- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
267

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7:e häftet. Oktober 1872 - C. Scheibler: Ny metod för bestämning af mängden kristalliserbart socker i råsocker - Emil Kopp: Urskiljandet af trådämnet i blandade väfnader samt de olika ämnenas särskiljande i lump

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vätskor med olika mängd främmande beståndsdelar vara ett mått
på flytbarheten hos dem och alltså äfven på deras
melassbildande förmåga.

2. Genom bestämmande af svängningstiden
a) hos en i sockerlösningen fritt hängande magnetnål;
b) hos en i vätskan på tvenne trådar upphängd horisontelt
oscillerande pendel, hvars antal svängningar bestämmes medelst
ett elektromagnetiskt räkneverk.

3. Genom att bestämma storleken af de rena och orena
sockerlösningarnes droppar, i det att man låter dem falla från
en sferisk yta och väger ett bestämdt antal af dem. Det
förutsattes då härvid att de segare och mera slemmiga vätskorna
bilda större, alltså tyngre droppar.

4. Genom mätning af ljusbrytningsförmågan hos rena och
orena sockerlösningar i jemförelse med densamma hos
sockerlösningar af bestämd halt.

Dessa metoder hafva visserligen ej ledt till något beqvämt
förfaringssätt för bestämmandet af råsockrets värde i den mening
prisuppgiften angifver, men de hafva likväl lemnat andra
intressanta och i tekniskt hänseende värdefulla resultat.

B. Kemiska metoder.

Utgående från den åsigten, att de organiska främmande
ämnena i råsockret i första rummet äro de, hvilka betinga
melassens bildande, har författaren sökt att utfinna en metod
för dessas direkta bestämmande. Såsom bekant saknas ännu
någon dylik, hvarföre procenthalten främmande organiska ämnen
bestämmes genom skilnaden, som uppkommer vid analyser; men
det är ju tydligt, att på sådant sätt ingår i denna differens
äfven alla de fel, som härröra från de öfriga bestämningarne.

Ehuru det icke är sannolikt, att (med undantag af
elementaranalysens tillhjelp, hvilken för tekniska behof dock blir allt
för omständlig) en direkt analytisk bestämningsmetod för de
organiska främmande ämnena kan uppfinnas, har dock
författaren försökt att erhålla en måttstock för dessa ämnen genom
att utröna, huru mycket syrgas erfordras för att förbränna
dem till vatten och kolsyra och begagnades dervid följande
metod:

5. Bestämmandet af mängden organiska främmande
ämnen i råsocker genom syrsättning med öfvermangansyradt kali.

Har man genom, försök lärt känna deri volym af en
gifven lösning öfvermangansyradt kali, som är erforderlig för att
fullständigt oxidera en bestämd qvantitet rent socker, så måste
man ju för oxicleringen af en likadan lösning af råsocker,
hvilken jemte sockret innehåller andra oxiderbara ämnen, använda
en större qvantitet öfvermangansyradt kali. Genom denna ökade
förbrukning af öfvermangansyradt kali erfar inan sålunda, huru
stor qvantitet syrgas behöfves för förbränningen, och är alltså
denna syrgasmängd ett mått på mängden af de främmande
organiska ämnena.

På denna otvifvelaktigt riktiga basis försöktes först att
grunda en titreringsmetod, hvarvid dock stora svårigheter lade
hinder i vägen. En lindrigt uppvärmd alkalisk lösning af
socker oxideras lätt af öfvermangansyradt kali, hvarvid regelbundet
kolsyra och oxalsyra jemte andra ännu ej så noga bestämda
syror bildas. Sedan den alkaliska lösningen fullkomligt
oxiderats, måste man åter göra vätskan ren med svafvelsyra samt
uppvärma den för att fullständigt syrsätta oxalsyran till
kolsyra, ty i en alkalisk lösning angripes ej oxalsyran af
öfvermangansyradt kali. Härvid inträda dock de antydda
svårigheterna, De genom reduktion bildade lägre oxidationsgraderna
af mangan lösa sig ej, äfven om ett stort öfverskott af
svafvelsyra förefinnes, och de i råsockret befintliga kloriderna börja
att u tv elda klor (det uppstår bland anrat klorpikrin),
hvarigenom operationen stores. Försöken i denna riktning
öfvergåfvos derföre såsom icke ledande till önskade resultat, och
författarens uppmärksamhet leddes på ett annat förfaringssätt,
som gaf anledning till

C. Lösningen af prisuppgiften.

Denna metod afser ett direkt bestämmande af halten
kristalliserbart socker i råsocker genom uttvättning med
mättade sura och neutrala alkohol-sockerlösningar.


Principen för detta förfaringssätt är ej ny utan redan 1846
offentliggjord af Payen[1]. Det består väsentligen deruti, att
sockerprodukten behandlas med en mättad och med ättiksyra
försatt lösning af socker i alkohol, hvilken vätska utlöser och
aflägsnar de i sockret varande främmande ämnena utan att
det ringaste angripa den kristalliserade delen deraf. Men i det
af Payen framstälda skicket har metoden icke vunnit någon
praktisk användning. Principen för densamma – hemtad från
det i krutfabriker länge använda pröfningssättet å kalisalpetern
– är fullkomligt riktig, men den har hittills utförts på ett
sådant sätt, att en mängd fel insmugit sig. Nödvändiga vilkor
för denna princips rätta användning äro nämligen, att
sockerprofven tvättas successivt med olika vätskor, att dessa vätskor
ständigt äro mättade med socker och under försöken äfven
förblifva det, samt att alkohollösningarne ej blifva i tillfälle att
upptaga fuktighet ur luften eller afgifva alkohol genom
afdunstning. De sålunda renade sockerkristallerna få derjemte ej
vägas eller tvättas på ett torkadt filtrum, emedan detta lätt skulle
gifva anledning till fel, utan verkställes i stället denna såväl som
alla öfriga operationer vid denna metod i en sluten apparat.

Efter denna allmänna öfversigt skola vi i följande häfte
närmare redogöra för detaljerna af denna undersökningsmetod
äfvensom för dervid använda apparater.                         (Forts.)

Urskiljandet af trädämnet i blandade väfnader
samt de olika ämnenas särskiljande i lump.


Efter Emil Kopp.

I "Moniteur Scientific" gifver F. Kopp en sammanställning
af de metoder, som bäst lämpa sig för urskiljandet af animala
och vegetabila trådämnen i blandade väfnader. Han hänvisar
först på, att alla spinnbara ämnen ur växtriket (bomull, lin,
hampa, etc.) hafva cellulosa till bas och emotstå derföre
inverkan af till och med kokande lösningar i vatten af kaustika
alkalier, men angripas deremot starkt af svafvelsyra,
salpetersyra och saltsyra, vare sig koncentrerade eller utspädda, blott
de äro uppvärmda. Sålunda kan ett bomullstyg utan att lida
någon egentlig skada doppas i kallt vatten, hvilket innehåller
från 5 till 10 proc. syra, men uppvärmes vätskan, isynnerhet
till kokning, så kan bomullen efter kort tid sönderrifvas, löser
sig derpå och förvandlas så småningom till gummi och socker.
Rykande salpetersyra eller en blandning af salpetersyra och
svafvelsyra upplöser icke växtfibrerna utan förvandlar dem,
nästan utan att förändra deras fysiska utseende, i bomullskrut.
Ammoniak är vid vanlig likasom vid högre temperatur utan
all inverkan på bomull och hampa. En lösning af
kopparoxid-ammoniak (Schweitzer’s reagens) upplöser deremot bomull, hampa
och lin. Spinnbara växtfibrer hafva i rent tillstånd vanligen
föga förvandtskap till med konst framställda färgämnen och
färgas af dessa endast svagt eller alls icke, och användningen af
något tvål är tillräckligt för att alldeles tillintetgöra färgningen.
Cellulosan emotstår äfven temligen bra inverkan af klor och
underklorsyrade salter samt utvecklar icke vid förbränningen
någon karakteristisk lukt.

Ull emotstår mycket väl syrors inverkan, till och med då
de äro koncentrerade och varma, men upplöses deremot af lut,
isynnerhet vid högre temperatur. Som ullen innehåller något
svafvel, uppstår vid dess upplösning i kaustikt natron,
svafvelnatrium, med hvilken ättiksyrad blyoxid färgas svart. Genom
salpetersyra blir ullen itensift gul, och på samma sätt
förändrande verka klor och underklorsyrade salter, som äfven gifva
det en dylik gul färg. Schweitzer’s reagens är vid vanlig
temperatur utan verkan på ullen men upplöser den i värme. Vid
sönderdelning genom hetta utvecklar ullen den
karakteristiska lukten af brändt horn. Den visar en stor förvandtskap
till färgämnen i allmänhet, isynnerhet till med konst framstälda


[1] Moniteur industriel N:o 1013; Dinglers Polytechnische, Journal,
Band 100, s. 127.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0303.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free