Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 14 jan. 1928 - Bortgångna yrkeskolleger - Yngwe Söderquist, av Edvard Mueller - Järnindustriens forsknings- och kraftfrågor, av T. Q.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16
TEKNISK TIDSKRIFT
11 FEBR. 1928
varefter han tillträdde befattningen som chef för
Bergslagets järngruvor år 1921.
S. har även tillhört åtskilliga industriföretags
styrelser, däribland Grängesbergs gemensamma förvaltning,
Stockholm—Västerås—Bergslagernas järnvägsaktiebolag
m. fi. Han var även medlem av styrelsen för
Mellansvenska gruvförbundet. Under åren 1912—1918 deltog
S. flitigt i det kommunala livet och innehade då åtskilliga
förtroendeuppdrag inom Garpenbergs socken.
Dessa data utgöra endast den yttre ramen till ett
ovanligt gediget och värdefullt livsverk, som mänskligt
att döma, kommit att avbrytas alltför tidigt. Kamrater
och vänner hade med årens lopp mer och mer lärt att
se upp till Yngwe Söderquist såsom den skicklige,
energiske, plikttrogne och framsynte ingenjören och
affärsmannen. Få människor ägna sig med en sådan osjälvisk
glädje åt sitt arbete, som han har gjort. Få människor
hinna också med att uträtta, vad han har hunnit.
Anspråkslöst tog Yngwe Söderquist itu med förelagda
arbetsuppgifter, vilka sedan löstes på ett många gånger
genialiskt sätt. Han skydde heller ingen möda för att
förkovra sina kunskaper på alla områden, särskilt dem, som
kunde vara nyttiga i hans verksamhet. Ytliga nöjen och
lullrande fester undandrog Söderquist sig alltid, men då
vi bergshögskolekamrater någon gång samlades för att
återuppliva gamla minnen, då skakade vännen Yngwe
för en kort stund av sig vardagslivets mångahanda
bekymmer för att glädja sig och själv sprida glädje i vår
krets. Kanske ingen av oss har satt kamratskapet och
vänskapen så högt som just han.
Din vänskap, Ditt ljusa minne skall alltid leva bland
oss. Vilc Du i frid!
Edvard Mueller.
JÄRNINDUSTRIENS
FORSKNINGS- OCH
KRAFTFRÅGOR
utgjorde titeln på det föredrag, varmed professor Abvid
Johansson inledde diskussionsmötet vid Ingenjörsklubbens
i Falun årsmöte på stora Bergslagssalongen den 10 sistl.
december.
Efter en återblick på det krisläge, under vilket
Jernkontoret år 1747 började sin verksamhet och på den tid, då
Sverige med 40 % bidrog till Europas till endast 160 000
tons uppgående årliga järntillverkning, berörde talaren
några av de faktorer, som i och för sig möjliggjorde den
snabba ökningen i världens järntillverkning samt den allt
mindre kvantitativa anpart därav, som kom vårt land till
del. Henry Corths uppfinning av puddlingsmetoden 1784,
lancashireprocessens införande i vårt land omkr. 1830,
bessemerprocessens på 1850-talet och martinprocessens mot
1860-talets slut passerade revy, och den betydelsefulla
verksamhet, som bl. a. utövades av Jernkontorets direktörer och
smidesverkmästare — av vilka den siste kvarstod till 1926
— berördes. De epoker i forskningsarbetet, som
betecknades av materialprovningsanstaltens nydaning 1897, Brinells
år 1900 framlagda undersökningar, bergshögskolans
utvidgning och förflyttning år 1917 och metallografiska
institutets inrättande 1920 omnämndes. Talaren avslutade denna
del av föredraget med en detaljerad redogörelse för den
organisation för vetenskaplig forskning, som under namn
av Jernkontorets tekniska råd beslöts på brukssocietetens
sammanträde den 28 maj 1926. "Det nu igångsatta
forskningsarbetet" — sade talaren — "vill vara en
järnhanteringens egen samfällda insats i arbetet att bevara vår
urgamla järnhantering, att trots tryckande konkurrens
vidmakthålla dess hittillsvarande ställning på
världsmarknaden och, så långt det på järnverken själva beror, möjliggöra
det inhemska behovets tillgodoseende med kvalitativt gott,
möjligast billiga järn av handelsjärns- och
konstruktions-stålskvalitet.
Forskningsarbetet vill också, på samma gång det
intresserar sig för nya metoder och vägar inom vår
järnhantering, hålla ett vakande öga på de steg, som gå i riktning
av förbilligandet av våra tillverkningar".–-
Efter att förut ha påvisat vår järnhanterings utveckling
under perioden sekelskiftet till och med år 1913, medförande
en ökning, som i valsade och smidda produkter uppgick till
nära 50 %, eller från 340000 till 504 000 ton, redogjorde
talaren med siffror för järnhanteringens nuvarande betryckta
läge, varav bl. a. framgick, att tackjärnstillverkningen
avsevärt minskat, dock med en viss förskjutning till förmån för
elektrotackjärnet, att visserligen det sura martinstålet
någorlunda hävdat sin ställning, men att det basiska gått
starkt tillbaka, så ock bessemerstålet och välljärnet, vilket
sistnämnda nu endast uppgår till V5 av 1913 års siffra. Och
de valsade och smidda produkterna visa från år 1913 en
nedgång, som fört oss tillbaka till vår ställning vid
sekelskiftet.
Träkolspriset, som vid sekelskiftet stod i 50 öre pr hl,
uppgick redan år 1913 till 66 öre och har sedermera
ytterligare stegrats till kr. 1: 10 à 1: 15 vid bruken, och detta
med ett vedvärde, beräknat så lågt som till 1 kr. pr ms.
Därtill hade man att med visshet motse en successivt
minskad tillgång på träkol. Denna utveckling var det, som gav
anledning till den år 1909 vid Domnarvet utexperimenterade
elektriska tackjärnstillverkningen, vilken som bekant
medför en besparing av träkolsbränslet på omkring 60 %.
Tillgången på prima skrot för sur martintillverkning
vållade även allvarliga bekymmer. En god ersättning härför
hoppades talaren kunna vinnas genom framställning av
järnsvamp, en tillverkning, som gjorts till föremål för talrika,
i viss mån uppmuntrande försök. Så tillverkades sedan
1911 en fullt användbar järnsvamp vid Höganäs enligt
Liersmis metod, varjämte de Wibergska och Edvinska
metoderna voro föremål för ivriga experiment.
Vår strävan borde nu koncentreras på att med anlitande
av våra vattenkrafttillgångar dels tillverka elektrotackjärn
och samtidigt vid sur martintillverkning ersätta en del av
tackjärnet med järnsvamp, dels utöka och utveckla vår
elektrostål tillverkning, varvid huvudparten av insatsen
borde kunna utgöras av järnsvamp och från egna
tillverkningar fallande stålskrot.
Dessutom omnämnde talaren den vid Hagfors utarbetade
Flodin—Gustafssonska direkta stålframställningsmetoden.
På detta sätt böra vi kunna framställa ett ej oväsentligt
billigare stål av allra högsta kvalitet och samtidigt uppnå
en välbehövlig, avsevärd besparing av träkol, därvid
stödjande oss på en av konjunkturernas växlingar rel.
oberoende, för överkomlig kostnad elektrifierad vattenkraft och
på ett under Jernkontorets ledning och med dess
uppmuntran bedrivet träget och outtröttligt forskningsarbete.
Under vissa gjorda förutsättningar, varibland av status
quo beträffande slutprodukternas storhetsordning, skulle av
elektrisk energi behövas för ytterligare tillverkade
50 000 ton elektrotackjärn......... 13 000 kW.
15 000 „ järnsvamp ............. 4 000 „
15 000 „ elektrostål ............. 3 000 „
Summa kW 20 000
I direkt anslutning till detta professor Johanssons
föredrag inledde disponenten Thorsten Eeicson, Västerås,
dagens andra diskussionsämne. "Den mellansvenska
järnhanteringens kraftförsörjning ocli kraftproblem." Därvid
gav han först med ledning av kartskisser och tabeller en
synnerligen klar överblick över den mellansvenska
järnindustriens nuvarande kraftförsörjning, som lämpligen torde
ur geografisk synpunkt uppdelas i trenne huvuddistrikt:
det västliga, koncentrerat omkring Klarälven, det mellersta,
omfattande Svartälvens, Arbogaåns, Hedströmmens,
Kolbäcksåns och övre Dalälvens vattenområden samt det
östliga, omfattande trakterna kring nedre Dalälven och väster
om Gävle. Följde så en mera detaljerad redogörelse för de
olika distriktens periodtal, föreningspunkter m. m. (varvid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
