de kolförande kalklagren utgjorde ett af de mest instruktiva
kapitlen i Skotlands geologi, och afslöjandet af dessas detaljer
skulle lemna nyckeln till de skotska kolfältens hela struktur.

Dernäst uppträdde mr John Mayer och föredrog en
uppsats om "uppkomsten och utvecklingen af jernmanufakturen i
Skotland," Jerntillverkningen i detta land daterar sig från
1760, då den första masugnen blåstes i gång vid Carron
Ironworks, som allt sedan bibehållit en framstående plats i skotska
jernmarknadens annaler. Dessa verk erbjödo redan i sin
barndom saker af stort inrtesse, såsom införandet af Smeaton’s
blästerapparat, utförandet af Watts första experiment med sin
ångmaskin, den hastiga tillväxten i tackjernstillverkningen samt
utsträckningen och mångfalden af dess jernmanufaktur, särskildt
tillverkningen af de beryktade korta skeppskanonerna
(carronades), hvilka en lång tid voro Carron Ironworks specialitet.
Smidbart gjutjern gjordes här redan 1792, då der funnos fem
masugnar med alla tillbehör för en för den tiden stor och
mångsidig affär, hvilken dock på grund af dessa ugnars små
dimensioner ej kan jemföras med resultaten af nutidens verk.
Nästa försök att göra jern i Skotland utfördes vid Bonaw eller
Lorn i Argylshire 1763 med goda resultat. De begagnade
materialerna voro hematitmalm från Lancashire och träkol,
tillverkade i granskapet och uppskattade till lika värde med de
svenska milkolen. Drifkraften var vatten från Awe. Efter att hafva
omnämnt några andra mindre verk fastade talaren
uppmärksamheten på Wilsontown Works i Lanarkshire, hvilka anlades
1780–81 af ett par bröder Wilson, förut bosatta i London
såsom agenter för svenskt jern. Här uppväxte inom kort tid
gjuterier, masugnar, smedjor, valsverk; och det var här som,
sedan verken öfvergått i andra personers ego, möjligheten att
begagna råa kol i masugnar först visades af mr John Condie,
hvilken äfven var uppfinnare af den bekanta "spiralforman", afsedd
för begagnande af varm bläster. Vidare omnämndes Muirkirk
Works i Ayrshire, hvilka kommo i gång 1787 och tillverkade
ett jern, som ansågs stå föga under det svenska i godhet,
hvilket äfven syntes ådagaläggas deraf, att dess hammarsmidda jern
kom snart i sådant rykte, att valsverken i södra Wales sökte
imitera det; men det öfverflyglades sedermera af det valsade
jernet på grund af priset. 1788 etablerades Clyde Ironworks,
vid hvilka den beryktade David Mushet, upptäckaren af
blackband-malmen, började sin bana. Här utfördes äfven af J. B. Neilson
de förut omnämnda första experimenten med att använda varm
bläster – en uppfinning som jemte Mushets upptäckt kan
sägas hafva skapat den skotska jernindustrien. Samma Mushet
anlade sedan (1801) sjelf Calder Ironworks.

Under det sista tiotalet af förra århundradet och det
första af innevarande uppväxte en mängd jernverk i Skotland,
bland hvilka omnämndes Devon Ironworks, hvilkas
masugnspipor uthöggos helt och hållet i berget samt derpå försågos
invändigt med en utfodring af eldfast tegel. Några egentligen
afsevärda utvecklingar inom jerntillverkningen observerades sedan
ej förr än i början af 1840-talet, då genom anläggningen af
Coltness och Summerlee Ironworks några framsteg spårades.
Sålunda började man vid de sistnämnda att med ifver
tillgodogöra sig värmet hos de från masugnarne bortgående gaserna,
och vid Coltness begagnades på ett par masugnar slutna
uppsättningsmål. Af öfriga verk nämndes blott Almond och
Glengarnock Ironworks, de första bekanta såsom hafvande den högsta
masugnspipan i Skotland. Denna är nämligen nära 74 fot


[1] Jernkontorets Annaler 1860, s. 472; 1861, s. 122; 1866, s
143; 1869, s. 339 och 343.
[2] Jernkontorets Annaler 1866, s. 151.
[3] Jernkontorets Annaler 1871, s. 234 och 238.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0292.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free