- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
275

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8:e häftet. November 1872 - Den nordiska industri- och konstutställningen i Köpenhamn 1872

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ett särdeles praktiskt fast lutämne (natronhydrat), hermetiskt
inneslutet i bleckaskar och särskildt afsedt för såpkokning i
hushåll. Denna fabrik är den enda i gång varande sodafabrik
i norden.

Kalisalter voro sällsynta. En fransysk gäst vid
utställningen, Tissier ainé & fils från Le Conquet, hade utstält en
serie produkter af kali- och natronsalter samt jod och brom
med salter, framstälda ur askan efter hafstång.

Raffineradt engelskt koksalt förekom från flera danska
fabrikanter. Pottaska och salpeter, ganska ren, voro
exponerade af major v. Hedenberg i Umeå. Göteborgs
svafvelsyre-fabrik
hade äfven utstält salpeter.

Ehuru det redan finnes mera än 50 gasverk i norden, och
åtminstone vid 3 af de större gasverken ammoniakvattnet
tillgodogöres, hade endast ett, nämligen Bergens gasverk framstält
svafvelsyrad ammoniak, denna för dylika etablissement vigtiga
biprodukt.

Alun förekom från Hönsäters och Latorps fabriker, och
utmärkte sig bådas fabrikat för rena, väl utbildade kristaller.
Den förra fabriken visade äfven cement af alunskiffermjöl.

Glasfabrikationen var representerad genom 3 svenska
glasbruk, Bromö, Limmared och Reymyre glasbruk, af
Hurdals, Birid og Hadelands glasværker från Norge, och Aalborgs
samt Holmegaards glasværk i Danmark. Omdömet om dessas
produkter, såväl som om lervaror och porslin, låna vi till en
del af en i dessa detaljer mycket förfaren person,
administratören för den kongl, danska porslinsfabriken i Köpenhamn Fr.
Holm
[1]. Af de tiflstädesvarande glasfabrikerna intager utan
tvifvel Reymyre glasbruk främsta platsen, med afseende på
glasets qvalitet. Det utställer äfven kristallglas
(kali-kristallglas, böhmisk kristall), hvilket utmärker sig för vacker färg och
glans. Detta är dock ej att förvåna sig öfver, då de svenska
likasom de böhmiska glasbruken använda ved vid smältningen;
men deremot kan man ej undgå att observera, det glaset är
långt ifrån fritt från blåsor, hvarjemte det måste förundra en,
att en så vacker massa ej blifvit mera fulländad och rikt
bearbetad genom slipning, hvilken operation ingalunda är utförd på
bästa sätt. Man söker att undvika blåsigt glas genom att
smälta i täckta deglar, hvilket dock torde vara att betrakta
såsom en mindre lyckad metod, ty man afsäger sig dermed den
stora fördelen som vedeldningen medför, nämligen att i öppen
degel kunna åstadkomma ett kiselrikt och till följd deraf
svårsmält glas med stark glans. Jemte helkristall finnes äfven
sämre glassorter, s. k. halfkristall, hvaremot färgadt glas
saknas, med undantag af grönt. Fabrikens priser synas dock för
höga, för att den skall kunna vinna någon afsättning i Danmark
på sina varor. Limmareds glas är både af sämre qvalitet och
dåligt förarbetadt, hvarjemte det synes vid denna fabrik vara
en missuppfattning af glasets egenskaper, då man derstädes i
allmänhet gifver drickesglas en matt yta. Bromö har utstält
vackert fönsterglas.

Från Holmegaards glasbruk finnes en samling af i
allmänhet hvitt glas, såväl slipadt som oslipadt, hvilket visar, att
denna fabrik under de senaste åren gjort vackra framsteg, och
detta ehuru man fortfarande städse använder torf såsom bränsle,
hvilket är förbundet med en mängd svårigheter, som ej
förekomma vid eldning med ved. Sannolikt får väl anledningen
till förbättringarne i Holmegaards fabrikater sökas i införandet
af gasgeneratorer, så att torfven ej användes direkte utan först
förvandlas i gas. Såväl glasets bearbetning som slipning synes
i allmänhet god. Det återstår dock för detta verk att lära sig
fabricera glas af finare qvalitet (helkristall) samt att
tillgodogöra sig konstnärsbiträdens förmåga i angifvandet af smakfulla
former, slipning och dekorering. Några prof af dekorerade
glasvaror finnas nog, men de lemna mycket öfrigt att önska
med hänsyn till såväl modell som utförande. Aalborgs glasværk
hade en vacker utställning af ordinärt hvitt glas och buteljer,
hvilka i förhållande till sin qvalitet hafva en god färg och äro
väl utförda samt billiga. Hurdals, Birid och Hadelands verk
hade hvitt och vackert halfkristallglas, hvilket dock var något dyrt.

Bland lervaror finnas en stor mängd tegelfabrikater från
Danmark, bland hvilka utstälts vackra prof på bygnadstegel,
hvilket likväl ej hindrar, att derstädes likasom här i Sverige
det i handeln förekommande är af dålig beskaffenhet. Från
Hakkemose Teglwærk var uppförd en ganska snygg fagad af
starkt, rödbrändt tegel, som dock ej visade sig kunna uthärda
väderlekens inverkan, ty den hade af regn redan blifvit fläckig m. m.

Krukmakaregods fanns från flera danska utställare
isynnerhet från Bornholm. Massan företedde ett jemnt brott, men
glasyren var ganska ofta sprucken och dålig.

Bland Terracotta-arbeten framstod isynnerhet den välkända
Köpenhamnsfirmans, Ipsens Enkes, rikhaltiga utställning af
föremål, vittnande både om väl valda modeller och godt utförande.
Färgen var i allmänhet jemn. De nya fabrikanterna Hjort och
Sommer från Bornholm voro värdiga medtäflare, dock kunde
de ej uppnå den mjukhet och jemnhet i den svarta färgen,
som utmärkte vissa Ipsens produkter. Höganäs fabrik hade
äfven en utställning af väl utförda terracotta-arbeten, alla efter
stora modeller. De vackraste voro otvifvelaktigt ett häst- och
ett oxhufvud i naturlig storlek. Derjemte visade denna fabrik
en rikhaltig samling hårdt stengods med saltglasyr, särdeles
jemnt, och hvilket i öfrigt var väl formadt.

Kakelugnar funnos exponerade från Andersson, Carlskrona,
Pettersson & Komp., Stockholm, Ringnér, Göteborg, Ringnér,
Malmö, Åkerlindska fabriken, Stockholm, Åkesson, Malmö,
Rörstrand, Stockholm, Frauen, Köpenhamn, Kähler, Nestved,
Petersen, Maribo och Richter, Laxkjöbing. Af dessa intogo i
allmänhet de svenska fabrikanterna första rummet, dock måste
medgifvas att Kählers glasyr i ren hvithet ingalunda gaf
efter äfven för den bästa svenska, t. ex. Rörstrands. Åkerlind
syntes hafva åstadkommit de tunnaste fogarne. Ännu har man
dock ej kommit så långt som önskvärdt vore med denna
fabrikation äfven inom vårt land. De dekorativa delarne som
användas äro visserligen oftast i och för sig vackra men
erfordra vanligen skarpare konturer för att rätt väl framträda,
än det är möjligt gifva dem i så grof massa och med så
tjockflytande glasyr som nu brukas. Månne det ej vore skäl gifva
dessa delar enklare och ej så skarpt utpräglade former, med
ett ord former som bättre passa för det material, hvaraf
kakelugnarne göras, och för dess glasyr?

Vanlig eller engelsk fajans (Wedgewood),- hvilken skiljer
sig från den äkta, derigenom att den senare är en porös
lättsmält massa, som täckes med ogenomskinlig tenn-blyglasyr, då
den förra är af hårdt, svårsmältbart (nästan eldfast) material,
täckt med en genomskinlig, blyoxid (eller blyoxid och borsyra)
innehållande glasyr, fanns utstäld af den nya danska fabriken
"Aluminia" samt af Rörstrand och Gustafsberg. "Aluminias"
utställning var visserligen ej mycket rikhaltig, jemförd med de
svenska fabrikernas, men kunde dock såväl i ordinära som fina
varor uppträda såsom en deras värdige medtäflare. Vackra
tryckta och målade alster förefunnos, isynnerhet utmärkte sig
ett tvättbord både till form och färg för omsorgsfullt utförande.

Porslin förekom å utställningen af olika sorter, hvarföre
det ej torde anses olämpligt att här först med några ord kalla
i minnet deras respektive sammansättning och egenskaper.
Äkta (heläkta, hårdt, kinesiskt) porslin har till grundmassa en
blandning af kaolin, fältspat och qvarts, stundom med tillsats
af något kalk eller gips. Efter formningen brännes denna
massa ej starkare, än att den har så godt sammanhang, att den
ej faller sönder vid neddoppning i den i vatten uppslammade
glasyrmassan, hvilken har ungefär likadan sammansättning med
sjelfva grundmassan. Andra bränningen sker vid så hög
temperatur, att massan erhåller önskad genomskinlighet, på samma
gång den svårsmälta glasyren smälter och sintrar tillsammans
med grundmassan. Temperaturen härvid är betydligt högre än
vid bränning af halfäkta porslin, och förökas derföre risken vid
tillverkning af heläkta, på samma gång som dervid
åstadkommes en fullt homogen produkt, hvilken derföre också är mindre
känslig vid temperaturombyten. Det egendomliga för äkta
porslin är sålunda, att massans fullständiga bränning samt
inbränningen af glasyren ske i en bränning. Massan till biscuit
har samma beståndsdelar (men i andra proportioner) som det
heläkta porslinet.

Halfäkta porslins (porcelaine tendre, i Sverige stundom


[1] Se Tidskrift for anvendt Chemie, 4 aarg., n:o 5.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0311.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free