- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
290

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8:e häftet. November 1872 - C. Scheibler: Ny metod för bestämning af mängden kristalliserbart socker i råsocker - Clemens Winkler: Om aluminium-plätering

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

nödigt att polarisera råsockret, hvaremot vid sådana fall, som
förekomma dagligen, såsom klassificering för import och export,
kan äfven polarisationen af det kristalliserade sockret saklöst
bortfalla. Man erhåller nämligen vid anstälda jemförande försök
med sockerarter, som innehålla 88–98 proc. rent kristalliserbart
socker, genom att underlåta polariseringen af det erhållna
kristalliserade sockret högst 0,29 proc. för litet till 0,18 proc. för
mycket, fel som äro för små att behöfva beaktas.

Då fråga är om sockers uttvättning med lösning, och,
såsom vi nämnt, för sämre råsockerslag en något gulaktig
slutprodukt erhålles, kan man komma i tvifvelsmål om, huruvida
en tvättning bör fortsättas eller afbrytas, då den föreskrifna
qvantiteten af lösningarne fått genomsippra. Försök hafva dock
visat, att 20, ja ända till 50 gånger den angifna mängden
tvättlösning ej gifvit skiljaktiga resultat med på vanligt sätt
behandlade prof. Stundom kan man dock under så långvarig tvättning
erhålla en ringa vigtsmängd mindre kristalliseradt socker, men
som då visar sig vid polarisation innehålla jemförelsevis mera
kemiskt rent socker.

För sådana råsockerprof (såsom fallet är med flera
kolonialsockerslag), hvilka innehålla inverteradt socker, och hvilkas
totala sockerhalt svårligen kan fastställas genom polarisation,
bestämmes totala sockerqvantiteten lämpligast genom att titrera
med kopparlösning (Tromme’s prof) och derefter polarisera den
erhållna kristalliserade slutåterstoden.

Slutligen bör nämnas, att den qvantitet alkohol, som
användes vid analysernas utförande, kan lätt återvinnas genom
att neutralisera ättiksyran med kalk samt derefter afdestillera
i vattenbad.[1]

Om aluminium-plätering.


Af doktor Clemens Winkler.

Redan sjutton år äro förflutna sedan H. Deville lärde att
framställa aluminium fabriksmässigt, och ännu vänta fortfarande
de förhoppningar på att uppfyllas, som man då fastade vid denna
den fransyska kemistens otvifvelaktigt högst intressanta och
förtjenstfulla uppfinning. Voro dessa förhoppningar också till
en del något öfvervinneliga, så oberättigade, som man numera
stundom söker framställa dem, voro eller äro de dock icke;
ty en metall med så fördelaktiga egenskaper som aluminium,
hvilken utmärker sig genom angenäm färg, oföränderlighet såväl i
luften som i svafvelhaltiga utdunstningar, en påfallande lätthet,
vacker klang, den mest fullkomliga bearbetbarhet samt absolut
oskadlighet, torde väl dock få göra anspråk på den
mångfaldigaste användning inom industrien.

Men såsom bekant är det också mindre bristen på goda
egenskaper, som hittills förhindrat aluminiumens mera utbredda
användning i tekniken, än fastmera dess pris, hvilket, ehuru i
början mycket hastigt fallande, under de senare åren dock
bibehållit sig oproportionerligt högt. Kostnaden för
aluminiumens framställning, hvilken process hittills blott lyckats
genom användning af natrium, kan omöjligen vara den enda
orsaken till det höga salupriset, ty natriumfabrikationen får väl
betraktas såsom ett löst problem, och med sodans billiga pris
borde väl framställningen af detta ämne och på samma gång
af aluminium kunna bedrifvas med måttliga kostnader, så snart
nämligen denna tillverkning skedde i större skala. Men
produktion i massa fordrar äfven afsättning i massa, och denna
har hittills fattats, emedan qvarblifvandet vid det gamla samt seder
och bruk hindrande ställt sig i vägen för aluminiumens allmänna
införande. Huru mycket har icke t. ex. redan talats och
skrifvits om förgiftningar genom husgerådskärl, huru har man ej
varnat för användningen af kopparkokkärl, för blyhaltig glasyr
och för ergbildningar på silfverskedar! Om man ville besluta
sig för att göra dessa husgerådssaker af aluminium, så
undanröjdes icke blott all förgiftningsfara, utan man finge äfven kärl,
hvilka, hvad utseende och varaktighet beträffar, knappast torde
lemna något öfrigt att önska, men hvilkas handtering skulle
vara vida beqvämare än våra lätta lergodsvaror, emedan de med
samma egentliga vigt kunde förfärdigas mycket tunna och
dessutom icke voro bräckliga. Hvilka präktiga vattenkrukor,
kannor, bägare, talrikar, lampor o. s. v. kunde ej förfärdigas af
matt och ciselerad aluminium, och huru beqväma voro icke
aluminiumskedar i stället för de nu brukliga silfverskedarne!
Måste det icke synas underligt, att man med afseende på
införandet af dessa sistnämnda endast stannat vid försök, utan att
dessa försök misslyckats, ehuru knappast med någon annan
husgerådsartikel en så betydande lyx blifvit förherskande som
med mat- och theskedar? I detta fall kunde till och med ej
aluminiumens tillfälliga pris vara något hinder för dess
användning, ty det kostar blott hälften så mycket som 12-lödigt
silfver; och dessutom är skilnaden i de båda metallernas
egentliga vigt samt tillgången på aluminium så betydlig, att man
för penningevärdet af en sked af 12-lödigt silfver kunde köpa
minst sju lika stora och starka aluminiumskedar.

Här är det således tydligen fördomen, som hindrar
aluminiumens användning. Det är sant, aluminium är hvarken en
sällsynt eller en ädel metall, men det oaktadt har den framför
legeradt silfver företräden, som göra den ädlare än detta, ty
den hvarken svartnar eller ansätter giftig erg; och det som
fattas aluminiumen i glans och utseende ersattes genom den
angenäma lätthet, hvilken är densamma egen. Graham-Otto
träffar också det rätta, då han i sin lärobok i kemi säger:
"Vore också aluminiumskedarne likaså vackra och varaktiga
som silfverskedar., skulle de dock icke komma i de rikas
hushåll, emedan de äro billigare än dessa. Det är dock vida
angenämare att hålla i en lätt sked än i en tung; men man
låter ändå göra silfverskedarne så tunga som möjligt, man
gifver theskedar barnmatskedars storlek endast för att visa,
att man har råd dertill. Ju större skedarne äro, desto mera
är mannen värd!"

Måste man öfverlemna öfvervinnandet af dylika fördomar
åt framtiden och hoppas, att det allt betvingande modet en
gång också slår sig in på detta fält, så förtjenar dock under
närvarande omständigheter den frågan att betraktas, om det
icke vore möjligt, att bekläda vissa metaller och legeringar, som
nu hafva en ful färg eller äro underkastade förändringar i
luften, med ett öfverdrag af aluminium för att sålunda åtminstone
gifva deras yta de fördelaktiga egenskaperna hos denna metall.
För en dylik användning, vid hvilken aluminiumens fördelning
eger rum på stora ytor, kan till och med denna metalls
närvarande höga pris ej blifva något hinder; och det gäller
sålunda här att endast besvara den frågan, om en beläggning
med aluminium på våra vanliga metaller, t. ex. jern och
koppar, öfver hufvud taget är utförbar, och om den är
ändamålsenlig.

Denna fråga måste besvaras nekande. Man betjenar sig
– om vi här lemna utan afseende det förfaringssätt, som vid
förtenningen kommer till användning – företrädesvis af tvenne
metoder för att öfverdraga en metall med en annan, nämligen
galvanoplastik och plätering. Aluminiumens afskiljande genom
en galvanisk ström lyckas blott vid användningen af det
vattenfria, vid 185° smältande dubbelsaltet kloraluminiumnatrium, men
metallen utfaller då såsom ett osammanhängande, med mycket
klornatrium uppblandadt pulver, och derföre lär ej på denna
väg en tät aluminiumbeläggning kunna erhållas. Ur
vattenhaltig aluminiumlösning åter har man hittills ännu ej varit i
stånd att utfälla metallisk aluminium; och det beror på ett
misstag, då Gore i "Journal für pract. Chemie" påstår sig med
tillhjelp af en lösning af aluminiumklorid i vatten samt med
anlitande af en svag ström lyckats öfverdraga koppar med aluminium.
Hvad beträffar andra metallers beläggning med aluminium
genom den s. k. pläteringsmetoden, så är denna enligt min
erfarenhet till en viss grad nog möjlig, men produkten blir
fullkomligt obrukbar. Hvarje plätering fordrar en lämplig
smältning af de båda metallerna och deras slutliga intima lagring på
hvarandra genom gemensam utvalsning; men dessa fordringar
kunde aluminiumen till följd af sitt egendomliga förhållande ej


[1] Apparater jemte ställning, kanderade flaskor, 1/2 k:a af hvarje
lösning och hvad som erfordras för utförande af tvenne samtidiga
analyser erhållas för cirka 75 rdr hos herr E. A. Björck, 9
Regeringsgatan, Stockholm.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0332.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free