- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
277

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8:e häftet. November 1872 - H. Y. D. Scott: Om förvandling af kalk till cement genom den s. k. gipsmetoden samt dennes ekonomiska och andra fördelar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lika så kraftigt som de bästa cementsorter, dm den icke svalde
ut i alla riktningar, då försök utfördes med att förena de båda
processerna för dess släckning och hårdnande, hvilka ega rum
på en gång i cement utan volymens tillväxt och följaktligen
äfven utan att förorsaka, att det spricker eller lossnar från
sten eller tegel." Uppfinningen af gipsmetoden gör det
nu möjligt att förena släckningen och hårdnandet utan de
olägenheter som mr Pasley antydt. Genom ett mycket
enkelt och ekonomiskt medel kan den hydrauliska kalkens tendens
att svälla och spricka, då den blandas med vatten, fullständigt
kontrolleras, och vid många tillfällen har deraf tillverkadt
murbruk visat sig hafva större både kohesions- och adhesionskraft,
än man funnit hos de starkaste cementsorter.

"General Scott", fortsätter professor Abel i den omnämnda
rapporten, "var den förste som iakttog (för ungefär 16 år
sedan), att kalksten, som icke i någon afsevärd grad, om ens
något alls besitter egenskapen att vid bränning förvandlas i
hydraulisk kalk, kan göras lämplig för ett godt cement genom
att helt enkelt låta en liten qvantitet svafvelsyrlighetsgas
(erhållen genom att bränna svafvel eller genom andra väl bekanta
metoder) passera in uti ugnen under bränningen. Kalken
upptager, då den blifvit underkastad denna lilla förändring i
det vanliga bränningssättet, blott så småningom vatten, i stället
för att släckas under en hastig förening med vatten med
åtföljande utveckling af värme. Släckningen försiggår då utan
någon armärkningsvärd temperaturstegring, och massan sätter eller
hårdnar efter en tid samt förhåller sig då i alla afseenden
såsom ett godt cement och kan stundom jemföras med
portlandscementet i styrka. Framställningen af det s. k. Scott’ska
cementet genom denna lilla modifikation i den vanliga
kalkbränningsprocessen fortgick i ej så obetydlig skala under några
år, och en medalj tillerkändes Scott 1862 för denna uppfinning.
Några praktiska svårigheter bidrog dock till, att resultaten ej
alltid blefvo så goda, hvilket väl också torde vara anledningen
till att denna metod ej vunnit allmän tillämpning. Det befanns
nämligen, att i sålunda behandlad kalk bildade sig en mindre
qvantitet svafvelcalcium, sällan öfverstigande 5 proc. men oftast
mindre, samt att en tillsats af en motsvarande qvantitet lösligt
sulfat eller svafvelsyra till kalken gaf samma resultat; men
svårigheten att kunna vara säker på likformigheten af det inflytande, som
sulfatet utöfvade på kalken, då det användes på detta sätt i
praktiken och i större skala, uteslöt ernåendet af några praktiska resultat.
Genom den allra enklaste förändring i sättet att använda
svafvelsyran, resp. sulfatet, har emellertid Scott nu förmått att rned
fullständig framgång och likformighet framkalla dessas egendomliga
inflytande på kalk af vanligt slag, begagnad till murbruk, i det han
förhindrar temperaturstegringen och befordrar kalkens sättning
eller hårdnande. Svafvelsyran eller sulfatet (hvilka må kallas det
gipsbildande medlet) blandas först med det vatten, som skall
begagnas för tillverkningen af murbruket i en proportion af omkring
5 proc. svafvelcalcium utaf den begagnade kalkens mängd.
Kalken tillsättes derpå, och ingredienserna malas tillsammans, tills
de bilda en tunn deg, hvilken derpå uppblandas med den
erforderliga qvantiteten sand för åstadkommande af det önskade
murbruket.

Metoden är tillämplig på en mängd fall men hufvudsakligen
för tillverkning af murbruk för vanliga byggnadsbehof samt till
framställning af konkret. Den användes äfven vid
tegelfabrikationen samt för tillverkning af byggnadsblock af hvilken form
som helst och med allehanda orneringar. Messrs Bodmer hafva
lyckats i att på detta sätt framställa stenar, som hafva marmorns
hårdhet och äro å ytorna försedda med vackra sirater och färger.
På tillsatsen af sand i blandningen beror, huruvida ytan blir mycket
slät eller liknar den på kornig sandsten. Scott’s cement och
gipsmurbruket hafva profvats på åtskilliga sätt och af olika
personer för utrönandet af dess förmåga att emotstå krossande och
sträckande krafter, och alltid hafva resultaten varit i hög grad
tillfredsställande. En af dessa, major Schaw, professor i
befästningskonst vid engelska stabsskolan, angifver i nedanstående tabell
I den relativa styrkan hos murbruk, beredt af följande
kalk- och cementsorter, sedan de i tre år varit utsatta för väder och
vind. Försöken utfördes genom att bräcka murbruket med
hammarslag och genom repning med ett skarpt verktyg.

Tabell I.
Murbrukets natur.
Kalk- eller cementsortens namn. På 1 mått kalk eller
cement
1 sand 2 sand 3 sand
Liaskalk begagnad på vanligt sätt . . . 4,5 4,0 3,5
Roman cement . . . 6,5 4,5 2,5
Medina cement . . . 9,0 7,0 4,5
Scott’s cement, tillverkadt af Halling-kalk . . . 10,0 7,5 7,0
Scott’s cement, tillverkadt af liaskalk (blott
        3 månader gammal) . . . 10,0 7,7 6,2
White’s portland cement . . . 10,0 8,5 8,0

Vid några experiment, utförda i Newhaven för jemförelse
med liaskalk, fann öfverste Graham den relativa styrkan hos
Scotts cement och denna kalk med samma proportioner sand
vara 3:1, då de utsattes för en afslitande kraft, och 5:1 för
en krossande sådan. Öfverste Gallwey’s – kommendanten vid
militär- och ingeniörskolan i Chatham – försök vid Portsmouth,
der materialet blifvit mycket användt för de nya befästningarne,
bestyrkte äfven de ekonomiska fördelarne samt styrkan, som
erhölls vid begagnandet af Scotfs cement. En serie af
experiment utfördes äfven af arkitekten Colling med den gråa
Halling-kalken och lias-kalken från Barrow-on-Soar för att försöka
metoden, hvarvid erhöllos de i följande tabell II angifna
resultaten. Styrkan ficks genom att draga itu tvenne stenar
förenade i kors, så att en föreningsyta af 13,4 qv.l. (118 qv.m.m.)
erhölls. En månad anslogs åt hårdnandet. Murbruket gjordes
för hvarje gång i en blandningsqvarn, och trenne prof af hvarje
material försöktes.

Tabell II.
Mått sand på Medelstyrka
Materialet och sättet för dess tillredning. 1 mått kalk. i skålp.
Grå lias-kalk, såsom vanligt murbruk . . . 3 119,5
Grå lias-kalk, såsom gips-murbruk . . . 6 223,5
Barrow lias-kalk såsom vanligt murbruk . . . 3 133,5
Barrow lias-kalk såsom gips-murbruk . . . 5 302,5
Barrow lias-kalk såsom gips-murbruk . . . 6 209,0

Af denna serie af experiment framgår sålunda, att
gipsmetoden gaf med dubbelt så mycket sand i det närmaste
dubbelt så stor motståndsförmåea, som kunde erhållas med det
vanliga kalkmurbruket.

Mr David Kirkaldy’s försök (tabell III) äro om möjligt
ännu mera tillförlitliga, i betraktande af den vana han har vid
dylika saker. Försöken utfördes med murbruksstycken med en
basarea af 573 qv.l. (51,5 qv.c.m.), med tegel inbäddade i
murbruk korsvis och itudragna samt med stycken af 366 qv.lin:rs
(32,4 qv.c.m.) sektionsarea och till formen något liknande dem,
som användes vid mr Grants försök med portlandcement. Den
första serien af profven gjordes för ådagaläggande af materialets
styrka mot krossning, de tvenne senare för att visa dess
absoluta hållfasthet.

Tabell III.
Delar sano Styrka i skålp. per qv.linie
Materialets natur. på 1 del mot mot dragning
kalk i sammantryckning. Inbäddade
medeltal. tegel. Stycken.
Vanligt murbruk, utrördt . . . 3 1,777 0,112 0,345
Gips-murbruk, utrördt . . . 5 3,424 0,243 0,929
Gips-murbruk, arbetadt . . .
med murslef och utrördt . . .
med en ringa qvantitet vatten . . . 5 9,192 – – 1,212

Gipsmurbrukets öfverlägsna adhesionsförmåga till släta
ytor ådagalades tydligen genom några jemförande försök med
portlandcement vid inläggning af tvenne golf med tegel korsvis.
Sedan de under fjorton dagar fått hårdna befans
motståndsförmågan hos portlandcementet, uppblandad med 2 delar sand
på 1 del cement, vara 0,818 skålp, per qv.l. (3,94 K.gr. per


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0317.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free