- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
311

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9:e häftet. December 1872 - Några ord om råttor och sätten för deras utrotande

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

rdr. För en liten jordegare derstädes, som väntade att få
160–200 kub.-fot (4,19–5,23 k. m,) korn, åto råttorna upp
hela skörden, på ett par kub.-fot när. Sommaren 1861
aflemnades i trakten af Alsheim i Rhenhessen till myndigheterna
409,523 råttor och dessutom 4,707 åkerråttor.

Der mycket ljus finnes, der finnes ock mycken skugga!
Vi helsa med glädje det ökade landtbruket och äro stolta
deröfver, likasom öfver hvarje framsteg, och detta med rätta. Men
häraf få vi icke draga den slutsatsen, att det tilltagande
landtbruket äfven gynnar utträngandet af våra fiender ur djur- och
växtriket. Med uppodlingen af hvarje öde landstycke stör man
å ena sidan de derstädes befintliga varelserna i deras dittills
obemärkta och oskadliga verksamhet, hvilken först då får namn
af skadlig, när den tager våra kulturplantor i anspråk, hvarjemte
å andra sidan denna odling äfven stör de s. k. nyttiga djuren
i deras lif, i det att den på mångfalldigt sätt försvårar deras nya
bosättning. Vidare får man icke släppa ur sigte, att vi emot
vår vilja med hvarje ny kulturplanta införa de djur, åt hvilka
denna planta är anvisad såsom näringsmedel, utan att vi på
samma gång kunna draga omsorg för att äfven de nyssnämda
djurens fiender införas Med riset kom rismasken i våra
salubodar; med ärtorna uppträdde ärtmasken; sparfven och råttan
följa åkerbruket och civilisationen öfver land och haf.
Kortligen, vi hafva icke för framtiden hvarken utsigt för att dessa
skador af ohyra någonsin upphöra, ej heller hoppet att
sådana plågor komma att uppträda under mildare form än hittills.
Sammanträffa väderleksförhållanden och andra omständigheter,
som äro gynnsamma för våra fiender, så förklara de oss alltid
krig, och vi komma alltid att förlora striden, tills naturen tager oss an.

Hugvudmassorna af de djur, som denna höst undergräft
fälten och så svårt skadat skördarne, hafva varit åkermöss, om
äfven andra arter hafva följt i råttornas och mössens spår.
Leunis indelar hela detta sällskap i tvenne afdelningar,
gräfråttor och vanliga råttor. De förra igenkänner man
hufvudsakligen derpå, att svansen hos dem är högst 2/3 af kroppens
längd. Till dem höra den äkta vattenråttan, den i vissa
trakter så bekanta Hypudæus terrestris och fältmusen. Till de
egentliga råttorna, hvilkas svans är nära på lika lång som
kroppen, höra de numera sällsynta husråttorna, vidare
flyttråttan, som sedan 100 år hos oss kommit i deras ställe, samt
husmusen, skogsmusen, brandmusen och dvergmusen.
Hufvudsakligen skogs- och brandmössen hjelpa våra fältmöss rätt dugtigt
med deras förstörelsearbete, och äfven den anförde
Hypudaeus-arten har gjort mycken förtret med afseende på rotväxterna,

Vår hufvudfiende, fäitmusen, är vanligen 25 lin. (74
m.m.) lång, hvartill kommer svansen af 8 lin:rs (24 m.m.) längd,
Men under särdeles gynnsamma år, likaväl som under de
dåliga, öfverskrida djuren ofta sin normala storlek icke
obetydligt. Honan föder årligen 5–6 gånger ungar; 4–12 för hvarje
gång, hvaribland oftast 2/3 eller 3/4 äro honor. Om man då
beräknar, att åtminstone den första kullen på hösten samma år
är färdig att föröka sig, så bör man ej förundra sig, öfver de
synnerligen mot höstarne uppkommande förödelserna.

Sedan fältmusen under sommaren fått ostörd egna sig åt
denna ofantliga förökelse och samtidigt förödelse bland växter, allt
med en fullkomligt gammal och van sorglöshet, börjar man
vanligen för sent att draga i fält mot ohyran med sannolika och
osannolika, nyttiga och onyttiga, lagliga och förbjudna medel.
Följden blir alltid, att genom de använda utrotningsmedlen
mössen förminskas, men fortlefva dock alltid i stora massor, tills
väderleken åtager sig saken. Brehm har fullkomligt rätt, då
han säger: "Tyvärr är menniskan gent emot dessa djur rent af
vanmäktig. Alla utrotningsmedel, hvilka man hittills kunnat
uttänka, synas otillräckliga emot den stora fortplantningsförmågan
hos dessa glupska skaror; endast himmelen och de för
menniskan så nyttiga och likväl af henne så fiendtligt
behandlade rofdjuren förmå att hjelpa henne."

De förstöringsmedel, som vanligen användas mot mössen,
äro så många, att ett fullständigt uppräknande af desamma icke
är möjligt. I stort taget kunna dessa medel indelas i sådana
utan gift och sådana med gift; och de senare åter i tillåtna
och förbjudna. Utan användning af gift försöker man, att
utrota mössen, i det att man med en s. k. råttborr borrar hål i
jorden, i hvilka mössen falla ned och äta upp hvarandra, om
man icke der slår ihjäl dem tid efter annan. Likaledes plägar
man nedsänka i jorden lerrör, zinkrör, glacerade krukor, fällor
etc. Vidare gör man gropar omkring de särskilda åkerstyckena
och sädesskylarne. Äro väggarne tillräckligt glatta, så måste
fältmössen qvarblifva i gropen och dödas sedan. I närheten af
Hildesheim gjordes en afton omkring en nyss satt kornskyl en
grop, och på andra morgonen fann man i densamma 15,000
möss. Äfven de möss, hvilka med kärfvärne komma in i skylen,
fångas genom groparne, i det att djuren då och då måste lemna
skylen för att dricka. Vidare har en schlesare v. Rosenberg-Lipinsky
offentliggjort en metod, enligt hvilken mössen medelst rök
qväfvas i sina hålor. Det måste dock medgifvas, att ingen af
dessa nyssnämda förstörelsemetoder hafva haft några nämnvärda
följder, och hafva de ej heller blifvit så allmänt använda. De
ega dock den förtjensten att icke medföra några andra skador.

Helt annat är det med förgiftningsmetoderna.
Förgiftningen är lockande, emedan den erfordrar det jemförelsevis
minsta besväret och eftertanken, isynnerhet som erhållandet af
det önskade giftet ofta nog ej möter den ringaste svårighet.
Och hvad har nu följden af dessa giftpreparater varit?
Alldeles densamma som med de förstnämda förstörelsemetoderna.
Mössen blifva mindre, men försvinna trots alla förgiftningsförsök
först då, när väderleken förklarar dem krig. Men i många
andra riktningar skiljer sig förgiftningsmetoden på ett så
mycket sorgligare och för oss ofördelaktigare sätt från de ofvan
beskrifna andra metoderna, att efter vårt förmenande från
lagstiftningens sida bör dragas försorg om, att detta förfaringssätt, om
ej undertryckes, åtminstone inskränkes.

De mera eller mindre sinnrikt uttänkta förgiftningssätten,
hvilka denna höst kommit i bruk i Tyskland, hafva blifvit oss
till största delen meddelade och efterföljande lilla samling kan
väl med skäl inordnas under rubriken "groft och oförlåtligt
ofog". Gårdsegaren N. N. köper sig i en stad efter behag en
qvantitet arsenik, och i brist på något annat kärl lägger han
arseniken i en blomkruka, sedan öppningen i botten blifvit
tillsluten med en papperslapp och derefter en gammal tidning,
lagd öfver krukan. Vi antaga, att innehafvaren uppnår sin by
utan att hafva förgiftat menniskor och djur under vägen.
Ankommen dit, ställer han arseniken hvar som helst; en dräng får
i uppdrag att sönderskära eller sönderhacka några potatisar,
hvitbetor eller sockerbetor. När detta skett, strös den hemförda
arseniken öfver skifvorna, blandas med dem på ett eller annat
sätt, och den angenäma blandningen utströs icke allenast
här och der på fälten utan till och med öfver de angränsande
vägarne, som kanske icke heller tillhöra förgiftaren. Hvilken
förnuftig menniska kan då förundra sig öfver, att nötkreatur
direkte blifva förgiftade, oafsedt den grundliga förgiftningen af
hararne, hvilka senares öde visserligen icke är att beklaga från
landthushållningen synpunkt, men dock medföra en förlust, hvad
appetitens tillfredsställande hos friska och dess värre äfven hos
sjuka beträffar. En af våra bekanta är arrendator af
jagtmarken i närheten af Hildesheim. När densamme en dag gjorde sin
vanliga jagtrund, visade en fåraherde honom 25 döda harar,
tillsammanförda i en hög. Under fortgången af jagten fann
jägaren visserligen icke någon lefvande hare, men väl ytterligare
döda sådana, så att summan för den dagen vår 30 döda harar.

Dylika olycksfall, som äro en följd af det oförsigtiga
förgiftandet af mössen, kunna endast för denna trakt uppräknas i
stor mängd, äfven om arsenikförgiftningarue uteslutas. Den ena
landtbrukaren förgiftar sig sjelf med fosfor; för den andre
störtar hälften af hela fårahjorden tillika med båda fårhundarne;
för den tredje använder drängen, som har sig anförtrodd hästarnes
vård, den oförsigtigt åsidolagda förgiftade grofsigten till deras
utfordring, och nästa morgon ligga fyra hästar döda i stallet;
tillsammans represeuterande ett värde af minst 2800 rdr; den
fjerde, som tror sig gå till väga på ett särdeles förnuftigt sätt,
i det att han doppar halm i fosformos och nedsänker densamma
i råtthålen, finner, då han vid middagsmåltiden försummar att
taga undan fosformosen, utan låter den stå på fältet, på
eftermiddagen sin bästa ko ligga död straxt bredvid skålen. Man
torde invända, att sådana olycksfall dels äro följden af olofliga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0357.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free