Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 14 jan. 1928 - Stockholms elektricitetsverks problem, av J. Körner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 i FEBR. 1928
ALLMÄNNA AVDELNINGEN
11
Till viss grad är således spörsmålet en konjunktursak.
Det är givetvis här icke möjligt närmare ingå på detaljer
i de utredningar, som ligga till grund för kommitténs
uppfattning. Möjligen skulle kunna ifrågasättas
lämpligheten av att även utan batteri räkna med de höga
årsverkningsgrader för motorgeneratorerna, som
beräkningstabellerna angiva. Vid stora stationer, där genom
av- och tillkoppling av ett flertal aggregat kan sörjas
för en jämn belastning å maskineriet, ställa sig
förhållandena i detta avseende betydligt olika mot vid mindre,
varemot parallelldrift med batteri just erbjuder den
värdefulla möjligheten att praktiskt taget hela drifttiden
oberoende härav köra maskineriet på toppen av sin
verkningsgrad.
Medan kommissionen sålunda avråder från hittills
följd praxis med batterier för dygnsutjämning —
åtminstone mer i stort — anser den, att reservhållningen
kräver sådana, så länge likströmsdistribution enligt
nuvarande system bibehålles. Och då krafttillförseln till
verkets understationer vid högbelastning f.n. sker från två
skilda kraftsystem — vattenkraft- och ångkraftsystemet
— har kommissionen stannat för ett minimum av
batterireserv, motsvarande stationens halva maximaleffekt
under en halv timme. Förslaget motiveras med, att
avbrott i kraftleveransen med största sannolikhet ej
drabbar mer än tillförseln från det ena systemet, varvid
tydligen även underförstås, att den tillgängliga
vattenkraften motsvarar minst halva maximal effekten.
Reservbatterierna kunna självfallet, som även påpekas, i viss
utsträckning användas för dygnsutjämning,
företrädesvis under det tidigare skede, då en understations fulla
kapacitet ännu ej tagits i anspråk.
Val av distributionssystem för de borgerliga behoven
är måhända näst efter periodtalet den fråga, vars
utredning motsetts med det största intresset. Den i U. S. A.
och även på flera håll i Europa på senare tid
framträdande tendensen till utveckling av
växelströmsdistributionen på likströmmens bekostnad, även inom
stadsområden med tät bebyggelse, har predisponerat till en
måhända ej sällan något okritisk uppfattning om
växelströmsdistributionens allmänna berättigande för dylika
uppgifter. Kanske förtjänar det därvid ihågkommas, vad
A. F. Enström i ett föredrag i ämnet för något år sedan
uttalade: att man bör akta sig att schematiskt gå fram
med pekpinnen på kartan under åberopande av
förhållandena här och där i utlandet, och utan fullt beaktande
av de särskilda omständigheter, som känneteckna varje
individuellt problem.
Kommissionen har baserat sina slutledningar på
besvarandet av tvenne huvudfrågor:
lj Huru stor är växelströmssystemets allmänna
ekonomiska överlägsenhet över likströmssystemet för det fall,
att man har full frihet att utforma båda systemen på
lämpligaste sätt, utan hänsyn till redan befintliga
anläggningar?
2) Vilken vinst kan med hänsyn till de redan
befintliga likströmsanläggningarna förväntas genom införande
i Stockholm av växelströmsdistribution, och på vilket sätt
bör eventuellt ett sådant införande ske?
Den första frågan har i detta fall visserligen med
hänsyn till de närmast föreliggande praktiska problemen
mindre intresse, men är av ganska väsentlig betydelse
som grundlinje för alla överläggningar i ämnet på längre
sikt.
De verkställda utredningarna baseras på 50-periodig
kraftkälla samt trefasdistribution med alternativt
nuvarande 6 000 voit eller 30 000 voit. Den ekonomiska
jämförelsen utfaller givetvis rätt väsentligt olika för
stadsdelar med olika bebyggelse. Att växelström bör ställa
sig gynnsammare inom förstadsområden med klen
belastningstäthet är à priori klart; hur den ställer sig inom
det äldre stadsområdet kan däremot ej utan ingående
beräkningar fastläggas. I själva verket visar
kommitténs utredning, att medan växelströmmen i
ytterområdena vid 220/127 volts förbrukningsspänning är vid
nuvarande belastningstid och belastningstäthet i
genomsnitt c:a 4 öre billigare än likströmmen, blir skillnaden
inom de äldre områdena vid 6 000 volts distribution 1 öre
och vid 30 000 voit 2 öre pr kWh, och dessa skillnader
minskas med stigande belastningstäthet och utnyttning.
Inom parentes må anmärkas, att kommissionen i val
mellan förbrukningsspänning vid direkt
trefasdistribution efter en del överväganden stannat för 220 voit med
127 volts lampspänning, ehuru 380 volts spänning utan
tvivel skulle ej oväsentligt förbilliga anläggningarna.
Den högre spänningens större faror vid växelström hava
varit avgörande och häri torde man få giva
kommissionen obetingat rätt.
Kontentan av kommissionens behandling av den första
frågan kan formuleras så, att för inomstadsdistributionen,
som representerar den mycket övervägande delen av
verkets kraftleverans, kan vid fullständig övergång till
växelström, arrangerad på av kommissionen befunna
bästa sätt och utan hänsyn till bestående anläggningar,
räknas med. en besparing å kraftpriset av c:a 2 öre pr
kWh. (1927 års minutpris för belysning som bekant 30
ore pr kWh). Det är anmärkningsvärt, att detta under
kommissionens kontroll deducerade resultat ej. så
mycket avviker från resultaten av verkets egna tidigare
utredningar, som på sin tid från ett och annat håll
betvivlades. I själva verket är denna skillnad lägre än på
de flesta andra håll, där liknande undersökningar utförts
och resultaten offentliggjorts.
Kommissionen har även låtit räkna ut, att en dylik
omläggning, inberäknat kostnaderna för omändring av
konsumenternas anläggningar, skulle belöpa på cirka 55
mill. kr.
Efter detta resultat, som säkerligen ej dikterats av
någon misstro mot växelströmssystemet -— tvärtom
vittna kommissionens uttalanden i övrigt snarare om
motsatsen — måste man säga sig, att en total
ombyggnad av Stockholms elektricitetsverks anläggningar för
växelström f. n. hör till samma klass av projekt, som
exempelvis Centralstationens flyttning. Och det synes
därför väl befogat övergå till andra lösningar.
Detta gör även kommissionen, i det den närmare
dryftar frågan om likströmsdistributionens mera successiva
begränsning för framtiden, varvid till en början alla
utvidgningar inom förorterna skulle ske med växelström.
Häremot torde intet vara att invända, liksom ej heller
principiellt emot, att enstaka, svagt belastade
likströmsområden med periferiskt läge omläggas. Å andra sidan
synes vid sådana omläggningar framför allt på sin plats
sörja för, att den återstående likströmsdistributionen blir
på ett rationellt sätt geografiskt begränsad, vilket även
överingenjör Decker framhållit i ett klart och
intressant yttrande till kommissionsutlåtandet, som bifogats
detsamma. På denna punkt råder måhända skillnad
i förutsättningar hos oss och de betydligt större
utländska städer, som i vissa avseenden fått tjäna som mönster.
Vid dylika jämförelser får sålunda ej glömmas, att
bela stningstätheterna inom de amerikanska storstädernas
affärs distrikt äro avsevärt större, upp till det tiodubbla
mot förhållandena i Stockholm, och de motiv, som ligga
bakom likströmsrestriktionerna hava där helt annan
kvantitet. I detta sammanhang förtjänar måhända även
påpekas, hurusom på ett flertal håll frågan
likström-växelström i grunden ej — eller åtminstone endast delvis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>