- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
300

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9:e häftet. December 1872 - Tillverkning af svart tak- och murtegel - Tillägg till artikeln "Om massnivellering". Af J. O. A.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fyld, brännes dess innehåll på alldeles samma sätt som vid
vanligt rödtegel. Sedan bränningen är fullbordad, aftäckas först
de öfver ugnshvalfvet gående kanalerna på de ställen, der
öppningarne i hvalfvet inmynna, hvilka på 2 à 3 när, med omsorg
tillstoppas med stenar och lera. Derpå inlägges i eldkanalerna
nyss huggen alved, hvarefter eldstadsöppningarne, askkanalerna
samt de återstående rökkanalerna tillmuras så hastigt som
möjligt och göras lufttäta.

Genom hettans inverkan på den fuktiga veden bildas nu
en massa gas, och en tät rök fyller hela ugnen. Gaserna kunna
dock ej förbrinna, då det derför nödiga lufttillträdet är
omöjliggjordt, hvarföre de utöfva på leran den inverkan, att de på
bekostnad af den syrgas, som i densamma befintlig jernoxid
kan afgifva, till en del förbriuna och då förvandla de röda
jernoxidföreningarne till svarta jernoxidulföreningar. Men då denna
process, genom hvilken leran antager den svartblåa färgen, går
i omvänd ordning, så snart utvecklingen af de ur veden
uppkommande gaserna upphör, och de svarta teglen åter blifva
röda, om genom oundvikliga sprickor frisk luft kan inkomma i
ugnen; så söker man att efter vedens inläggande så fort som
möjligt afkyla ugnen, samt att underhålla utvecklingen af ångor
inuti densamma, i det att man gjuter vatten öfver hvalfvet.
För att förekomma vattnets direkta inflytande i ugnen genom
uppkomna sprickor, fuktas först den med ett 60 lin. (18 c. m.)
tjockt sandlager betäckta hvalfhjessan och sanden tillpackas;
derpå göras omkring rököppningarne i hvalfvet och vederlagen
små fördämningar af fast lera, och pågjutes vatten, så att det
står några linier öfver hvalfvet, hvarvid genom den sakta
fortgående sippringen genom de porösa hvalfstenarne en beständig
ångutveckling i ugnens inre underhålles, så att inträdandet i
densamma af .atmosfärisk luft motverkas. Det är tydligt att
ugnens och isynnerhet hvalfvots styrka måste lida ganska mycket
genom en sådan våldsam behandling, och synes deraf den
uppgiften besannas, att dylika ugnar måste tvenne gånger årligen
underkastas en grundlig reparation, såsom hvalfvets ommurning
m. m. Detta ersattes dock genom den erhållna bättre
produkten, hvilken visat sig mycket mindre utsatt för förvittring
än vanligt rödtegel.

Att uteslutande använda alved för den beskrifna processen
synes icke vara absolut nödvändigt, utan kan detta material
äfven ersättas med andra, hvilka lemna en större mängd gas,
verkande på det beskrifna sättet. Sålunda borde samma
resultat kunna vinnas genom att låta stenkolstjära flyta in i
ugnen, sedan den blifvit fullkomligt lufttätt tillsluten. Äfven kunde
väl ugnens hastiga afkylning ske på ett bättre sätt än genom
att begjuta hvalfvet med vatten – just den känsligaste delen
af ugnen – nämligen genom att inspruta fina vattenstrålar inuti
sjelfva ugnen på ett mindre farligt ställe, t. ex. i närheten af
askkanalerna. Det är med den belgiska tegelindustrien som
med vår egen: ett hårdnackaclt fasthållande vid de af våra
förfäder använda metoderna, samt en obekantskap med principerna
för tillverkningen, som stundom öfverskrider det tillåtnas
gränser, kan i de flesta fall spåras; och om någon sträfvar efter
en förbättring, ställa sig genast de bristande kunskaperna
hindrande i vägen, i det att de föranleda till onödiga
utgifter, hvilka sedan afskräcka andra från tillämpandet af kanske
mången god idé.

Den i England bedrifna tillverkningen af svart klinkert
erbjuder någon likhet med den nu beskrifna metoden för
tillverkning af svart taktegel. Der, hvarest en mängd svart sten
användes till dekorering af fasader, framställes denna derigenom,
att vanlig beklädnadssten kokas i stenkolstjära. Denna slags
sten, "doppsten" kallad, har visserligen i afseende på
varaktigheten en fördel, i det att den genom indränkning med ett
konserverande medel står emot förvittring, men den får, till
följd deraf att dam så lätt fäster sig på ytan, ett onaturligt
utseende; den i början intensiva, något glänsande svarta färgen
öfvergår med tiden i en intetsägande, i grått stötande färgton.
Man finner emellertid på grund af billigheten i framställningssättet
på dylikt sätt genomdränkt mursten mycket använd, men
vid bättre ornamentala byggnader är den numera helt och hållet
utesluten och ersattes der af ett vida vackrare och varaktigare,
nästan oförstörbart material. Vid byggnader i medeltidsstil
betjenar man sig för att frambringa samma effekt mycket af en
mörk, med blyglasyr försedd stensort, som med sina glänsande
ytor gör ondt för ögat. Det antydda engelska fabrikatet står,
hvad beträffar utseendet, mellan båda dessa produkter.

Förfaringssättet har, såsom redan är nämdt, likhet med
den ofvan beskrifna tillverkningen af svart tak- och murtegel.
Skilnaden består egentligen i att effekten af den mörka färgen
understödes af en slags svart lyster, en slags tunn glasyr med
matt sken, hvilken ej må förvexlas med utseendet af den i
ljuset blixtrande glansglasyren. Tillverkningen af den nu
ifrågavarande stenen, "blue Staffordshire bricks" eller på grund af
sitt utseende och sin hårdhet "Iron bricks", jernsten, kallad,
har sitt hufvudsäte i medelpunkten för Staffordshires
lergodsindustri samt i söder i Bishops-Waltham, icke långt från
Southampton. Det här använda råmaterialet är en jernhaltig, men
i öfrigt temligen eldfast lera. Mest tillverkas detta tegel af en
fint preparerad, till största delen slammad jord. De bättre
produkterna af detta slag pressas efteråt, på det att ytan må
erhålla en större täthet och glatthet. Bränningen sker, tills teglet
erhållit ett klinkertartadt utseende, i Staffordshire-ugnar eller i
mindre, dessa liknande, öfverhvälfda, runda ugnar af cirka 11,8
fots (3,5 m.) diameter och 8,4 fots (2,5 m.) höjd med 6 rundt
omkring anordnade eldstäder och 4 till 6 på det sferiska
hvalfvet uppsatta små skorstenar för åstadkommande af drag. Teglet
inlägges i ugnen så, att från eldstäderna gå 6 eldkanaler till
midten af ugnen, hvarest de förena sig i en lodrätt uppgående
kanal, hvarjemte det anordnas så, att de ytor som önskas svarta
blifva fria. Sålunda, om teglet skall användas för vanlig
väggmurning, läggas stenarne på slätsidan ofvanpå hvarandra; äro
de afsedda till trottoarsten, ställas de på högkant, men alltid
så, att den vid användningen blottade sidan kommer att vara
utan betäckning i ugnen. Har värmen stigit så högt i ugnen,
att teglet öfvergått i ett klinkertartadt tillstånd, inkastas i hvarje
eldkanal några skoflar salt, hvilket vid den stora hettan genast
förflyktigas och öfverdrager de fria stenytorna med en hård,
ytterst tunn glasyr. På samma gång inläggas i eldstäderna
friska kol, och innan dessa hunnit komma i fullständig
glödgning, tillslutas och igensmotas noga såväl rökkanalerna i
hvalfvet som eldstadsöppningarne. De då i ugnen uppkommande
ångorna hafva en likadan, om också ej så intensiv, verkan som
alveden vid tillverkningen af det belgiska takteglet. En ett
par linier djupt gående svärtning af leran inträder genom
jernoxidens reduktion, hvilket understödes af flussmedlet, som med
tillhjelp af de i ugnen varande saltångorna framkallar på
teglets yta ett mycket tätt och hårdt, grafitfärgadt och matt
glänsande öfverdrag och gifver det en förvittring motverkande yta.
Detta förfaringssätt användes icke blott för en sådan produkt,
som genom sin färg skall framträda i byggnadsmurar, utan
äfven i mycket stor skala för sådana materialer, hvilka i första
rummet skola göra motstånd emot förvittring och mekanisk
afnötning, isynnerhet för taktegel och golf-plattor.

Tillägg till artikeln "Om massnivelering".


Först sedan denna artikel var tryckt, kommo vi i tillfälle
att observera en otydlighet i densamma, som, ehuru af så
oskyldig natur att den ej gerna bör föranleda misstag, dock
måhända bör omnämnas.

Vi anhålla således att få fästa uppmärksamheten på, att
arean å en berg- eller däldfigur visserligen är proportionel mot
produkten M V, oberoende af att längd- och kubikenheten äro
uttryckta i olika skalor, men att denna produkt endast
omedelbart angifves af en sådan area, när längd- och kubikenheten
äro uttryckta i samma skala. I förra fallet måste deremot
alltid, af skäl som här ej behöfver anföras, arean
multipliceras med den konstant, som förhållandet mellan de olika
skalorna angifver, innan M V erhålles. Att Deremot
utjemningsliniens bestämning är alldeles oberoende af dessa
skalförhållanden torde väl knappt behöfva påpekas.         J. O. A.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0346.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free