Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7:e häftet. Oktober 1872 - Emil Kopp: Urskiljandet af trådämnet i blandade väfnader samt de olika ämnenas särskiljande i lump
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sådana, af hvilka det med största lätthet, till och med utan
tillhjelp af betmedel, färgas.
Silke gifver vid förbränning samma lukt som ull. Af de
ofvannämnda syrorna upplöses det, om dessa äro koncentrerade,
isynnerhet vid högre temperatur, och af kall salpetersyra
färgas det gult; syror som äro utspädda med vatten verka icke
mycket kraftigt på detsamma. Koncentrerad alkalilut
upplöser silke lika bra som ull, men lösningen innehåller icke
något svafvelalkali. Utaf mycket utspädd alkalilut förändras
silket, men upplöses icke. Ammoniak är utan verkan och
Schweitzer’s reagens förhåller sig likasom vid bomull. Till färgämnen
förhåller sig silket med afseende på förvandtskapen på samma
sätt som ull.
För urskiljandet af olika slags spånad i blandade väfnader
är mikroskopet ett mycket vigtigt hjelpmedel, men i det
följande skola vi afse derifrån och endast taga de kemiska
reaktionerna i betraktande.
För att upptäcka växtfibrer (bomull, hampa, lin, etc.) i
en väfnad bestående af ull och silke, behöfver man endast
koka tyget i en lösning af kaustikt natron i vatten (10 del. smält
kaustikt natron i 100 del. vatten). Ull och silke upplösas,
men växtfibrerna angripas icke och återstå såsom rest med
sina väsentligen karakteristiska egenskaper. Äro växtfibrerna
färgade, så placerar man alltsammans för vinnande af tydligare
resultat på ett litet kattunfiltrum och uttvättar det med varmt
vatten, hvarpå man lägger de uttvättade fibrerna i ljumt vatten,
försatt med ungefär 5 proc. saltsyra. 10 minuter senare
tillhäller man något klorvatten eller några droppar klorkalklösning,
hvarigenom växtfibrerna blekas. Filtratet af den kaustika
natronlösningen, hvilken innehåller ullen eller silket, kan
omedelbart pröfvas på ullens närvaro. Finnes denna för handen, så
har svafvelnatrium bildats, hvilket qvarblir i lösningen. Detta
kan man genast upptäcka genom tillsats af några droppar af
en lösning af ättiksyrad blyoxid. Uppstår en hvit fällning, som
helt och hålles löses vid omskakning, så har blott silke varit
tillstädes; men om det deremot bildar sig en svart fällning af
svafvelbly, innehåller den profvade väfnaden ull. I stället för
den ättiksyrade blyoxiden kan man äfven använda några
droppar af en lösning af nitroprussidnatrium, hvilket gifver vätskan
en skön violett färgning, då svafvelnatrium är närvarande.
Är väfnaden starkt belagd med färgämnen, är bäst att
skära sönder densamma i små stycken, och låta dessa ligga
från 15 till 20 minuter under då och då skeende omrörning i
en blandning af 2 volymer svafvelsyra af 66° Bé. och 1 volym
lika stark, rykande salpetersyra. Derigenom oxideras ull, silke
och färgämnen samt förstöras, men växtfibrerna förvandlas
deremot till bomullskrut och behålla sin karakteristiska
trådiga textur. Det hela lägges derpå i en proportionsvis stor
qvantitet vatten, i hvilket bomullskrutet afsätter sig. Vätskan
afhälles och återstoden samlas på ett filtrum, uttvättas
fullständigt och torkas. Den torra återstoden visar då bomullskrutets
explosiva egenskaper.
För pröfning af hvita eller icke för mörkt färgade,
blandade väfnader, kan man äfven draga nytta af förvandtskapen
hos de animala trådarne till de med konst framstälda
färgämnena. En temligen mörk väfnad måste först affärgas genom
behandling med svagt klorvatten och derpå följande grundlig
tvättning med varmt vatten. Härvid är att iakttaga vissa
försigtighetsreglor, då äfven bomull kan färgas i anilinbad,
isynnerhet om den är impregnerad med stärkelsehaltiga och andra
för appretering lämpliga ämnen. Dessa måste först aflägsnas,
hvarjemte väfnaden kokas 10 minuter i vatten, hvilket på 100
delar innehåller 2 del. kolsyradt natron och något tvål. Sedan
Sköljes tyget i varmt vatten, lägges från 5 till 10 minuter i
vatten af 50° till 60° temperatur, hvilket innehåller 2 proc.
saltsyra eller svafvelsyra, och slutligen tvättas det noga. Under
tiden beredes färgbadet, i det att man löser t. ex. några ort
fuchsin i ungefär 10 kannor vatten, upphettar lösningen till
kokning och under kokningen försätter den droppvis med
kaustik natroulösning, tills den visar en ljusröd färg. Härpå
tages den från elden och väfnaden lägges i vätskan, upptages
efter några minuters förlopp, uttvättas väl med rent vatten
samt torkas slutligen. Silkes- och ylletrådarne hafva nu färgat
sig lifligt röda, under det att trådarne af vegetabiliskt ursprung
(bomull, lin etc.) förblifva helt och hållet ofärgade.
För att upptäcka ull i siden och silke i ylle kan man
begagna sig af närvaron af svaflet i ullen, om väfnaderna äro
hvita eller ljusfärgade. Först tillreder man en lösning af
blyoxid i kaustikt natron, i det att man kokar blyglete i detta
senare, låter det olösta sätta sig och derpå afhäller den klara
vätskan. Uti detta lägges väfnaden. Ylletrådarne blifva genast
svarta till följd af sin svafvelhalt, i det att svart svafvelbly
bildas, under det att silkestrådarne, hvilka icke innehålla något
svafvel, ej förändra sin färg. Prof. Stefanelli i Florens har
rekommenderat användningen af Schweitzer’s reagens
(kopparoxidammoniak) och förfar dervid på följande sätt: Ett 23 qv.l.
(2 qv.c.m.) stort stycke utaf väfnaden lägges i 0,38 à 0,49 k.d.t.
(10 à 12 k.c.m.) af den blåa kopparvätskan. Efter 5 till 6
minuter är silket upplöst, medan yllet alls icke är angripet.
När silket är färgadt svart, tager man den tvåfaldiga volymen
af den Schweitzer’ska vätskan och låter väfnadsprofven ligga
från 10 till 12 minuter i densamma. Efter uttagandet af den
af ull bestående återstoden af den blåa kopparlösningen gifver
denna icke, om den hastigt mättas med salpetersyra, någon
märkbar fällning, men finnas vegetabiliska fibrer för handen,
hvilka enligt regeln upplösas genom reagenset, om också
långsamt, så uppstår i vätskan genom mättning med salpetersyra
en fällning af cellulosa i form af hvita eller svagt färgade flockar.
Ett enkelt förfaringssätt består i användningen af
koncentrerade syror. Af vanlig kall salpetersyra upplöses silket, utan
att ullen märkbart angripes. Likaså förhåller sig silket till
kall svafvelsyra, om den är tillräckligt koncentrerad. På samma
gång befriar den sistnämnda syran ullen från växtfibrerna, i det
att dessa förvandlas till gummi eller socker. Det lämpar sig
dock bättre att använda kall koncentrerad saltsyra, i hvilken
profvet nedlägges. Efter en kort tid är silket fullkomligt
upplöst, under det att ylle- och växtfibrerna qvarblifva oförändrade.
Man tillsätter derpå vatten, uppsamlar de icke angripna
ylle- och växtfibrerna på ett filtrum och uttvättar dem fullständigt.
Vanligtvis måste de sedan affärgas. För att derefter skilja dessa
från hvarandra, behandlar man dem antingen med kokande
kaustik natronlut, hvilken endast upplöser uren, eller också
använder man med konst framstälda färgämnen, såsom fuchsin,
aniliuviolett eller pikrinsyra, hvilka icke färga bomullen, om
man behandlar profvet med tillbörlig försigtighet.
Vid alla dessa prof är det bäst att befria väfnaden före
den kemiska undersökningen, från dess appretursubstanser och
färgämnen; från det första genom successif behandling med
kokande, rent eller svagt syrligt vatten, eller sådant som genom
tillsats af något kolsyradt natron blifvit gjordt alkaliskt, från
det senare genom klorvatten etc., i det att man slutligen
alltid tvättar väfnaden med rent, varmt vatten samt torkar den.
Vidare redogör Emil Kopp i "Moniteur Seientific" äfven
för de metoder, hvilka äro tjenliga för uttagandet af de
särskilda beståndsdelar, som ingå i lump af blandade väfnader
utaf ull och bomull. Sådan lump består antingen af
1. öfvervägande växtfibrer och är afsedd för
pappersfabrikationen;
2. eller af så mycket ull, att det är fördelaktigt att
förstöra växtfibrerna för att befria ullen från dessa samt göra
denna tjenlig för ny användning.
1. I väl inrättade pappersfabriker afskiljes ullen så noga
som möjligt genom mekaniska medel från lump, som endast
innehåller föga deraf. Om ännu någon ull skulle qvarblifva i
i lump af växtfibrer, så försvinner densamma vanligtvis
fullständigt vid tvättningen och blekningen, isynnerhet under kokning
i slutna kärl med bränd kalk eller kaustikt natron, hvilken
operation hamp- linne- och bomullslump underkastas, innan den
kommer i klorbadet eller blir behandlad i defibrören. Det
förekommer ofta, att efter den blandade lumpens sönderdelning
en återstod qvarblir, hvilken ännu innehåller ull; men denna
är då af så dålig beskaffenhet, att den icke kan begagnas till
spånad. Ville man behandla dylik lump med kaustik natronlut
för att upplösa ullen och isolera växtfibrerna, den för
pappersfabrikationen lämpliga slutprodukten, så skulle detta icke löna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
