Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. 7 jan. 1928 - Hårdhetsprov och ythärdning enligt »Cloudburst»-metoden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 i FEBR. 1928
ALLMÄNNA AVDELNINGEN
7
den motståndskraftig mot slitning. Resultatet blev
uppfinnandet av den s. k. "Oloudburst"-metoden, av vilken
uppfinnaren, 1 ovan nämnda uppsats lämnar följande
beskrivning.
Enligt fysikerna befinna vi oss i en atmosfär, som
består av molekyler, vilka fara omkring med stor hastighet
och oupphörligt stöta ihop med varandra och med oss. Om
man tänker sig molekylerna bestående av små hårda kulor
av hårt stål, skulle ett föremål, som befunne sig i en sådan
atmosfär, bli utsatt för tätt på varandra följande stötar av
stålkulorna, och om ett visst samband förefinnes mellan
föiemålets hårdhet och atmosfärtrycket dvs. i detta fall
stålkulornas levande kraft, blir föremålets yta
komprimerad utan att bli märkbart skadad.
Om föremålet är av hårt stål, blir det omslutet av ett
tunt, härdat skal. Om stålkulornas hastighet därpå
obetydligt ökas, blir ytorna icke därigenom skadade, utan
skalets hårdhet och tjocklek ökas i stället. Genom att
småningom öka kulornas hastighet kan man erhålla ett omkring
2 mm tjockt skal, som är mycket hårt på ytan och vars
hårdhet småningom avtager mot djupet. Emedan
hårdheten sålunda icke någonstädes under ytan förändras
diskontinuerligt, förefinnes icke någon tendens till avflagning.
Den hårdhetsgrad, som på detta sätt kan erhållas, är
olika för olika stålsorter och kan bestämmas genom prov
med en pendelapparat för hårdhetsprov och en diamantkula.
Den hastighet hos stålkulorna, som erfordras för att
åstadkomma denna hårdhet, kan bestämmas på experimentell
våg.
Liksom det förefinnes ett samband mellan stålets
ursprungliga hårdhet och den hastighet stålkulorna böra
inneha vid härdningsprocedurens början och som komprimerar
ytan, utan att skada densamma, förefinnes också ett
samband mellan den med pendelapparaten uppmätta största
möjliga hårdhetsgraden hos stålet och den slutliga
hastighet hos stålkulorna, som är tillräcklig att frambringa denna
största hårdhetsgrad, men ej så hög, att föremålets yta
skadas. En ytterligare ökning av hastigheten skulle endast
medföra åverkan av ytan, utan att densammas hårdhet bleve
större, och härdningsförfarandet måste således äga rum
mellan dessa två gränshastigheter.
Metoden kan naturligtvis användas för att åstadkomma
ett hårt ytskikt på vilken metall som helst genom att
stålkulornas begynnelsehastighet och sluthastighet anpassas
efter metallens ursprungliga hårdhet.
Fig. 1 visar brottytan av ett stålstycke med hög kolhalt,
som genom stålkulehärdning bibragts ett hårt skal efter att
förut hava härdats på vanligt sätt.
Fig. 2 är en mikrofotografi (20 ggrs förstoring) av samma
är i medeltal 53,0 motsvarande 715 Brinellenheter. Ytans
ursprungliga hårdhetsgrad var 38,8 motsvarande 525
Brinellenheter.
"Cloudburst"- eller stålkulemetoden uppfanns och
utarbetades egentligen för att användas vid härdning. Men
vid metodens utarbetande har det visat sig, att densamma
även kan åstadkomma en annan effekt av lika stor
betydelse.
Fig. 2. Mikrofotografi visande hårdhetsgradens förändring
inom det hårda ytskiktet i stålet i fig. 1. Intryckningarna
äro gjorda med pendelapparat för hårdhetsprov och
diamantkula 1 mm i diam. 13,5 Xi(Pendel-diamanthårdhetstalet) =
Brinellenheter.
Stålkulornas begynnelsehastighet är så avpassad efter
hårdheten hos det föremål, som skall härdas, att den är den
största, som kan tillåtas, utan att stötarna från kulorna
skada ytan. Därav följer, att om någon del av föremålets
yta är mindre hård, denna del av ytan kommer att uppvisa
märken efter kulornas stötar.
Fig. 1. Stålkulehärdat skikt i brottytan av hårt stål,
som därförut på vanligt sätt härdats.
stålbit polerad, etsad och på fem ställen underkastad
hårdhetsprov med pendelapparat och diamant. Av densamma
framgår, att det hårda skalet har en tjocklek av 1,5 mm.
Materialets ursprungliga hårdhetsgrad är 57,2 motsvarande
770 Brinellenheter och ytans hårdhetsgrad är 75,7
motsvarande 1 020 Brinellenheter. Vissa sätthärdade stålsorter
kunna genom stålkulehärdning erhålla en hårdhetsgrad på
ytan av 94,6 motsvarande 1 275 Brinellenheter.
Fig. 3 är en mikrofotografi (20 ggrs förstoring) av ett
kromnickelstål, värmebehandlat och stålkulehärdat. Elva
in-tryckningar efter prov med pendelapparat, intill ett djup
av 1,7 mm synas, och hårdhetsgraden inom det hårda skalet
Fig. 3. Mikrofotografi visande hårdhetsgradens förändring
i kromnickelstål, värmebehandlat och stålkulehärdat.
Om t. e. en del föremål av härdat stål anbringas i en
stålkuleatmosfär med ett efter den härdade ytans hårdhet
avpassat tryck, kan man sedermera på ytans utseende med
lätthet avgöra, vilka föremåls yta helt eller delvis ej
erhållit den avsedda hårdheten.
Detta hårdhetsprov enligt "Cloudburst"-metoden är ett
nytt förfaringssätt, varigenom man kan låta stora mängder
härdade föremål samtidigt och över hela ytan undergå
hårdhetsprov, utan att några märken uppstå på ytan utom å de
ställen, som äro för mjuka.
Den för denna metod avsedda provningsmaskin, som
blivit tillverkad, kan utföra 200 000 hårdhetsprov i minuten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
