- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
269

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7:e häftet. Oktober 1872 - Emil Kopp: Urskiljandet af trådämnet i blandade väfnader samt de olika ämnenas särskiljande i lump - Litteratur

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mödan på grund af de med ett sådant förfarande förenade
kostnaderna. För sådan händelse bör den af Ward angifna
metoden användas, hvarvid dylik lump underkastas inverkan af
vattenånga af 3 till 5 atmosferers tryck. Vid motsvarande
temperatur förvandlas ullen, under inflytande af öfverhettad ånga,
i en svartaktig sönderrifbar substans, som lätt låter mekaniskt
afskilja sig i form af ett torrt pulver, under det att
pappersfibrerna qvarblifva oförtärda och tjenliga för framställande af
papperstyg. Pulvret af den förändrade ullen bildar ett utmärkt
gödningsämne, då det innehåller 73 proc. organiska
beståndsdelar och från 10 till 12 proc. qväfve, motsvarande från 12
till 14 proc. ammoniak.

2. Sådan blandad lump, som är rik på ull och tillika är
af någorlunda god beskaffenhet, underkastas lämpliga processer
för växtfibrernas förstörande. Det vanligaste förfaringssättet
består deri att väl genomdränka sådan lump med vatten, som
innehåller från 5 till 10 proc. svafvelsyra eller saltsyra. Man
låter vätskan sedan afrinna, pressar lumpen svagt och inlägger
den i ett torkrum, der temperaturen småningom stegras till
90° à 100°. Här får den ligga flera timmar, allt efter som
den är tjockare eller tunnare. Till följd af vattnets
afdunstning koncentreras syran i lumpen och inverkar med tillhjelp af
den höga temperaturen på växtfibrerna, så att den förvandlar
cellulosan i en gummiartad substans och socker. Då äro
växtfibrerna lätta att sönderrifva och låta derföre på mekanisk väg
afskilja sig från ullen, hvilken bibehållit sin trådiga textur.
Utförandet af denna process fordrar dock iakttagandet af stor
försigtighet, ty i motsatt fall förändras ullen genom syrornas
inverkan och en för hög temperatur, hvarvid den skulle förlora
sin mjukhet äfvensom egenskapen att lätt filta sig. Af detta
skäl arbeta några fabriker på följande sätt. I stället för att
utsätta den torkade lumpen för en hög temperatur, torka de
densamma vid en måttlig värmegrad, från 40° till 50°, inångar
den sedan med en mera torr än fuktig ström af ånga, hvarefter
den torkas ännu en gång. På detta sätt förvandlas växtfibrerna
så att de kunna lätt sönderrifvas till pulver. Vid blandad lump
af mycket god beskaffenhet användas ibland oxalsyra eller
kloraluminium i stället för svafvelsyra eller saltsyra; de förra
ämnena förstöra växtfibrerna utan att märkbart angripa ullen.

I stället för med det torra förfaringssättet kan den
blandade lumpen äfven behandlas på våt väg. Detta sker enligt
Sehloup’s metod. Man tillreder i en träbalja ett bad af
saltsyra, utspädd med 3 till 4 gånger sin volym vatten, uppvärmer
detsamma medelst en ström af ånga, hvars temperatur är
ungefär 90° och inlägger samtidigt lumpen. Ångan afspärras åter,
så snart temperaturen uppnått kokgunkten. Efter 30 till 50
minuters förlopp äro växtfibrerna upplösta, och man uttager
då lumpen ur badet, låter den afrinna, hvarvid vätskan får flyta
tillbaka i badet, så att detta kan begagnas flera gånger. Derpå
pressas lumpen och uttvättas sedan med vatten, tills all syra
aflägsnats; men det är bättre att lägga den i en lösning af
kolsyradt natron och der kraftigt omröra den, medan den ännu
innehåller en ringa mängd af syran. Sodan mättar då syran
under utveckling af kolsyregas, hvilken vid sin bortgång genom
ulltrådarne komma dessa att svälla ut och sålunda skiljer dem
från hvarandra. Sodans mängd måste vara jemnt tillräcklig för
syrans neutralisering. Derefter uttvättas ullen väl i flytande
vatten. För att göra den mjuk drager man den sedan genom
ett ljumt tvålbad, tvättar den ännu en gång och torkar den
slutligen vid lindrig värme.

Det engelska förfaringssättet, härrörande från Stuart, beror
på det förhållandet, att ull, som är indränkt med lerjordssalt,
icke beröfvas sina egenskaper genom inverkan af saltsyra och
hög temperatur. 118 skålp. (50 K.gr.) vanlig i handeln
förekommande svafvelsyrad lerjord och 59 skålp. (25 K.gr.)
koksalt upplösas i 172 k:or (450 litr.) vatten. Med denna lösning
indränkes lumpen, hvarefter man låter denna afrinna, pressar
den svagt samt torkar den. Sedan utsättes den under flera
timmar för en temperatur af 90°, hvarvid genom dubbel
sönderdelning uppstå svafvelsyradt natron och kloraluminium. Det
senare sönderdelas åter genom värmens inverkan, hvarvid
uppstå saltsyra och lerjord (under samtidigt bildande af en viss
mängd tvåfaldt svafvelsyradt natron). Saltsyran angriper
växtfibrerna, så att dessa blifva lätta att sönderrifva och sedan
kunna afskiljas genom mekaniska medel i mycket fint fördeladt
tillstånd. – För stark och tjock lump användes en mera
koncentrerad lösning, hvilken på 172 k:or (450 lit.) vatten
innehåller 176 skålp. (75 K.gr.) svafvelsyrad lerjord och 94 skålp.
(40 K.gr.) koksalt. I stället för att pressa den med denna
vätska indränkta lumpen och sedan uppvärma den till torrhet,
kan man koka lumpen i badet (eller med en ström af fuktig
ånga uppvärma den), så att växtfibrerna blifva lätta att
sönderrifva eller till och med lösliga i vatten.

En annan engelsman, Rowley, behandlar den blandade
lumpen med svag svafvelsyra, låter den afrinna, afpressar den
qvarblifna sura vätskan och torkar lumpen med en ström varm
luft i ett såll af metalltrådsväf, som medelst mekaniska
inrättningar hålles i en beständig rörelse. Sedan behandlas den så
länge med tillblandad varm sand, tills all bomull genom
rifningen mot sandkornen är pulveriserad och afskiljd från ullfibrerna.
Slutligen aflägsnas sanden med lätthet från ullen medelst
mekaniska inrättningar. Detta förfaringssätt gifver goda resultat
och är ekonomiskt.

Enligt Kopps åsigt består den rationelaste och billigaste
metoden för uppnåendet af här ifrågavarande ändamål i
användningen af ett bad af svafvelsyra eller saltsyra, hvilket
innehåller 100 del. syra på 300 till 500 del. vatten. Den med
denna vätska indränkta lumpen låter man afdrypa och pressar
den svagt samt torkar den långsamt, under det att
temperaturen i torkrummet eller å den varma luftströmmen stegras
småningom till 70°, och i vissa fall till och med till 90°.
Denna temperatur måste underhållas flera timmar, desto längre
ju tätare eller hårdare växtfibrerna som skola förstöras äro.
Vill rnan verkligen skydda ullen, så är användningen af en
lerjords-betvätska att rekommendera, och hvilken man då kan
bereda helt enkelt genom att tillsätta på 100 del. af ett
syrbad 1 eller 2 delar i handeln förekommande svafvelsyrad
lerjord eller till och med vanlig alun.

Litteratur.


Sveriges Geologiska Undersökning. Beskrifning öfver
Skånes stenkolsförande formation
af E. Erdmann.

Genom denna sin senaste produktion har Sveriges
Geologiska Undersökning ej allenast på ett utmärkt sätt häfdat sitt
goda rykte och anseende utan äfven ytterligare kommit in på
den för vår industri så vigtiga detaljbeskrifningen öfver några
inom landet förekommande nyttiga berg- eller jordarter. Då
vi härmed anmäla detta intressanta arbete, tillåta vi oss att på
samma gång ur detsamma i största korthet anföra några
anmärkningsvärda data, som vid en hastig öfverblick af arbetet
tilldragit sig vår uppmärksamhet.

Författaren inleder arbetet med en öfversigt öfver de före
istiden i Skåne förekommande formationerna med tillhörande
bergarter, hvarefter han beskrifver den kolförande. Denna
formation utgöres af sandsten, skiffer, skifferlera och lera i
vexlande lager, mellan hvilka kolflötserna ligga utbredda.
Sandstenen består nästan uteslutande af vanligtvis löst
sammankittade qvartskorn, är sällan kalkhaltig men innehåller ofta i
närheten af kolflöts små kolstrimmor och kolpartiklar. Den
öfvergår genom inblandning af glimmer till skiffer. Skifferleran
står på gränsen mellan vanlig lerskiffer och lera samt är
vanligtvis tydligt skiktad. Den består stundom af omvexlande skikt
sandsten och lera. Leran, eldfast, förekommer hufvudsakligen
under bottnen af stenkolslagren, och då till ganska stor
mäktighet – vid Höganäs 5 fot (1,49 m.), vid Wallåkra 10 à 12
fot (2,97 à 3,56 m.) –, men äfven här och der emellan
sandstens- eller skifferlagren. Den är endast ytterst svagt skiktad
men ofta kolhaltig, så att den är svart deraf och blir vid
bränning hvit till ljusgrå samt användes i stor mängd för
tillverkning af eldfast tegel, lergods m. m. Stenkol förekommer i
flötser från endast några tums till flera fots mäktighet, så att
vanligtvis de öfre lagren äro tunnare, under en fot, än de längre
ned varande och äfven mindre uthålligt fortlöpande än dessa.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0305.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free