- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1928. Allmänna avdelningen /
109

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13. 31 mars 1928 - Läget inom kväveindustrien, av S. E. Rodling

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1 i FEBr. 1928

ALLMÄNNA AVDELNINGEN

109

1 000°C. De mest använda ugnarna äro s. k. burkugnar
enligt system Frank-Caro med en kapacitet varierande
från 500 kg kalkkväve upp till 5 ton. Driften i dessa
ugnar är diskontinuerlig. Karbidpulver insattes i ugnen
med användning av särskilt konstruerade korgar.
Kvävgas påsläppes, och ugnen upphettas vanligen elektriskt
genom en i centrum anbringad kolstav. Över 95 % av
cyanamiden torde framställas enligt denna metod.

Andra ugnskonstruktioner finnas för kontinuerlig
drift. Dessa utgöras antingen av kanalugnar eller med
hyllor försedda vertikala schaktugnar. Upphettningen
sker elektriskt i den vertikala schaktugnen, i
kanalugnarna såväl elektriskt som med generatorgaseldning.

1 ett fall, vid en rumänsk fabrik, eldas kanalugnen med
naturgas.

Kraftförbrukningen vid cyanamidprocessen är 13 à 18
kWh per kg bundet kväve, inräknat den kraft, som åtgår
för den använda karbiden. Från tyska fabriker
uppgives, att man senare åren kommit ner så låst som till
10 kWh per kg N, en siffra som är utomordentligt låg.

Utbytet vid karbidens omvandling i cyanamid är icke
särdeles högt, 70 à 75 %, och ett intensivt arbete ha de
senaste åren pågått och pågår alltjämt vid
cvanamid-verken för att förbättra utbytet. Användningen av
renare råmaterial, rikligare kvävetillförsel och större
ugns-enheter äro de vägar, man huvudsakligen slagit in på
för att nå detta mål.

Den relativt ringa kraftförbrukningen per kg N har
medfört, att kalkkväveindustrien blivit rotfast i betydligt
flera länder än ljusbågsmetoden. De största
producenterna äro: Tyskland, Frankrike, Italien, Canada och
Polen.

Kalkkvävet har i vissa länder haft rätt så stora
svårigheter att kämpa med för att vinna avsättning bland
jordbrukarna på grund av dess dammande egenskaper.
Genom en intensiv och riklig oljebehandling ha
emellertid dessa olägenheter under senare åren i stort sett
undanröjts, och, i den mån som lantbrukarna lärt sis att
på rätt sätt behandla detta gödselmedel, har det- blivit,
omtyckt, och avsättningen har vuxit. Kvävehalten i det
för lantbruket avsedda oljade kalkkvävet uppgår till
vanligen 18 à 20 %. Vid Ljungaverken tillverkas sedan
några år till tillbaka kalkkväve i granulerad form. Denna
vara, som håller 15,5 % kväve, är fullkomligt dammfri
och lätt ströbar.

Habermetoden.

Den kvävemetod, som för närvarande tilldrager sig
största intresset, är utan tvivel Haber-Bosch-metoden och
de modifikationer av densamma, som efter kriget
uppstått i olika länder. Sålunda har i Italien uppkommit

2 metoder. Casales och Fausers, i Frankrike
Claude-metoden. I Amerika har utarbetats en metod av Nitrogen
Engineering Corporation och en annan av Fixed Nitrogen
Research Laboratory. Under år 1926 har i Tyskland
dessutom uppkommit en metod, bekant under namnet
Mont-Cenis-förfarandet. Samtliga dessa metoder grunda
sig på Habers berömda undersökningar från åren
1905—1908, vilka sedan de utarbetats i industriell skala,
år 1913 ledde till den första anläggningen för
tillverkning av syntetisk ammoniak vid Oppau (Ludwigshafen).

Haber-mfetoden består, som bekant, däruti, att vätgas
och kväve i proportion 3 volymer väte och 1 volym
kväve vid ett tryck av omkring 200 atm. och en
temperatur av c:a 550°C få passera över en katalysator.
Badische har patenterat ett stort antal sådana
katalysatorer, och man känner ej med säkerhet
sammansättningen av den katalysator, som användes, men den torde
i huvudsak utgöras av järnföreningar, möjligen med till-

sats av molybden. Då gasblandningen passerar
katalysatorn, omvandlas ca. 6 % av gasmängden i ammoniak,
som absorberas i vatten, varefter gasblandningen på nytt
får passera över katalysatorn. Reaktionen är exotermisk,
omkring 12 000 kalorier per mol., och behöver, sedan den
kommit i gång. endast obetydlig eller ingen
värmetillförsel.

Vätgasen framställes ur vattengas och generatorgas.
Sammansättningen av dessa båda gaser är följande:

Vattengas. Generatorgas.
CO 0,40 0,24
co9 0.04 0.06
H„ 0.50 0.18
No 0.06 0,52
1.00 1.00

Gaserna måste blandas så, att på 1 volym CO + H2
kommer 1/3 volym N2. Detta inträffar, om man blandar
1 kbm vattengas med ca. 0.55 kbm generatorgas. Man
erhåller då en gas av följande sammansättning:

CO = 0.532
CO., = 0.07.3
H2" = 0,599
No = 0,346

1.550

Den i gasblandningen ingående koloxiden oxideras med
vattenånga över en katalysator, bestående av järnoxid
och mindre mängder nickeloxid till kolsyra, samtidigt
som vattenångan reduceras till vätgas enligt reaktionen
CO + HoO^ -H2 -f- C02, och gasen innehåller nu.
bortsett från föroreningarna, väte och kväve i något så när
riktiga proportioner. Gasen innehåller emellertid
fortfarande kolsyra och mindre mängder koloxid. Kolsyran
avlägsnas efter skedd avkylning av gasen genom
uttvättning med vatten under tryck. Kvarvarande
mängder koloxid avlägsnas genom tvättning med
kopparfor-miatlösning, likaledes under tryck, och den renade
gasens kvävehalt efterjusteras genom tillsättning av kväve
framställt ur flytande luft enligt t. e. Lindes förfarande.
Gasen komprimeras därefter till 200 atm. och ledes över
ammoniakkatalysatorerna.

Framställningen av gasblandningen och reningen av
gasen utgör en tämligen komplicerad process, som
utföres i stora enheter och i mycket stor skala,

Den totala produktionskapaciteten av de båda tyska
verken Oppau och Marseburg, som använda det
ursprungliga Haber-Bosch-förfarandet, uppgives för
närvarande vara 400 000 ton N per år, men det är meningen
att öka produktionen till 700 000 ton. Under år 1926
producerades vid dessa båda anläggningar icke mindre
Ii ii 350 000 ton bundet kväve, vilket tillsammans med
omkring 57 000 ton N enligt cyanaidmetoden och
närmare 68 000 ton N i form av biproduktammoniak
representerar en total kväveproduktion i Tyskland av
omkring 475 000 ton N. Större delen av den enligt
Habermetoden producerade ammoniaken överföres i
svavelsyrad ammoniak. Den härför behövliga svavelsyran
erhålles ur gips. vilken uppslammad i vatten behandlas
med kolsyra och ammoniak. En del ammoniak
överföres i salpetersyra, ammoniumnitrat, kalksalpeter m. fi.
produkter.

I stället för stora enheter och jämförelsevis lågt tryck
utmärker sig Claude-processen för små enheter och
synnerligen högt tryck, 900 à 1 000 atm. Det höga trycket
medgiver billigare anläggningskostnader, emedan
reaktionsbombernas volym avsevärt minskas.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:07:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1928a/0117.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free