Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 14 jan. 1928 - Tekniska föreningar - Tekniska föreningen i Eskilstuna, av V. L. - Norrköpings polytekniska förening, av R. Kg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
TEKNISK TIDSKRIFT
11 FEBR. 1928
Tekniska föreningen i Eskilstuna
hade den 12 noy. sammanträde under ordförandeskap av
direktör Gust. Hök.
Vid sammanträdet höll stadsarkitekt Fkej Klemming ett
föredrag om "Städers bebyggande i allmänhet och Eskilstunas
i synnerhet", av ungefär följande innehåll:
Inledningsvis anförde talaren, att stadssamhällenas
utveckling överensstämmer med den historiska
utvecklingen.
De lagar, efter vilka ett samhälle utvecklar sig, äro icke
lika för alla samhällen utan följa vissa betingelser, bland
vilka framhölls klimat, topografisk belägenhet,
kommunikationer, politiska och religiösa förhållanden, långsamt
uppväxande, uppehälle samt materiella förutsättningar. Stor
inverkan hava även de mänskliga instinkterna, såsom
samhörighetskänsla, bekvämlighet, ordningssinne,
skönhetssinne och lokalpatriotism. Man kan därför säga: Visa mig
din stadsplan —■ och jag skall säga dig, vem du är — och
vem du varit.
Talaren visade därefter genom skioptikonbilder en hel
del planer över städer, anlagda under skilda tidsskeden,
börjande med antiken. Det var rätliniga stadsplaner från
Egypten 3000 år f. Kr. och fullständig och planlös
oregelbundenhet, representerad genom staden Athén. Medeltiden
liknar i mycket antiken genom oregelbunden form av
stadsplanen. G-otikens särmärke var bundenhet: under kyrkan,
inom stadsmuren, i skråväsendet. Gotikens människor fingo
därför sinne för det trånga rummet, slutenhet, då däremot
renässansen strävade efter individuell frigörelse, man krävde
ljus och luft. Från renässansens genombrott och fram till
våra dagar finna vi, huru den regelbundna, rätliniga
anläggningen dominerar, icke blott i nyanläggningar utan även i
den överflödande mängd av regleringar, som utgöra en av
de mest karakteristiska företeelserna inom nyare tidens
byggnadskonst.
Stadens element äro gatan, platsen och huset, genom
vars varierande utformning staden erhåller sin särprägel.
Genom dessa elements ändamålsenliga och harmoniska
sammanfogning uppnås idealstaden. Gatan skall äga den bredd
och sträckning, som dess uppgift kräver, tillräcklig för den
trafik, den skall förmedla, men icke för bred för sambandet
i dess tvärriktning, överskådlig men icke oändlig, rymlig
men icke ödslig. Platsen är gatans eller rörelsens mål. I
torget upphör eller avstannar rörelsen, och det lyckligt
utformade torget har därför något vilande och rogivande
över sig. Det slag av plats, som kräver den största
avskildheten, är parken och planteringen. Byggnaden är det
rumskapande elementet, gatornas och torgens väggar, och
har till ändamål att giva gator och platser deras plastiska
utformning, utom dess egentliga uppgift att tjäna som
bostäder och lokaler för allmänna och kulturella behov.
Man kan därför säga, att gatorna och platserna äro rum, i
vilka vi vistas, när vi icke befinna oss inomhus. I dessa
rum utvecklas hela det publika samhällslivet och inses därav
betydelsen av deras utformning och yttre gestaltning.
Likaväl som vi kräva av våra bostäder, att de skola vara
trivsamma och för sinnet tilltalande, likaväl skola vi av
stadssamhället som yttre helhet kräva detsamma. Vi hava rätt
att kräva skönhet av vår stad men icke en skönhet, som
åsidosätter ändamålsenligheten.
Talaren visade därefter en hel del bilder från gator och
platser i olika städer. Där visades "sådana, som vandraren
skyndar att vända sitt öga ifrån, men även andra, där
blicken dröjer vid en vacker byggnad, som likt en lovsång till
den heliga jungfrun i mäktigt klingande melodi reser sig
mot skyn, ackompanjerad av de blygsamma
borgarbyggna-dernas lugna ackord."
Föredragshållaren övergick sedan att visa en del kartor
och bilder över Eskilstuna och påpekade därvid
oegentlig-heter, som begåtts under åren, och vad som kunde göras
för att erhålla större skönhetsvärden.
Efter föredraget tackade ordföranden föredragshållaren
för det utmärkta och väl framförda föredraget, vilket
belönades med en kraftig applåd. Därpå följde en stunds
diskussion, som i huvudsak kom att röra sig om Rådhustorgets
och Fristadstorgets utformning.
Deltagarna i sammanträdet samlades därefter till
gemensam gåssupé, varefter följde ett angenämt samkväm.
V. h.
Norrköpings polytekniska förening
sammanträdde onsdagen den 16 november 1927 under
stadsingenjör John E. Pettersons ordförandeskap. En del
föreningsangelägenheter förekommo, bl. a. anmälan av
skrivelse från tekniska högskolan med anledning av föreningens
deltagande i hyllningarna vid 100-årsjubileet samt
redogörelse för planerade anordningar vid föreningens julfest.
Därefter höll ingenjören Carl Kleman, ett med stort
intresse åhört föredrag om "Utvecklingstendenser inom svensk
kraftförsörjning".
Talaren utgick från det föredrag, som dåvarande
ingenjören Sven Lübeck, år 1906 höll vid det 4: de allmänna
svenska teknikermötet i Norrköping. Han talade då om den
skandinaviska vattenkraften och dess framtidsmöjligheter
och framställde en del önskemål, som ansågos nödvändiga
för att nå ett gott resultat, önskningarna — till antalet
sex — ha alla infriats. Den nya vattenlagen har trätt i
kraft, hydrografiska byrån har kommit till,
vattenfallsstyrelsen har blivit verklighet, sjö- och profilregleringar ha
företagits, Norrlands kommunikationsfråga har ordnats
genom bättre järnvägs- och sjöfartsförbindelser samt
slutligen har genom lånefonder beretts möjlighet att
understödja allmännyttiga vattenkraftanläggningar och
distribu-ticnsföreningar. Förverkligandet av dessa önskemål ha
kraftigt bidragit att främja vattenkraftens utnyttjande och
landets elektrifiering. Talaren lämnade härefter en
närmare redogörelse för hur vår kraftförsörjning i rent yttre
måtto utvecklats och påvisade medelst kartor och tabeller
kraftnätets snabba utspridning över landet samt de olika
kraftföretagens nuvarande storlek. Självfallet kunde härvid
endast de största företagen beröras. Inom dessa ligga
insprängda ett flertal andra, tillhörande kommuner, industrier,
landsbygdsföretag. I stora delar av vårt land ha på ett
naturligt sätt framvuxit kraftförsörjningsdistrikt, som
gränsa intill varandra. Detta är ett karakteristiskt drag
i den svenska kraftförsörjningen.
Ett annat karakteristiskt drag är statens genom
vattenfallsstyrelsen gjorda insatser ifråga om kraftförsörjningen.
Om vi bortse från Porjusverket och Norrforsens kraftverk
finna vi, att den statliga kraftförsörjningen omfattar ett
brett bälte av Mellansverige, där staten skaffat sig en mycket
dominerande ställning. Från detta bälte, som genomkorsas
av flera stora statliga kraftledningar, har successivt ett
antal kommunala och enskilda kraftverksföretag knutit
ihop med det statliga kraftförsörjningsnätet.
Talaren vidrörde de många skäl, som talade för samarbete
mellan de olika kraftföretagen samt pekade på
anledningarna till att detta samarbete icke drivits längre än vad
i verkligheten blivit fallet. I detta sammanhang och som
uppslag till en ev. diskussion framkastade
föredragshållaren frågan om icke vissa fördelar skulle vara att vinna på
ett intimare samarbete i fråga om en del kraftföretag i
Östergötland, framför allt de kommunala. Talaren satte
ifråga, huruvida icke vissa fördelar skulle stå att vinna
genoip gemensam skötsel av utanför stadsgränserna eller
närmaste intressesfärer belägna kraftverk, huvudledningar
och landsbygdsdistribution samt viss besparing av
linjepersonal ernås. Måhända skulle det även vara möjligt att
leverera nattkraften från gemensamt kraftverk med
inbesparing i maskinistkostnader. Belastningsspetsarna
skulle utjämnas bättre vid samdrift och överskottskraft
avsättas inom ett större avsättningsområde. Slutligen kan
måhända ledningsnätet förenklas, dubblerande ledningar
flyttas till andra håll, eller underhållskostnaden totalt
nedbringas.
Efter att medelst tabeller och diagram hava belyst
kraftbehovets utveckling i Sverige och visat, att man troligen
framemot mitten av 1930-talet eller 1940 på allvar måste
taga i övervägande att tillföra kraft från Norrland för
kraftbehovets fyllande i södra delen av landet, framhöll
talaren, att kraftreserverna norrut äro synnerligen stora.
Någon som helst anledning till oro för kraftbrist föreligger
icke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>