- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
285

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8:e häftet. November 1872 - "The Iron and Steel Institute's" årsmöte 1872

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utgjuta sitt vatten i Delaware-floden. Susquehanna, något längre
i vester men ändock i förbindelse med Atlanten, var nästa hem
för jernindustrien, och vidare Juniata-dalen; men det var ej
förr än Alleghany-bergen passerats, som vandringen mot vestern
kan sägas hafva erhållit någon egentlig fart. Pittsburg, hvarest
nu jern och stål tillverkas i större skala än på något annat
ställe i Förenta Staterna, blef nästa säte för denna manufaktur.
Denna stad är belägen vid föreningen mellan Alleghany- och
Monougahela-strömmarne, hvilkas vatten uppnå Mexiko-viken
genom Ohio och Mississippi. Pittsburgs uppkomst och
utveckling, uppkallad efter en af Englands största statsmän, är bland
annat att tillskrifva dess läge vid en stor och segelbar flod,
hvilket bidrog att gifva staden betydelse såsom en vigtig
handelsentrepot, innan dess "jernålder" kom. I Pittsburg erhöll
också ståltillverkningen sitt första permanenta tillhåll. För
närvarande äro dess skickliga och företagsamma innebyggare i
begrepp att införa tillverkningen af fosforbrons, denna nya legering
som synes vilja göra stålet anspråken stridiga att uteslutande
begagnas för vissa ändamål.

Jernindustrien stannade på sin vandring någon tid i sagde
stad för att så till sägandes hemta anden. Innan den kom dit
hade kåksen redan kommit i antracitkolens ställe såsom bränsle,
hvilket förra material ännu fortfar att vara det hufvudsakligaste
bränslet i Pittsburg. Men icke långt härifrån, i Clanin-County,
Pennsylvanien, samt i Youngstown och Zanesville, Ohio, ännu
längre i vester, upptäcktes ett slags kol, kallade "blockkol",
hvilka kunde begagnas i sitt naturliga tillstånd i masugnar och
der åstadkommo ett jern af utmärkt beskaffenhet. Detta gaf
en ny fart åt hvad som nu må kallas "vesterns jernmanufaktur".

Dittills hade på alla platser de der befintliga malmerna
anlitats, men den tid hade nu kommit, då denna industri
fordrade den renaste jernmalm och var villig att betala dess
transport från aflägsna trakter under förhoppning om en slutlig
godtgörelse genom den erhållna produktens öfverlägsenhet,
hvilket också bruket af blockkolen bidrog att uppnå.

Låtom oss här dröja en stund vid undersökningen af
detta nya brännmaterials natur och beskaffenhet. Dessa
kol hafva anträffats icke blott i detta jemförelsevis
isolerade distrikt utan äfven till större omfång i staten Indiana,
hvarest dess användande gifvit det för
bessemerståltillverkningen erforderliga tackjernet ett särskildt värde. Doktor
Foster i Chicago säger i en liten broschyr om "Mineral Wealth
and Railroad Development", "att ordet "block", såsom
betecknande ett särskildt slags kol, har på en ovetenskaplig väg
kommit in i det geologiska ordförrådet; men det har nu så inrotat
sig, att det hädanefter måste erkännas och legitimeras. De
fysiska egenskaperna hos dessa kol äro följande. Det finnes
tvenne systemer af gångar som i lodrät riktning genomgå
bäddarne, och hvilka dela massan i rektangulära block, 2 à 3 fot
(59 à 89 c.m.) långa och 1 fot (30 c.m.) eller mera breda.
Grufarbetaren begagnar sig af dessa naturliga delningsplan, så
att han efter att hafva undanröjt basen är i stånd att
utspränga blocken utan användning af krut. Han kan med lätthet
bryta 72 centner (3 tons) per dag. Blockens sidor äro släta
med en matt blåaktig färg och hafva ofta fläckar af hvit
eldfast lera, men klyfvas de längs efter, upptäcker man en mängd
stenkol så svagt sammanhållna af bitumen, att de gå sönder
vid blotta handteringen. Kastas dessa kol på elden, tändas de
på en gång med ett sprakande ljud och brinna med en ljusgul
låga. De sintra ej tillsammans och lemna således god passage
för luften, hvarjemte de äro så fria från svafvel, att de gifva
en hvit eller grå aska, och, om de utsättas för det starkaste
drag, ej angripa teglet. Af omsorgsfulla profningar framgår,
att de gifva 57 till 62 procent rent kol. På grund af
erfarenhet, vunnen i masugnar med blockkol, vet man att de
besitta träkoleus alla egenskaper såsom reduktionsmedel. 2,5
centner kol åtgå för tillverkning af 1 centner jern. Det är ett
anmärkniugsvärdt förhållande, att puddeljern tillverkadt vid
Indianopolis af blockkols-tackjern användes i Pittsburg såsom
råmaterial för bösspipor". Af denna doktor Fosters beskrifning
kan man uppskatta, af hvilken betydelse denna upptäckt måste
vara för vesterns jerntillverkning. Användningen af detta
brännmaterial tillsammans med magnetkis från Lake Superior och
några andra malmer från platsen gaf snart Zanesvilles masugnar
i Ohio sitt rykte.

Efterfrågan efter Lake Superior- eller andra malmer, kända
för sin renhet, tilltog äfven snart efter upptäckten af blockkolen.
Och just för att åstadkomma en mera ekonomisk samverkan
mellan dessa och Lake Superiors jernmalmer tog jernindustrien
ett ytterligare steg emot vestern samt slog sig ned i Cleveland
vid Lake Erie, hvarest den vunnit fast fot och synes utveckla
sig år för år. Statistiken angaf, att 1860 funnos inalles 76
masugnar i Ohio, Indiana, Michigan, Illinois, Wisconsin och
Kentucky, 24 räls- och plåtvalsverk med ett kapital af 13,480,000
rdr och sysselsättande 2,804 personer för en kostnad af 4,376,640
rdr. Tillverkningen uppgick till 2,032,780 centner (85,723 tons),
hvaraf 965,000 c:r (40,000 tons) räls. År 1870 representerade
endast trenne verk i dessa stater mera än hela kapitalet för
1860; de använde 2,800 personer för en kostnad af 6,224,000
rdr och tillverkade 2,390,000 c:r (100,000 tons) räls. 2,151,000
c:r (90,000 tons) tackjern samt 239,000 c:r (10,000 tons)
stångjern och plåt.

Följande siffror öfver jernmalms- och tackjernsproduktioneu
i Lake Superior-distriktet tala för sig sjelfva. År 1856: 167,300
c:r (7,000 tons) malm, värde 112,000 rdr (intet jern
tillverkades); år 1860: 2,794,100 c:r (116,908 tons) malm, 133,640
c:r (5,600 tons) tackjern, sammanlagdt värde 2,945,984 rdr;
år 1870: 20,469,757 c:r (856,147 tons) malm, 1,178,222 c:r
(49,298 tons) tackjern, värde tillsammans 25,200,680 rdr.
Sedan 1866 är värdet af det totala beloppet malm och tackjern
116,279,532 rdr. År 1870 kom malmen från 16 grufvor och
fann marknad i alla delar af landet. Den största delen gick
dock till Cleveland, Ohio, hvarifrån det åter fördes till
kolflötsen i Mahomings och Shenangos dalar på jernväg. Omkring
100 masugnar i Ohio och Pennsylvanien begagna malm från
Lake Superior, hvarjemte alla träkolsmasugnarne i nordvestern
förses dermed.

Fortgå vi nu från Cleveland för att vidare följa
jernmanufakturen, finna vi ej några vigtiga platser, hvilkas existens till
större delen bero på denna industri, förr än vi komma till St.
Louis. Hvarken Cincinnati eller Louisville hafva blifvit något
framstående i denna riktning, ehuru de sannolikt torde blifva
det, då de nu under bygnad varande jernvägarne blifva färdiga.
Sträckan från Cleveland, Ohio, till St. Louis, Missouri, är
nästan, öde på jernverk, med undantag af dem som byggas eller
äro bygda på de nyligen upptäckta blockkolsfälten i Indiana
och Illinois. Dessa tre stater, med de i norr angränsande
Wisconsin och Michigan, hafva redan öfver 256 sv. mil (2,735 K.m.)
jernväg och äfven många under bygnad. Endast underhållet af
banorna, för att ej tala om de nya räls som erfordras för de
nya jernvägarne, och efterfrågan från andra stater med hvilka
finnes sjötransport; detta är den basis, hvarpå de nya masugnarne
så hastigt föreslås och byggas. Indianopolis, en betydande
centralpunkt tör flera jernvägar, har redan flera valsverk, och litet
längre vester ut vid Brazil, Indiana, hvarest blockkolen först
upptäcktes 1866, äro 5 masugnar i gång.

Vid Terre Haute, ännu längre i vester, äro en masugn och
ett rälsvalsverk i full verksamhet. Alla dessa hafva uppkommit
sedan 1860, många sedan 1867. Vid S:t Louis hafva rnånga
masugnar af storartade dimensioner anlagts och ännu flera äro
under bygnad. Ett af de bästa valsverk i Amerika har der
inrättats; och på grund af sitt utmärkta läge är denna stad
bestämd att taga en betydande del i Förenta Staternas
jerntillverkning. Öfver 15 masugnar äro der i gång jemte åtskilliga
valsverk. Dess nära granskap med Indianas kolfält och Missouris
beryktade "Iron Mountain" gör den till en lämplig och
ekonomisk plats för denna industri. År 1868 togos 2,509,500 c:r
(105,000 tons) malm från Iron Mountain, år 1869 4,660,500
c:r (195,000 tons), år 1870 7,552,400 c:r (316,000 tons); och
sistförflutne år antog man, att med säkerhet siffran 11,950,000
c:r (500,000 tons) skulle uppnås. Af detta kan inses
jerntillverkningens snabba tillväxt.

Tillverkningen af bessermerstål har under sin vandring mot
vestern på ett likartadt sätt följt samma väg som
jernmanufaktur en gått. De första verken voro vid Hudson, vid Troy,
Newyork, derpå vid Harrisburg, Pennsylvanien, i Susquehannas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0327.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free