Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9. 3 mars 1928 - Vår statsskogsskötsels ekonomi, av S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
TEKNISK TIDSKRIFT
11 FEBR. 1928
tydelse såväl för industriernas råvaruförsörjning som
ock för prisbildningen å dessa råvaror. Det
omdebatterade spörsmålet om rätta hushållningen med
lappmarksskogarna och eventuella sociala och ekonomiska
risker vid deras alltför snabba avverkning är därför en
fråga, som mer borde hänföras till statens än till de
enskildes skogar.
Det är givet, att när statsskogarnas tyngdpunkt på
detta sätt ligger i rikets biologiskt svagaste trakter, så
måste deras anpart såväl i landets totala virkesförråd
som ock i dettas tillväxt bliva avsevärt mindre, än vad
man enligt arealen eljest kunnat vänta. Sveriges hela
virkesförråd utgör i runt tal D/s milliard m3. Tillväxten
härå beräknas uppgå till 46 mill. m3 årligen. Ehuru
stats-skogarnas totala andel i rikets produktiva skogsareal är
17 %, så finnes å dem blott 13 % av virkesförrådet
(191 mill. m3), och tillväxten utgör blott 8 % (3,6 mill.
m3) av landets totala.
Sedan på detta sätt klarlagts, att statsskogsbruket
av-geografiska skäl är hårt handikapat i jämförelse med
landets enskilda skogsbruk, går föredragshållaren in på
en analys av de ekonomiska resultaten av statens
skogsrörelse. Han konstaterar då genast, att dessa icke äro
goda. Under åren före kriget gåvo statsskogarna i
medeltal en vinst av 7 à 8 mill., motsvarande 6 à 7 % å
skogarnas kapitalvärde. Under krigsårens
inflationsperiod sprungo vinsterna upp till 30 à 40 mill. för att
därefter sjunka till 4.5 à 8,5 mill.
Förräntningsprocen-ten har emellertid samtidigt sjunkit ända till 2 à 3.
Statsskogarnas förräntning är sålunda nu både absolut
och i. all synnerhet relativt avsevärt sämre än åren före
kriget. Beskow framhöll till och med, att resultatet i
verkligheten vore än sämre, än vad bokföringssiffrorna
visa, i det att i hela Norrland av biologiska skäl en
betydande överavverkning äger rum, dvs. de bokförda
vinsterna utgöras till en del av kapitaluttag. Den
felaktiga bild, man härigenom erhåller av ställningen,
motverkas emellertid i någon mån därav, att å södra
Sveriges kronoparker avverkningen troligen något
understiger tillväxten, så att en ökning av virkeskapitalet
där sker.
De uttalanden som göras rörande orsakerna till detta
dåliga finansiella resultat av statens skogsbruk äro av
största intresse. Att finna den yttre orsaken till
för-räntningsprocentens katastrofala nedgång är tämligen
lätt. Den beror nämligen till viss del på rent
bok-föringsmässiga grunder. Kronoparkerna ingå i
bokföringen med sina taxeringsvärden. Dessa hava vid de
båda sista fastighetstaxeringarna höjts mycket starkt.
År 1912 utgjorde de 129 mill. År 1926 hade de stigit
till 294 mill., ehuru under tiden nya skogar inköpts för
blott 15 mill. Man kan förstå, att när den absoluta
avkastningen under nämnda båda år är ungefär lika stor,
så måste den väldiga ökningen i skogarnas bokförda
kapitalvärden leda till förräntningsprocentens
nedpressande. Beskow säger också litet maliciöst, att här har
man skäl att tala om "oförtjänt jordvärdestegring".
Utan tvivel voro 1912 och tidigare års taxeringsvärden
å statsskogarna alldeles för låga, varför man på den
tiden på papperet felaktigt fick fram en allt för vacker
förräntning. Med taxeringsvärdenas höjning, särskilt
1922. kom man nog väsentligt närmare skogarnas
verkliga värden, varför de nuvarande
förräntningsprocen-terna äro mer rättvisande än de äldre. Dock torde man
få anse, att vid 1922 års taxering kronoparkerna i
Norrland upptogos något för högt. Domänverkets nuvarande
driftresultat är kanske därför i realiteten en smula
bättre, än va d den bokföringsmässiga förräntningen
anger.
Även om man helt bortser från frågan om de
bokföringsmässiga förräntningsprocenternas storlek, så
kvarstår i varje fall det faktum, att den absoluta
nettoavkastningen från statsskogarna är låg; till och med lägre
än före kriget, oaktat penningevärdets nedgång.
Nettovinsten har ej ens mäktat hålla sig vid index efter
de-flationen kvarstående höjning. Beskow ingår i sitt
föredrag allvarligt på detta bekymmersamma förhållande.
Nettovinstens minskning har kunnat bero dels på att
utgifterna vid statsskogarnas förvaltning ej kunnat efter
krigsårens ansvällning ånyo bringas ned i proportion
med index sänkning samt dels på att, rotvärdet å de
försålda skogsprodukterna ej kunnat bibehållas vid index
läge, när detta började stabiliseras, utan sjunkit
därunder. I föredraget påvisas, att båda dessa orsaker i
nu förevarande fall samverkat.
Den analys, som föredragshållaren gör av
utgiftsposternas förändringar, är av synnerligt intresse. Han
frånser helt inflations- och deflationsperiodens abnorma
företeelse och anknyter sina reflexioner till ett normalt
förskrigsår, nämligen 1914, och ett normalt efterkrigsår,
nämligen 1926. Det är att märka, att statsskogarnas
areal under den mellanliggande perioden ökats tämligen
obetydligt. Jämförelsen ger vid handen, att
domänverkets totala utgifter vuxit från 4,74 mill. år 1914 till 16,22
mill. 1926, således en stegring med nära 350 %, medan
index under samma period nått en slutlig ökning
av-blott cirka 70 %. Den största utgiftsposten utgöres av
lönerna, vilka ökats från 2,40 mill. till 7,66 mill. eller
med 320 %. Då personalstaten under samma tid ökats
med ca 50 %, så framgår, att lönekostnadernas
stegring till allra största delen beror på höjd lönestandard
för statens skogstjänstemannakår. Beskow påpekar
jämväl detta, men nämner samtidigt, att denna kår tidigare
var lägre betald än tjänstemännen vid statens övriga
affärs drivande verk. Löneökningen har sålunda delvis
haft karaktären av utjämning. Vad Beskow däremot
försiktigtvis ej omnämnde var, att domänverkets lägre
personal i likhet med motsvarande befattningshavare vid
de övriga affärsverken numera är mycket
överkompenserad i lönehänseende. I jämförelse med lönerna inom
det privata skogsbruket framgår detta tydligt. Gunnar
Andersson har i sin bok om Sveriges allmänna skogar
räknat ut, att varje kronojägare kostar staten 4 900 kr.
Detta är nära det dubbla mot förmånerna för
motsvarande befattningshavare i enskild tjänst. Att få detta
förhållande tillrättat lärer icke vara möjligt på grund
av den starka politiska förankring, de lägre
statstjänarna förstått att skaffa sig i riksdagen. I själva
verket torde man här ha den statliga affärsverksamhetens
sjuka punkt, som icke går att böta och som kommer att
allt framgent tynga de ekonomiska resultaten i alla de
statens affärsverk, som icke genom monopolställning
kunna taga hem vinster av beskattnings natur.
Att nedbringa domänverkets lönekostnader genom
personalinskränkningar är på grund av
förvaltnings-objektets säregna art icke i högre grad möjligt.
Skötseln av stora skogsdomäner kräver folk. om ej
intensiteten i hushållningen skall bliva lidande. Detta har även
i föredraget framhållits. Beskow har emellertid därvid
även påpekat, dels att vissa arbetsbesparande
förenklingar i organisationen måste kunna genomföras och
dels att det får anses som ett viktigt önskemål, att
personalen icke belastas med en mängd arbetsuppgifter,
som äro för den skogliga och ekonomiska förvaltningen
av kronoparkerna helt främmande. I detta sistnämnda
hänseende pekar han särskilt på skötseln av enskildes
skogar i Lappland. Beskow säger slutligen rent ut, att
det är omöjligt att få till stånd en verkligt billig för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
