Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11. 17 mars 1928 - Om självkostnadsberäkning och prissättning av stålverksprodukter, av N. Danielsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
TEKNISK TIDSKRIFT
11 FEBR. 1928
2) Förkalkyler böra kunna utföras så snabbt, att
offerter, grundade på dessa, kunna avgå samma dag, som
förfrågan inkommit.
3) Kalkylerna böra kunna uppvisa, huru stor del av
det beräknade försäljningspriset som utgör:
a. vinst,
b. kassarabatter och andra försäljningskrediter,
försäljningskommission, frakter från bruket till
köparen osv.,
c. ränta å i anläggningen och rörelsen investerat
främmande kapital, avskrivningar osv.,
d. bruksomkostnader och andra generalier,
e. de rörliga tillverkningskostnaderna för objektet
ifråga.
Det är uppenbart, att en självkostnadskalkylering
enligt ovan angivna fordringar kan iscensättas på många
vis. Till grund för varje system måste dock ligga
erfarenhetssiffror från driften, hopsamlade under så lång
tid, att de representera ett tillförlitligt medelvärde. Hur
detta skall ske, faller utom ramen för denna uppsats.
De flesta svenska stålverk torde numera hava sin
redovisning så ordnad, att huvudparten av de behövliga
uppgifterna för den rent tekniska kalkylen kan fås ur
bokföringen eller åtkommas genom speciella
undersökningar. Dessa erfarenhetssiffror sammanföras för
bekvämt handhavande till en s. k. "lathund". Såsom prov
på, vad denna kan innehålla, anföres följande rubriker:
Normalkalkyler å tackjärn, uppställda efter verkets olika
standardanalyser, uppgifter över operationskostnader i
sura och basiska martinugnar vid framställning av göt
med och utan sjunkhuvuden, normalbeskickningar för
olika götkvaliteter, åtgångstabeller över
beskickningsmaterial och tillsatsmetaller samt utfallsprocenter för
olika götkvaliteter, tabeller över ekonomiska
ämnesvikter, som kunna utfås ur standardgötvikter, tabeller över
valsningskostnader för olika slag av ämnen med
tillhörande åtgångssiffror, tabeller över mejslingskostnader,
tabeller över utvalsade kvantiteter per tidsenhet i
färdigvalsverken, uppställda efter varierande ämnesvikter och
med tillhörande skrotprocenter för olika
noggrannhetsgrader av valsningen, uppgifter över olika valsverks
operationskostnader, motsvarande uppgift för
smides-hammare osv.
Då bruken i allmänhet omkring årsskiftet hava täckt
sig för träkol för det kommande året, är det möjligt att
vid denna tidpunkt överblicka, vad det erforderliga
tackjärnet för årets kampanj kommer att kosta. I samband
härmed bestämmes, huru stor tillverkning, som skall
läggas till grund för kostnadskalkylen. Hela
självkost-nadskalkyleringen för året måste nämligen hänföras till
ett visst tonnage. Skulle det under året befinnas
nödvändigt att förändra denna siffra, medför detta vanligen
vidlyftiga omräkningar av "lathunden", vilket i normala
fall endast behöver ske vid varje årsskifte. Det är av
fundamental vikt, att detta tonnage beräknas någorlunda
rätt. Per ton färdig vara räknat bliva de fasta
omkostnaderna, som härröra sig från bruksomkostnaderna,
räntor, avskrivningsbehov och andra generalier, lägre ju
större tonnage, man räknar med. I företagsledarens
intresse är sålunda att fixera detta tonnage så högt som
möjligt. Å andra sidan begås ett fel mot det egna
företaget och andra lojalt konkurrerande verk, om siffran
väljes högre, än vad vederbörande verk med sund
uppskattning av effektiviteten hos den egna
försäljningsorganisationen rimligen kan uppnå. Om
självkostnaderna beräknas efter ett tonnage, som med 20 %
överstiger verkets medelproduktion under en längre följd av
år, torde föga vara att invända häremot.
Härefter göres en uppskattning över den summa, i
form av bruksomkostnader, avskrivningar å byggnader
och maskiner samt ränta å främmande kapital, som skall
belastas rörelsen under året.
Vid järn- och stålverksrörelse, som ej kombineras med
annan tillverkning, äro bruksomkostnaderna lätta att
fastställa. Bedriver däremot företaget även annan
tillverkning såsom sågverks-, cellulosa-, mekanisk
verkstads- eller manufakturhantering, måste en uppdelning
av bruksomkostnaderna mellan dessa grenar ske. Det
kan ofta vara frestande att låta en verksamhetsgren, som
arbetar i god konjunktur, bära en större del eller
eventuellt alla bruksomkostnaderna. En sådan anordning
medför dock utan tvivel felslut, som för företagets
ekonomi kunna bliva ödesdigra. Fördelningen av
bruksomkostnaderna bör därför ske med största omsorg, och
måste vanligen åstadkommas genom en ingående analys
av delkostnaderna och deras fördelning på de olika
rörelsegrenarna, järnverk, såg, manufaktur osv.
Fördelningsgrunden för bruksomkostnaderna måste
bliva olika, allt efter dessas natur. Vissa av dem
utpor-tioneras efter anläggningsvärde, andra efter
omsättningssiffror, åter andra efter antalet sysselsatta arbetare osv.
Sedan uppdelningen sålunda skett, kommer man vid
kombinerade tillverkningar till den siffra, som järn- och
ståltillverkningen skall bära.
Såsom ovan framhållits, böra alla fasta omkostnader,
av vad slag de vara må, medtagas i kalkylen, men föras
på sådant sätt (t. e. inom linjen), så att de kunna hållas
skilda från de rörliga omkostnaderna.
Då så gott som alla stålverk sälja produkter, som
representera högre eller lägre stadier i
förädlingsprocessen, är det ej tillfyllest att på slutprodukten lägga
ett visst fixt tillägg för bruksomkostnaderna. De olika
förädlingsstadierna, tackjärns-, göt- och
ämnestillverkningarna samt färdigvalsningen, böra bära inbördes
lämpligt avvägda andelar av bruksomkostnaderna. I
allmänhet torde det vara ändamålsenligt att fördela
bruksomkostnaderna mellan hyttor, martinverk, valsverk och
manufakturverk efter det bokförda anläggningsvärdet,
där ej en mera ingående undersökning över rättvisa
uppdelningsgrunder sker. Ett annat sätt är att pålägga en
viss procent å varans värde i resp. förädlingsstadium.
Vad posterna avskrivningar å byggnader och maskiner
samt ränta å främmande kapital angå, så fördelas dessa,
sedan summan för året fastställts, lämpligen med ett
procentuellt tillägg i förhållande till försäljningsobjektets
värde och påföras såsom sista post i en sammansatt
kalkyl.
En beräkning av tillverkningskostnaderna å tackjärn,
legerade och olegerade göt samt normala
ämnesdimensioner erbjuder jämförelsevis litet av principiellt intresse.
Av viss vikt är dock, att det inom verket cirkulerande
egna skrotet åsättes ett riktigt värde. I allmänhet kan
sägas, att det fallande skrotet i kalkylen ej får åsättas
högre värde än det, som i martinkalkylen ingår i
beskickningen. Undantag härifrån kan ske, om
martinprocessen genom riklig tackjärnstillsats eller raffinering
medför en förädling av det ingående skrotet. I de flesta
fall har det utgående skrotet ett så mycket lägre värde,
som representeras av återfrakter, hanteringskostnader
och förlust av värdefulla legeringsämnen vid
omsmält-ning. En riktig värdesättning av det egna skrotet är av
betydelse, om halvfabrikat försäljas, vid vilkas
tillverkning en mindre procent skrot faller, än som motsvarar
verkets genomsnittliga skrot-procent. Man säljer härmed
i viss mån eget skrot. Samma förhållande inträffar t. e.
vid elektroståltillverkning, om ugnen beskickas med
större kvantiteter eget skrot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>