Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- 7:e häftet. Oktober 1872
- Om korkskärning med maskin
- Om ångplogar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dettas i allmänhet större begärlighet i handeln betydligt till
favör för dessa nya maskiner; hvarjemte må anföras såsom
den icke minsta fördelen, att produkten på grund af sina
lämpliga egenskaper kan finna marknad öfver allt och således äfven
lämpar sig för utförsel.
Uppfinningen af dessa maskiner har kraft många års studier
och betydliga kostnader. Uppfinnaren, fabriksidkaren Emil
Boëthius, som genom 4 års anställning vid en större korkfabriksaffär
erhöll tillfälle att blicka in uti tillverkningen samt kunskap om de
maskinförsök som dittills blifvit utförda, har nämligen sedan denna
tid under 8 år nästan oafbrutet egnat sig åt lösandet af detta
problem. Såsom uppmuntran tilldelade kongl. Vetenskapsakademien
honom år 1869 den Wallmarkska belöningen, hvarjemte
uppfinningens värde erhållit ett slags erkännande uti den för Sverige
ovanligt långa patenttiden af 13 år. Uppfinningen är äfven
patenterad i Preussen och Norge, och som spekulanter på
densamma börjat framstå i flera länder, synes den tid ej vara så
aflägsen, då den skall ernå ett allmänt användande.
Korkskärningsindustrien har, likasom de flesta yrken hvilka
sakna maskiner, hittills fört ett tynande och osäkert lif.
Orsaken härtill torde väl få tillskrifvas den lätthet att nästan utan
kapital deråt egna en sjelfständig verksamhet, som härflutit från en
ytterst låg anläggningskostnad. Härigenom har tidtals uppstått
ett stort antal små fabriker, som vid det minsta tillbakagåenda
i konjunkturen måst åter nedläggas. Denna oberäkneliga
konkurrens har orsakat kapitalisten, som deråt egnat tillgångar och
arbete, obehag och förluster samt i allmänhet afskräckt
kapitalet att draga sig till denna industri. De smärre fabrikanterna
hafva äfven af samma skäl haft en tung och osäker tillvaro,
hvarförutom arbetaren, som med uppoffring af helsa och krafter
fått egna sig åt ett osundt och träget arbete – ett arbete lika,
om ej mera påkostande med de maskiner som hittills funnits,
som då det drifves för hand – ofta sett sitt arbete för sin
dagliga utkomst illa lönadt eller afbrutet på grund, af upphörandet
af den fabrik, vid hvilken han arbetat. I betraktande häraf
kunna vi ej annat än med glädje helsa detta nya, på rationela
principer grundade företag såsom en gryning till den dag, då
äfven denna industri börjar ernå en tryggare och mera sund
existens, hvartill, såsom vi sökt ådagalägga, bör bidraga
konstruktionen af de här sist omtalade maskinerna samt
derigenom intresserandet af större kapital i dylika företag.
Om ångplogar.
Efter doktor Emil Perels’ arbete »Die Anwendung der Dampfkraft
in der Landwirthschaft».
(Plansch 15, figg. 9–11.)
Ångplogen har numera så utvecklats, att den med säkerhet
kan användas öfverallt, der de ekonomiska förhållandena tillåta
införandet af bruket utaf ånga för jordens odling. De försök,
hvilka litet hvarstädes anstalts för ångplogars profning, hafva
lemnat de mest öfvertygande bevis på deras värde samt deras
användbarhet vid en mängd olika förhållanden. Dessa
gynsamma resultat, hvilka framförallt påvisa en större
säkerhet om grödans beskaffenhet samt ett större utbyte vid
skörden hafva äfven gifvit anledning till det i många länder på de
senare åren framträdande lifliga intresset för de nya
odlingsmaskinerna. Om detta också ofta visat sig i allt för
optimistiska åsigter, så gaf det dock ett afgörande bevis för behofvet
af en verksammare kraft till jordens bearbetning, än den
animala dragkraften förmådde erbjuda.
För att gifva en klar bild af ångplogens värde, är
nödvändigt att först nämna några ord om de olika systemen deraf,
hvarefter i det följande dess lämplighet för våra förhållanden
skall närmare undersökas.
Tanken att kunna bedrifva bearbetningen af jorden utan
dragdjur daterar sig redan från tiden för ångmaskinens
uppfinning. Redan i 17:de århundradet finner man i det engelska
patentregistret sådana förslag, om också för det mesta utan
uppgift om de speciela anordningarne. Sålunda läto år 1618
David Ramsey och Thomas Wildgoose patentera en maskin,
hvilken utan användning af dragare skulle plöja, gödsla och så.
Åren 1630 och 1634 utvidgade samma Ramsey sin uppfinning,
hvars detaljbestämmelser gått förlorade. En viss Parham uttog
äfven vid samma tid som Ramsey ett patent på en ny plog,
som kunde användas utan hästar eller oxar, och vid hvilken
blott tvenne män behöfdes för motorns skötsel, och en tredje
för plogens betjenande. Ångmaskinens uppfinnare, James Watt
sysselsatte sig likaledes med konstruktionen af en ångplog.
Utan att till patertembetet ingifva en utförlig beskrifning på
densamma tillförsäkrade han sig 1780 utföringsrätten af en
sådan. Under den derpå följande tiden framträdde otaliga
uppfinnare med samma idéer, men deras arbeten hafva dock ända
till senare tid blifvit utan följder.
Alla hittills konstruerade ångplogar kunna särskiljas i tvenne
grupper, nämligen:
1) i sådana, vid hvilka motorn går öfver fältet
tillsammans med jordbearbetnings-instrumenterna, och
2) i sådana, vid hvilka motorn under arbetets fortgång
står fast, oeh odlingsinstrumenten sättas i gång genom
lämpliga linledningar.
Den första af dessa grupper har flera framstående
egenskaper, framför allt stor enkelhet och billighet, hvaremot det
hittills ännu icke lyckats att konstruera sådana motorer, att
de utföra sitt arbete utan afbrott. Alla hittills konstruerade
landsvägslokomotiv äro i flera afseenden ofullkomliga, och deras
rörelse, isynnerhet på åkern, tager i anspråk en så stor kraft,
att deras nyttiga arbete blir mycket litet, kanske ofta intet.
Af detta skäl har man numera alldeles öfvergifvit detta
system, hvilket ännu år 1860 adopterades med afgjordt bifall,
och tagit sin tillflykt till det andra, linledningssystemet. Man
bör dock med temlig säkerhet kunna förutsäga, att med vidare
utveckling af landsvägslokomotivens konstruktion det direkta
ångplogsystemet åter skall komma till heders. Dess bekantaste
konstruktioner voro de roterande kultivatorerna, konstruerade
af Romaine och Usher. Vid den första funnos på en af
maskinen i rotation försatt cylinder anbragta klor, liknande
dem på den under senare åren bekanta Comstock’ska
gräfmaskinen. Den Romaine’ska ångptogens arbete skildras öfverallt
såsom förträffligt; marken erhöll en grundlig uppluckring till
ett ansenligt djup. Andra, och bland dessa äfven Usher,
anordnade fullständiga plogsatser med rist, plog-bill och fiol på
den roterande cylinderns omkrets, hvarmed de dock ej vunno
några resultat. Det är också lätt att inse, ty hela
anordningen af den enkla plogen förutsätter en rätlinig framåtskridande
rörelse, en princip som här ej iakttages. Romarne hade försett
de stora drifhjulen på sitt lokomotiv med den s. k. Boydell’ska
skenskoningen, så att hjulen alltid löpte på af dem sjelfva lagda
skenor och icke kunde nedsjunka i marken. Med en sådan
ångkultkator arbetade han ännu år 1860 på en
landtbruksutställning i Paris, och detta med afgjordt gynsamma resultat i
jsmförelse med effekten hos de dåvarande ångplogarne med
linledning.
En ganska egendomlig riktning erhöll doen vidare
utvecklingen af ångplogan genom en viss Halkett. År 1857 uppträdde
han med ett system, hvilket till principen bibehöll den direkta
rörelsen hos jordbearbetningsinstrumenten medelst den samtidigt
framåtgående motorn, hvilken kan lät löpa på skenor. Det
stycke åker som skulle bearbetas belades på 30,3 à 60,6 fots
(9 à 18 m.) afstånd med skenor, hvilka erhöllo stöd på ett
muradt underlag. På dessa rörde sig en af 4 till 6 hjul
uppburen ställning, vid hvars ändar små maskinhus voro anordnade.
De der uppstälda ångmaskinerna satte hjulen i rotation och
föranledde sålunda apparatens rörelse framåt. Utefter dess
hela bredd kunde redskapen, såsom plogar, ristar, harfvar, vältar
anbringas, hvarjemte uppfinnaren afsåg att med denna apparat
äfven förena gödslings-, sånings- och skördemaskiner. Då den
ankom till änden af åkerstycket öfverfördes den med en slags
skjutvagn på den närmaste skensträngen, hvarest arbetet
fortsattes i motsatt riktning. Det torde väl knappast behöfvas
något bevis för, att detta system är fullkomligt opraktiskt i stort;
men det oaktadt antogs det i England med allmän entusiasm.
Några försök på små, jemna ytor gåfvo temligen goda resultat,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:07:20 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1872/0300.html
