- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1928. Allmänna avdelningen /
75

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9. 3 mars 1928 - Vår statsskogsskötsels ekonomi, av S.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1 i FEBr. 1928

ALLMÄNNA AVDELNINGEN

75

vältning i ett statligt verk, som skall inordnas i
den övriga, stelt arbetande statliga
förvaltningsapparaten.

Äro utsikterna att få till stånd en förbättrad
räntabilitet i statsskogsförvaltningen genom ruckningar på
lönekontot sålunda små, så äro de förvisso än mindre
när det gäller skatterna. Här får staten själv känna på
vad det vill säga att betala skatt, om det så blott är
den kommunala. Domänverkets skatteutgifter hava
stigit från 0,65 mill. år 1914 till 2,83 mill. år 1926, en
höjning alltså med 440 %. Orsakerna till denna svindlande
uppgång på 12 år äro att söka dels i taxeringsvärdenas
här förut berörda stegring, dels i viss ändring i
skattelagarna och dels i en allmän höjning av kommunernas
utdebiteringsprocenter. Någon sänkning av
domänverkets skatter, vilka näst lönerna äro den mest tyngande
utgiftsposten, är ej att emotse.

Även utgifterna för skogsodling, dikning och vägar
hava starkt ökats. Då dessa kostnader emellertid äro
av rent produktiv art och således i en närmare eller
fjärmare framtid böra leda till ökad avkastning från
skogarna, bör höjningen av dessa poster knappast
föranleda några betänkligheter.

Av visst skogspolitiskt intresse äro slutligen utgifterna
för husbyggnadsarbeten. Dessa hava ökats relativt
måttligt eller med cirka 90 % från en halv till 0,94 mill.
(Skogsstatspersonalens bostäder därvid oräknade.) De
utgöras till största delen av nybyggnader eller mer
omfattande reparationer vid de å statsskogarna
förefintliga arrendegårdarna och torpen. Beskow gör
beträffande dessa utgifter det träffande uttalandet, att kronan icke
kan komma ifrån att efterhand tillgodose de krav på
förbättrad bostadsstandard, som skogsarbetarna framställa.
Enda sättet, säger han vidare, att reducera
byggnads-kostnaderna, är att i stor stil försälja arrendegårdarna.
Detta uttalande är av intresse för de största enskilda
jordägarna, nämligen bolagen. Dessa hava under
senare år av statsmakterna genom särskilda bolagslagar
tvungits att efter föreskrifter av från jordägarna helt
fristående synemän sätta upp arrendegårdarnas
bostadsbestånd i det mest förstklassiga skick. För statens
vidkommande hava några motsvarande lagbestämmelser
ej meddelats. Det börjar emellertid nu allt mer visa sig,
att det ej går att stifta hårda tvångslagar bara för de
enskildes skogsdomäner, utan att staten själv i sin egen
skogsförvaltning tillämpar motsvarande normer.
Arrenda-torerna, bolagens såväl som kronans, äro fast
sammanslutna i gemensamma fackföreningar. Genom dessa
kräva de samma förmåner å kronoparkerna, som staten
genom lagar tilltvingat dem å bolags jorden.
Utvecklingen går nu därför därhän, att staten, såsom bolagen
redan äro i full färd att göra, måste sälja
arrendegårdarna. Byggnadskostnaderna komma eljest att för
kronan springa upp till fullkomligt orimliga belopp.

Sina uttalanden om kostnaderna i domänverkets
förvaltning sammanfattar Beskow så, att de näppeligen
kunnat nedbringas och jämväl för framtiden knappast
kunna bringas under sin nuvarande nivå, annat än i
den mån en mer djupgående omorganisation kan komma
att genomföras.

När man sålunda på utgiftssidan nödgas vara nöjd
med status quo, så kommer, framhåller Beskow,
domänverkets finansiella resultat i framtiden att helt bliva
beroende av i vad mån man kan driva upp inkomsterna.
Hans undersökningar härom äro av största intresse. För
att få hållpunkter vid bedömande av frågan har han
verkställt vissa sammanställningar rörande det netto på rot,
kronan fått ut för sitt virke under skilda år och i olika
landsdelar. Detta rånetto har uträknats per m3 sålt

virke. En sammanställning av riksmedeltalen för alla
statens skogar återgives här nedan:

Rotnetto per ms.

För allt sålt virke Kronor För på rot sålt virke Kronor
1913............................ 4,54
1914............................ — 4,09
Medeltal för åren:
1923—1926 ........ 4,94 4,98
1923............................ 5,94 —
1924............................ 4,60 —
1925............................ 4,88 —
1926........................... 4,94 —

Vid förestående rotnettovärdens uträknande hava
endast omkostnaderna för utsyning, avverkning och
förädling, men ej för förvaltning, skatter, allmänna
omkostnader m. m. fråndragits bruttoförsäljningsbeloppen.

Sammanställningen ger det föga hugnesamma
resultatet, att skogsprodukternas rotnettovärde ej stigit
nämnvärt, blott cirka 15 %, över förkrigspriserna, en
iakttagelse, som man nog nödgats göra även inom det
enskilda skogsbruket. Beskow ger sig in på en analys
av orsakerna härtill. En granskning av
prisförskjutningarna i de olika landsdelarna ger då vid handen, att
i de norra områdena virkespriserna under senare år
praktiskt taget legat vid eller under förkrigsnivån,
medan i södra och mellersta Sverige genomgående vissa
prisförbättringar ernåtts. Man skulle härav, säges i
föredraget, kunna föranledas att tro att industrien i
norrlandsdistrikten ensam tagit hein vinsterna av de
prisförhöjningar å de förädlade produkterna, som dock
faktiskt förelegat. Beskow berör här en ytterst allmänt
spridd vanföreställning, den nämligen att de
träförädlande industriföretagen skulle genom sin starka ställning
och genom sammanhållning kunna underbetala
råvarorna, så att skogsägarna icke finge något med av den
inträdda prisökningen å de färdiga varorna. Beskow har
emellertid ärligt gått till botten även med denna sak
och lagt upp indexkurvor dels för sågat virke och för
sågtimmer samt dels för sulfatmassa och för sulfatved.
Denna kalkyl visar, att råvarukurvorna löpa jämsides
med samt i vissa fall t. o. m. över kurvorna för de
färdiga varorna. Industrien har sålunda givit skogsägarna
deras rättmätiga anpart. och detta fastän industrien
själv varit hårt klämd genom sina arbetares
överkompensation.

När sålunda rotvärdena ligga kvar vid förkrigsnivån,
trots det att de av industrierna betalade bruttopriserna
för råvaran noga följt priskurvan för de färdiga
produkterna, så måste andra förklaringsgrunder till nämnda
förhållande sökas. Antingen hava arbetslönerna i
skogarna och flottlederna stigit hastigare än virkespriserna
vid kusten, så att skogs- och flottningsarbetarna för sin
del tagit i anspråk hela prisökningen, eller ock kan det
förhållandet råda, att kronan numera i Norrland börjat
sälja virke även från de mer avlägset och illa belägna
kronoparkerna, varigenom man fått höjda drivnings- och
flottningskostnader samt därmed även sänkt rotnetto.
Vad speciellt de norrländska kronoparkerna beträffar,
är därjämte att märka, att av skogsvårdsskäl en
fortgående omläggning av avverkningsformerna äger rum.
Tidigare och jämväl nu, fast i mindre omfattning, högg
man igenom skogarna för att ta ut de mest överåriga
träden, som togo skada av att stå kvar. Beskow kallar
dessa huggningar för räddningsarbete. Det därvid
utvunna virket var i allmänhet grovt och relativt väl
betalt pr m3. Numera har man i mycket stor omfattning

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:07:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1928a/0083.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free