- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
284

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8:e häftet. November 1872 - "The Iron and Steel Institute's" årsmöte 1872

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bortgående värmet. Utfodringen består af slagg eller af detta
material blandadt med hematitmalmer, valsslagg eller annan
lämplig jernoxid, och utföres den af block omsorgsfullt gjutna
mot sidorna; hvarefter det hela noga förenas med smält
slagg till en jemn och regulier form. Reparationer å utfodringen
göras medelst små smidesjernsskopor, hvarmed den smälta
massan kan placeras efter behag; denna operation tager ungefär
3 minuter. Jernbeskickningen smältes i en kupolugn och
föres derefter medelst skänk eller i skopor till den ände af
maskinen som vettar åt skorstenen, hvarest i den rörliga
kanalen en liten lucka öppnas och beskickningen införes. Genast
derpå börjar man vrida maskinen långsamt, så att jernet ej
smälter ihop med bottnen och på samma gång proceduren
påskyndas. En tons beskickning tager omkring 3 minuters tid.
Sedan denna är verkstäld fortsattes maskinens rörelse hastigare
tills efter omkring 5 minuter koket börjar, hvilket fortsattes i
10 à 15 minuter. Ytterligare 10 à 15 minuter erfordras för i
att få massan droppbar. Fortgången af processen kan observeras
genom titthål på bakväggen, och så snart bollar af tillräcklig
storlek bildats, afstannar maskinen genast. Skulle hela
beskickningen behöfvas till en boll, får maskinen rotera ännu
cirka 10 minuter helt långsamt, hvarunder hettan hålles väl
uppe. Bollens uttagning sker med långa tänger, hängande på
rullar, som röras med en kedja. Den rörliga kanalen, som med
lätthet kan höjas eller sänkas, undanföres naturligen härunder.

Såsom de väsentligaste nyheterna framhöll, talaren i första
rummet de tvenne skifvorna, af hvilka de båda yttersta äro
förfärdigade af tvenne fullständiga ringar, den ena passande inuti
den andra med tillräckligt mellanrum, för utvidgningen. Den
inre ringen qvarhålles på sin plats medelst bultar, som gå
genom flänsar å båda ringarne, hvarjemte den ytterligare förstärkes
medelst hopdragna jernband. Dessa anordningar äro gjorda för att
förekomma att ringarne slå sig och blifva orunda. Vidare påpekades
den rörliga kanalen, gjord så att den kunde glida likasom en kil
mellan öppningen på den roterande maskinen och skorstenen. Den
har erhållit kilform, för att den skall kunna dragas tillbaka från
öppningen, då den lyftes uppåt, samt för att med lätthet
frigöra sig från slagg, som eljest skulle stanna i fogarne. Med
vigter belastade häfstångsarmar gifva den det behöfliga trycket,
under det maskinen är i rörelse, så att fogarne blifva
tillräckligt täta utan användning af skrufvar, kilar eller kitt, hvarjemte
på samma gång den rörliga kanalen tjenstgör såsom en lucka,
hvilken beqvämligen borttages, då bollen uttages; och då den
sällan behöfver helt och hållet undanföras, tillåter den äfven
under tiden värmen att passera igenom till skorstenen eller
pannan. Slutligen har mr Spencer konstruerat en slags vagn
på hjul, hvilken framföres till ugnen, så fort den rörliga
kanalen blifvit uppdragen. Denna vagn uppbär en väl balanserad
tång, med hvilken bollen fattas i ugnen, hvarefter det hela
medelst en kedja och ett spel drages tillbaka. Ugnens
produktionsförmåga är ännu ej så hög, men talaren hoppades, att,
så snart arbetarne fått någon praktik, cirka 240 c:r (100
tons) skulle kunna puddlas i veckan, och detta oafbrutet under
flera månader på grund af den egendomliga utfodringen.

Slutligen uppträdde mr T. G. Smith från Philadelphia med
ett intressant föredrag "om utvecklingen af jerntillverkningen i
Förenta Staternas vester". Som detta gifver en inblick i de
amerikanska förhållandena, anföra vi här det hufvudsakligaste deraf.

Koloniernas i Norra Amerika behof nödgade dess
innebyggare att redan för länge sedan börja med jernmanufakturen.
Vi hafva derföre också historiska notiser om ugnar, hvilkas läge
numera är afglömdt, likasom de mera varaktiga ruinerna af då
för tiden beryktade stenhopar. Det bränsle som då begagnades
var naturligen träkol, och masugnarne anlades alltid i närheten
af något jernmalmfält, då trä fanns i öfverflöd, hvar som helst.
Men som skogarne så småningom nedhöggos och träkolen
följaktligen blefvo dyrare i de äldre kolonierna, aftog
jerntillverkningen och de gamla masugnarne öfvergåfvos för nya bygda i
granskapet af oanvända skogar. Sålunda har kolonisternas så att
säga folkvandring steg för steg flyttat tillverkningen af
träkols-jern till .skogarne på andra sidan om Alleghany-bergen.
Träkolsmasugnar finnas numera endast i den yttersta nordvestern,
såsom i Michigan, eller i södern och sydvestern, såsom i Alabama
och Tennessee, hvarest stora malmfält äro belägna. Utödandet
af timmerskogarna i Amerika, hvilket ständigt fortgått allt
sedan de första nybyggarne här landstego, har slutligen tilldragit
sig allmän uppmärksamhet; och man hoppas att i de särskilda
staterna snart se ett inspektionssystem infördt, hvarigenom
skogshuggningen skulle begränsas enligt vissa statuter och en
jemnvigt uppstå, derigenom att årligen planterades ett antal träd, som
stode i något förhållande till de nedhuggnas mängd. Det torde
ej vara ur vägen att här omnämna, det Californien, en af de
yngsta staterna, inrättat en skogsstat samt vidtagit åtgärder för
att anskaffa tjenstemän. Förslag hafva äfven väckts inom
national-kongressen om träplantering på offentliga egendomar, men
hittills hafva de ej tagit någon bestämd form.

Så länge träkolsjernet bibehåller sitt höga anseende i
marknaden för en mängd ändamål, är frågan om tillgången på
skog icke utan sitt intresse för jerntillverkare, men dess
hufvudändamål måste naturligen blifva att tillgodose behofvet af
timmer utaf alla slag, hvilket redan stigit i värde så högt, att
man knappast kunde drömma derom för några år sedan.
Frågans betydelse för jernfabrikanterna minskades dock i väsentlig
grad 1837, då de första lyckliga försöken att smälta jern med
råa antracitkol utfördes vid Manch Chuuk i Lehigh-dalen,
Pennsylvanien. David Thomas från Colasangua var den första som
tillämpade denna sak. Han hade uppfostrats i Wales och förde
med sig till det land som adopterade honom fröet till denna
nya tillämpning. Han lefver ännu och är president för "the
American Society of Mining Engineers". Straxt efter sin
ankomst till Amerika började han arbeta med en masugn vid
Colasangua. Sedan upptäckten af år 1837 hafva vi nu i
Lehigh-trakten ensamt 38 masugnar med en tillverkning af 9,034,800
centner (378,000 tons) jern, hvarjemte 3 nya äro under byggnad,
hvilkas sammanlagda tillverkning ar uppskattad till 645,300 c:r
(27,000 tons). År 1840, då jerntillverkningen i Lehigh
började, var Förenta Staternas hela produktion af jern blott
6,811,500 c:r (285,000 tons), under det att numera tillverkningen
endast i Lehigh-trakten öfvergår detta belopp. Totala
tillverkningen uppgick 1870 till nära 47,800,000 c:r (2,000,000 tons).
Då mr Thomas alldeles ensam bygde sin masugn 1840, skulle
han hafva ansetts såsom en fantast, om han förutsagt denna
dalsträcknings utseende, sådant det nu är, kantad med
kolgrufvor, masugnar och valsverk från hufvud-vattendragen i
kolregionerna ända till de platser längre ned, hvarest den lemnar
malmfälten.

I Schuylkill-dalen, Pennsylvanien, och äfven i Susquehauna
fick tillverkningen af tackjern med antracitkol småningom fast
fot, och sålunda blefvo de tre vigtiga utvägarne från
Pennsylvaniens kolfält så att säga vaggan för denna stora industri.
Detta får likväl ej förstås så, att denna utveckling fortgick
oafbrutet, ty det kan angifvas såsom regel, att ända till det
sista decenniet hade Förenta Staternas jerntillverkare icke haft
lycka, och ej heller grufegarne. Dessa två industrier äro så
intimt förbundna med hvarandra, att den ena svårligen kan
behandlas utan den andra. De ledo båda af tvenne orsaker.
Den första och vigtigaste var den obeständiga politiken hos
regeringens olika administrationer med afseende på frihandel
eller protektionism, så att kapital och arbetsduglighet fingo
förblifva i en ständig väntan på något afgörande. Vidare, medan
jerntillverkarne kanske lefvat ett omvexlande lif under dessa tider,
voro deras afnämare, tillverkare af räls och stångjern, i den,
värsta belägenhet och kunde ingalunda vara belåtna med bristen
på stabilitet i marknaden.

Sålunda utvecklade sig jernindustrien i de Förenta Staterna
mycket långsamt under cirka 20 års tid till omkring 1860.
Detta oaktadt fick den fast rot och är kanske nu mera i stånd
än annars att bära sin framgång till följd af den motgångarnes
skola, den varit nödsakad att under dessa år genomgå.

Såsom redan är nämndt tillverkades intill 1840 föga annat
jern au med träkol, emedan de ofantliga lagren af bituminösa
kol, som nu användas för jernets smältning, då voro för långt
ifrån handelsplatserna, om man undantager några enstaka
mindre fall, t. ex. vid Pittsburg eller i Virginien och Maryland.
Koldistrikten i östra Pennsylvanien, jernindustriens första hem,
genomskäras af Lehigh- och Shuylkill-strömmarne, hvilka båda

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0326.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free