- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
266

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7:e häftet. Oktober 1872 - Om ångplogar - C. Scheibler: Ny metod för bestämning af mängden kristalliserbart socker i råsocker

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hörn. Vid mycket stora fält placeras lokomobilen vanligen
midt på detta, och arbetet bedrifves åt alla fyra sidorna.

De intressantaste detaljerna af det Howard’ska
ångplogssystemet äro linkorgsapparaten och anordningen af de första
skifvorna för linans ledning. Den förra framställes i fig. 10 och
är anbragt på ett par hjul. Genom kugghjulsvexlar sättas de
båda linkorgarne i rörelse, och kunna medelst
kopplingstillstäliningar den ena eller andra af dessa efter behag sättas i ingrepp
med drifaxeln eller utlösas, så att de fritt rotera på sin
axel, då de skola af kasta den icke dragande parten af linan.
Hvardera korgen är försedd med en broms, hvilken pressar
emot dess inre periferi och derigenom förminskar hastigheten,
om den lösa korgen skulle sättas i för stark fart genom den
aflöpande linparten, hvilken då skulle afrullas till för stor längd.
Vid uppställningen är ofta denna apparats säkra fästande
förenad med stora svårigheter, en omständighet hvilken, isynnerhet
då maskinen nyttjas för djupplöjning, kan blifva till mycket
obehag till följd af det starka motstånd den då eger att öfvervinna.

Spänninrättimigen, eller de första ledskifvorna (fig. 11),
är placerad mellan linkorgarne och arbetsytan. Den har till
uppgift att medelst det mellersta kilhjulet åstadkomma en
spänning i den aflöpande linparten samt att leda linan i
riktning till de båda hörnrullarne c och f (fig. 9). Denna
inrättning är fästad vid en stark träram, placerad på marken och
der försäkrad mot förskjutning genom nedslagna pålar.
Emellan hörnrullare finnas dessutom här och der bärrullar, hvilka
hindra linan att under arbetet släpa på marken; och äro
vanligen äfven dessa anbragta på små hjul, så att de med
lätthet kunna transporteras och uppställas.

För skötseln af Howard’ska ångplogen äro 5 man
erforderliga; en maskinist, en man vid linkorgarne, en man på
kultivatorn samt en man vid hvardera af rullarne d och e.
Dessutom behöfvas 2 à 3 pojkar för att se till och inställa linan i
vederbörligt läge. Vid apparatens förflyttning från en åker till
en annan transporteras de särskilda delarne med dragare.
Uppställningen tager med någorlunda öfvade arbetare omkring 2
timmars tid.                         (Forts.)

Ny metod för bestämning af mängden
kristalliserbart socker i råsocker.


Af doktor C. Scheibler.

För en tid sedan[1] omnämnde vi i en redogörelse för det
generalmöte "Der Verein für die Rübensuckerindustrie im
Zollvereine" innevarande år haft, att af sagde förening blifvit
utsatt ett pris af 1,000 thaler för utfinnandet af en säker metod
för bestämmandet af sockerutbytet af råsocker. Sagde pris
tillerkändes enhälligt doktor E. Scheibler i Berlin, hvilken
sedermera i föreningens tidskrift lemnat en utförlig redogörelse
för ifrågavarande metod äfvensom en historisk inledning i
ämnet. Enligt löfte återgifva vi här nedan efter nämnde tidskrift
det hufvudsakligaste af uppsatsen.

Den af sagde förening förlidet år framstälda prisuppgiften
lyder sålunda:

"Utbyte af kristalliseradt hvitt socker ur olika slags
hvitbets-råsocker står ej i direkt förhållande till dessas polarisation.
Hvilken undersökning och beräkning bör derföre anlitas för att
på förhand kunna teoretiskt bestämma utbytet (rendement) af
raffineradt hvitt socker, som hvitbetsråsocker skall gifva?"

För att besvara denna fråga har författaren försökt flera
dels fysiska dels kemiska arbetsmetoder, af hvilka dock endast
en af de senare motsvarade förväntningarne och ledde till ett
förfaringssätt, som i noggrannhet och enkelhet lemnar intet
öfrigt att önska, och som till fullo uppfyller alla de i prisfrågan
framstälda fordringarne. De öfriga försökta metoderna hafva
hittills endast lemnat negativa resultat; likväl må de här i
korthet omnämnas för att ådagalägga författarens åskådning af
den ännu öppna frågan; hvaraf melassbildningen vid
sockerfabrikationen är beroende?

A. Fysikaliska metoder.

Af de hittills verkstälda undersökningarne öfver
melassbildningens natur, hvilka börjades af Scheibler och fortsattes
af doktorerna Marschall och Feltz, framgår tydligen, att
melassbildningen ej är, såsom man hittills antagit, någon af de
närvarande salterna utöfvad funktion. Resultaten af dessa så
vigtiga försök synas vidare bevisa, att melassbildningen lika
litet eller blett under vissa vilkor är beroende af sura
organiska salters eller främmande neutrala organiska ämnens närvaro
i råsockret. Verkliga orsakerna till melassbildningen äro således
oaktadt dessa försök fortfarande inhöljda i mörker samt kansko
mera än någonsin outredda.

Det vill synas, som om melassbildningen berodde mindre
på egentligen kemiska processer, utan är den snarare blott en
fysikalisk akt, som under vissa vilkor hindrar
sockermolekylernas sträfvan att förena sig till kristaller och afskilja sig ur
vätskan. En mättad lösning af kemiskt rent socker i vatten
afsätter kristaller, om temperaturen hålles konstant i mån som
lösningsmedlet afdunstas; och fortgår detta så länge ännu en
droppe af lösningen finnes qvar. Det bildas härvid ingen
melass, emedan de särskilda sockermolekylerna städse äro på
samma afstånd från hvarandra, och således den kraft, hvarmed
de sträfva att förena sig till kristaller, får verka oförhindradt.
Annorlunda förhåller sig saken, om i lösningen jemte socker
finnes närvarande ett främmande ämne. Sockermolekylerna äro
då till följd af mellan dem befintliga molekyler af annat slag
längre aflägsnade från hvarandra, hvarföre de ej heller kunna
med samma energi följa sin ömsesidiga sträfvan att förenas.
Kristallisationen sker då mindre lätt. Afskiljes härur genom
lösningsmedlets afdunstning sockerkristaller, under det att de
främmande ämnena qvarstanna i moderluten, så blir ju
härigenom afståndet mellan de i lösningen qvarvarande
sockermolekylerna ännu större; och vid ett visst afstånd förmår icke vidare
attraktionen dem emellan att göra sig tillräckligt gällande,
hvarvid kristallisationen upphör och melass bildas i stället.

Salter eller andra icke sockerämnen, som under
lösningsmedlets afdunstning äfven antaga kristallform och afskilja sig
ur lösningen, kunna derföre icke bidraga till melassbildningen.
Sålunda utkristallisera såväl salpeter som glaubersalt jemte
socker, och kunna derföre dessa icke räknas till melassbildarne. Af
det sagda förklaras lätt, hvarföre socker börjar utkristallisera
ur en melass, sedan man genom något hjelpmedel, t. ex. osmos,
derur aflägsnat en del af de främmande ämnena.
Sockermolekylerna komma derigenom hvarandra närmare, attraktionen dem
emellan tilltager i motsvarande grad, och de forma sig till
kristaller.

Under eljest lika omständigheter måste rörligheten hos
sockermolekylerna och sålunda äfven deras
kristallisationsförmåga aftaga, ju mera trögflytande, slemmiga eller ju mera
orörliga de mellanliggande främmande molekylerna äro i och för
sig. Man vet nämligen, att melassen stundom afsätter
sockerkristaller, om den utsättes för en tjenlig temperatur-förhöjning,
hvarigenom de främmande ämnena blifva mera lättflytande.
Direkta försök hafva äfven visat, att sådana salter
(företrädesvis organiska), hvilka gifva tjockflytande lösningar, kunna
fungera såsom melassbildare. Dessa iakttagelser gåfvo anledning
till den förmodan, att det måhända skulle på grund af en
råsockerlösnings flytbarhet och seghet kunna lyckas uppskatta
den kraft, hvarmed melassen deri bildas. Sålunda borde man
kunna antaga, att af tvenne olika arter råsocker, skulle den
vid raffineringen lemna den största mängden melass, som med
samma sockerhalt var mest tjockflytande. Graden af
flytbarhet kunde härvid hänföras till kemiskt rena sockerlösningar med
iakttagande af temperaturen, vid hvilken försöket skedde.

På grund häraf hafva talrika experiment anstalts för att
bestämma graderi af flytbarheten hos rena och orena
sockerlösningar:

1. Derigenom att med iakttagande af temperaturens
inflytande bestämdes det tidsförlopp, som erfordrades för lika volymer
af olika lösningar råsocker, jemförda med likadana lösningar af
kemiskt rent socker, att utrinna genom ett kapilärt rör under konstant
tryck; och måste sålunda tiden för transpirationen af sockerhaltiga


[1] Teknisk Tidskrift 1872, 3:dje häftet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0302.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free