Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. 25 febr. 1928 - Låt svenska uppfinningar i första hand komma det egna landet till godo! av Arvid Westerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 i FEBr. 1928
ALLMÄNNA AVDELNINGEN
67
sig gällande och att den privata företagsamheten får
frihet och möjlighet att utveckla sig. Men ett organ för
ovan antytt syfte, vars huvudsakliga uppgift är att
tillvarataga ett allmänt intresse och vars kapitalbehov är
stort, torde väl närmast böra tänkas såsom statligt.
Vi hava ju t. e. en manfakturförlagsfond, en
kraftledningslånefond. en vattenkraftslånefond, en
rederilånefond m. fi. En lånefond skulle emellertid icke vara
tillfyllest för ifrågavarande ändamål. Vid anlitande av en
sådan måste ju nämligen den hjälpsökande ställa
säkerhet, och det torde oftast bliva lika svårt som att
anskaffa kontanter. Ej heller finge saken ordnas så, att
hjälpverksamheten komme att betunga statens kassa och
således uttagas av skattemedel. Lyckligtvis synes det
mig emellertid vara möjligt att finna en form, varigenom
verksamheten skulle bära sig själv.
Jag tänker mig saken på följande sätt:
Åt en särskild kommission ställes ett visst kapital till
förfogande av staten mot vanlig ränta. Till denna
kommission kunna svenska uppfinnare inlämna ansökan om
exploateringshjälp, så snart uppfinningen blivit
patenterad i Sverige. Med dylik ansökan bör en mindre avgift
följa. Såsom villkor för lämnande av
exploateringshjälp skulle vara bestämt, att patentägaren förbinder
sig till fonden avstå en viss mindre del av den vinst,
som i framtiden kommer att uppstå på uppfinningens
exploaterande. Det är härigenom (samt till en mindre
del genom ansökningsavgifterna), som fonden skulle
bära sig själv. Man måste ju givetvis räkna med att,
trots den gallring, som av kommissionen skulle utföras,
en hel del av de framhjälpta uppfinningarna icke leda
till något resultat, men å andra sidan bör ju kunna
räknas med att andelen i vinst från några få bärkraftiga
uppfinningar mer än väl räcker till att förränta fonden.
I den mån fondens- överskott blir mindre eller större än
den normala räntan, ökas eller minskas anparten i de
hjälpta uppfinnareföretagens blivande vinst, så att
fonden å ena sidan blir i stånd att betala normal ränta
till statsverket och å den andra icke belastar
uppfinnareföretagen mer än nödvändigt.
Men vilken säkerhet skulle staten kunna erhålla för
att patentägaren verkligen uppfyller sin ovannämnda
förbindelse till fonden? Härför har jag tänkt mig ett
förfarande avseende inteckning i patentet.
Patentbrevet förses med en påstämpling upptagande den
lämnade förbilidelsen, och i patent- och registreringsverket
göres anteckning därom, på grund varav vid eventuella
patentöverlåtelser anteckning om densamma införes i
överlåtelsehandlingen.
Det skulle åligga kommissionen att för varje särskilt
fall bestämma i vilken omfattning hjälp med
exploateringen skulle lämnas. Såsom vanlig norm borde kunna
bestämmas, att det skulle möjliggöras för patentägaren
att framställa en försöksapparat eller modell i rimlig
skala eller motsvarande demonstrationsanordning och
att dessutom ett lämpligt belopp skulle ställas till
förfogande för bestridande av kostnader, som äro
förbundna med anskaffandet av förlagsmän.
Kommissionen skulle också äga att avgöra huru
skulle förfaras i sådana fall, då flera samverkande
patent förekomma.
En absolut förutsättning för att ovan skisserade
förslag skall kunna genomföras och det uppställda
syftemålet nås är att till medlemmar i kommissionen utses
kunniga, oväldiga, ansvarskännande och omdömesgilla
personer. På deras omdöme beror det hela. Ingen
appell från deras beslut får finnas. Deras instruktion
skall innefatta bestämmelsen, att urvalet bör ske så, att
särskilt uppfinningar, som kunna anses bliva av bety-
delse för Sverige, komma att röna uppmuntran; i övrigt
skall den vara möjligast fri från paragrafer.
Jag tänker mig att det skall vara möjligt att få en
kommission lämpad för detta delikata och
ansvars-påvilande värv, om den sammansättes av
representanter utsedda av kommerskollegium, ingenjörs
vetenskapsakademien och patentverket.
Såsom en första invändning mot mitt förslag väntar
jag mig den, att det blir svårt eller rent av omöjligt
att finna personer med sådana egenskaper, som äro
nödvändiga för medlemmarna i en dylik kommission. Ja,
jag kanske har för höga tankar om människorna och
särskilt do svenska ingenjörerna, men jag tror att det
skall lyckas. Åtminstone borde väl med tanke på
betydelsen för landet det vara befogat att i en kanske
begränsad omfattning göra ett försök under en följd av år.
Såsom en andra invändning tänker jag mig den, att
en dylik granskningskommission skulle erfordra en
alltför stor och dyrbar organisation.
För att få en föreställning om omfattningen av det
material som skulle komma att falla under
kommissionens behandling har jag gjort en del undersökningar
beträffande de under åren 1924—1926 beviljade svenska
patenten. Sammanlagt hava under dessa år 5 130
svenska patent beviljats. Av dessa är det emellertid endast
1 891, som avse svenska uppfinnare, och av dessa hava
602 st. beviljats industrier, som befinna sig i full
affärsdrift, och som således troligen helst själva finansiera
sina uppfinningar. Det återstår sålunda 1 289 st. eller
i medeltal 430 per år. Jag har försökt att genom att
granska förteckningarna i Tidskrift för Industriellt
rättsskydd över år 1924 beviljade patent få en
uppfattning av huru många patent, som vid en gallring i
ifrågavarande syfte skulle utan alltför ingående granskning
hava utrangerats, och jag kom därvid till det resultatet
att endast 73 st. skulle kvarstå efter en dylik sovring.
Av dessa siffror torde framgå, att den byrå som
kommissionen skulle hava till sitt förfogande icke skulle
behöva bliva så omfattande och dyrbar som man utan en
närmare granskning kunde föreställa sig.
En annan invändning mot ovanstående förslag ligger
nära till hands, nämligen den, att enligt de flesta
länders patentförordningar patent för att behålla sin
giltighet måste utövas inom landet. Härtill kan dock svaras,
att- en tillverkning tillräcklig för att motsvara resp.
patentmyndigheters fordringar på utövning i allmänhet
torde kunna anordnas; går det icke i längden, har dock
det svenska företaget under de första åren hunnit få ett
betydelsefullt försprång.
I alla händelser synes mig att förslaget är värt att
diskutera, vilket är mitt närmaste syfte med mina
ovanstående funderingars offentliggörande i denna tidskrift.
Sedan ovanstående skrevs liar i Aftonbladet för den
9 februari föreslagits att söka få till stånd en institution
(exempelvis genom donation) till unga uppfinnares hjälp.
Förslagsställaren i Aftonbladet inriktar sig dock endast
på att hjälpa uppfinnarna; resultatet av denna hjälp
torde bliva att uppfinnarna få bättre tillfällen än nu
att exploatera sina uppfinningar, men på samma sätt
som nu. dvs. med de största förhoppningarna knutna vid
patent- eller licensförsäljning till utlandet.
Mitt förslag ser problemet ur Sveriges intresses
synpunkt.
En privat donationsfond vore ju utmärkt för att
verksamheten snabbare skulle kunna börja än om man skall
vänta på statsmakterna. Det som ovan sagts om
kommissionens organisation m. m. torde kunna få
tillämpning även för en uppfinnarefond av privat natur.
Djursholm den 10 febr. 1928.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>