Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 15. 14 april 1928 - Svenskt undervisningsväsen, av E. Hubendick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
TEKNISK TIDSKRIFT
11 FEBr. 1928
fång, som kan uteslutas såsom för framtiden obehövligt.
Och ej blott detta. Läraren träffar måhända en
industriman, som säger, att han har i sin tjänst en av skolans
f. d. elever, men att denne ej erhållit undervisning på
ett visst område, eller han träffar en f. d. elev, som säger
sig hava fått syssla med ett visst problemkomplex, men
beklagar, att han ej fått lära sig något om detta i
skolan. Skolöverstyrelsens föreskrifter om "Industriens och
teknikens alltjämt fortgående utveckling kräver ..." och
"Nyare rön och erfarenheter ... böra vid undervisningen
beaktas", är en maning till läraren att beakta dessa
industrimannens och f. d. elevens påpekningar, och kursen
ökas. Mot detta står visserligen: "Kursen bör begränsas
till det väsentliga" och "Lärjungarna böra icke belastas
med allt för stort mått av minneskunskaper". Detta är
en maning åt läraren att ej hålla kunskapsmaterialet för
stort. Men den förra maningen, understruken av den
praktiska verksamhetens män, torde i allmänhet synas
honom mera tvingande.
Uppgiften att avväga kurserna är fruktansvärt svår,
svårare vid de tekniska läroverken än vid de allmänna
elementarskolorna och gymnasierna. Såväl lärare som
lärjungar och den praktiska verksamhetens män måste
därför göra klart för sig, att skolan ej kan giva annat
än en allmän översikt, en grund, på vilken lärjungen
själv sedermera kan bygga upp en kunskap inom den
del av tekniken, han vill ägna sig åt. En dylik
begränsning bör för övrigt vara gemensam för alla skolor.
Men av de tekniska skolornas elever kräves samtidigt,
att de skola vara omedelbart användbara inom någon
viss gren av tekniken, ett krav, som gör problemet om
kursbegränsning så utomordentligt svårlöst och som har
till följd ett för stort kunskapsmateriel, vilket är i
oavbrutet växande. Trots detta synes det mig som om de
tekniska läroverken med verklig ansvarskänsla för sitt
elevmaterial sökte få dem fram till slutlig examen. Av
de intagna, med undantag för dem, som av fri vilja,
sjukdom, ekonomiska svårigheter etc. lämna skolan, synes
ungefär mellan 85 och 95 % slutligen erhålla betyg och
sålunda blott 5 till 15 % "kuggas ut". Bland dessa
torde måhända dock alltjämt finnas dugande elever,
vilka under ett annat system, till gagn för sig själva
och samhället, kunnat få betyg. Här ligger alltjämt ett
svårt problem.
De många lärare vid de tekniska läroverken, jag
resonerat med, hava — jag tror utan undantag — varit
ense med mig om att kurserna kräva för mycket av
eleverna. Ansträngningen för eleverna torde även få
räknas efter de yngsta tillåtna åldrarna, sålunda 15, 16
och 17 år i resp. klasser. Medelåldern synes dock ligga
3 à 4 år högre. Borträknas raster och gymnastik blir
nettoarbetstid i skolan 5 t. 20 min. i de två första och
5 t. 40 min. i tredje klassen. Av professor Axel Key
angives den sammanlagda dagliga arbetstiden i skola
och hem, som ej bör överskridas, för olika åldrar till
ålder 15 16 17 18 år
arbetstid/dag 8,30 8,30 9 9 timmar
Från andra läkare har framhållits, att denna arbetstid
är för lång och att över 8 t. ej bör få förekomma på
något stadium av skolan. Med denna beräkning återstår
i medeltal för hemarbetet 2 t. 30 min. Det är nog ej
tvivel om att för ett ordentligt inlärande av kurserna,
dvs. läxläsning, hemskrivningar, ritningar, etc., denna
tid ej räcker annat än för enstaka elever, vilka hava
särdeles lätt för sig.
Var skall man då finna botemedlen?
Man har pekat på individuell undervisning. Om en
dvlik undervisning kunde organiseras, vilket ej torde
vara fallet, skulle den antagligen det oaktat ej föra till
målet, av det skälet, att såväl lärare som elever äro
människor med mänskliga brister. Huru väl en kunskap
än meddelas, så komma luckor på grund av
feluppfattningar, bristande minne o. dyl. alltid att uppstå, för att
ej tala om att det samlade kunskapsmaterialet på ett
begränsat läroområde alltid är omfångsrikare än varje i
en skola tänkbar kurs. Det är därför nödvändigt att
upparbeta tron på att varje elev har förmågan såväl
att reparera luckor som att komplettera sina kunskaper
i övrigt, då han får behov därav. Men förutsättningen
härför är kunskapshunger och handlingskraft och ej den
nu vanliga övermättnaden, vilken ofta är sådan, att
blotta tanken på fortsatta studier efter examen synes
motbjudande. Denna överansträngning är vida farligare
än den kroppsliga. Skolans uppgift är därför att
meddela kunskapens grunder, att giva impulser till
självständigt tänkande och handlande samt att bibringa
förmågan att arbeta på egen hand.
Jag anser mig ej kompetent att ensam angiva
botemedlen mot undervisningsväsendets nuvarande brister,
därtill är uppgiften alltför svår. Men om vi blott
verkligen kunna enas om att det nuvarande systemet med
stora normaliserade tvångskurser ej är lyckligt, så skola
vi nog även så småningom kunna utleta botemedlen.
Om vi i stället för hänsynslöshet mot eleverna genom att
påtvinga dem för stort kunskapsmaterial vore
hänsynslösa mot läroämnena genom att taga bort allt som ej är
oundgängligen nödvändigt, så skulle troligen
schematimmarna kunna nedbringas väsentligt och det oaktat giva
tid till en mera sansad studietakt. Då skulle tid även
kunna vinnas för arbeten, vilka kräva initiativ,
handlingskraft och självverksamhet. Jag föreställer mig, att
man kunde finna någon form för självstudier, bedrivna
under lärarens kontroll och hans ledning. Jag
föreställer mig även, att dylika studier skulle kunna bland
eleverna uppenbara verkliga begåvningar på
specialområden och göra domen över dessa på andra läroområden
mindre hård. Läraren, vilken bör vara elevens hjälpare,
har i vårt skolsystem erhållit till sin huvuduppgift att
vara domare. Ju mera denna domareverksamhet kan
göras till en bisak, och ju mera domens avkunnande kan
bliva oberoende av "lagens bokstav" ju bättre. Då
kunde slöseriet med vår ungdoms andliga och
kroppsliga krafter bliva mindre, och då skulle mången ung man
bliva befriad från att såsom ofyndigt gråberg kastas på
varphögen, därför att guldkornen ej äro synliga med det
instrument, som nu brukas.
Det är därför min uppfattning, att allvarliga fel finnas
inom vårt undervisningssystem, fel vilka äro historiska
utvecklingsresultat, fel, om vilka många äro övertygade.
De tekniska gymnasierna och tekniska
elementarskolorna äro unga läroanstalter, vilka därtill stå i nära
kontakt med det levande livets män. Kunde dessa
läroanstalter göra till sin uppgift att påvisa, att lika goda
eller bättre resultat kunna uppnås på andra vägar än
de hävdvunna, då skulle dessa läroanstalter göra en
dubbel insats i vårt kulturliv, en insats, vars viktiga
följder ej ens kunna överblickas för närvarande.
Jag tvivlar ej på, att undervisningsrådet Fredrikssons
mål är detsamma som mitt, men min önskan är att locka
honom och hans medarbetare att med större
hänsynslöshet mot det hävdvunna och utan fruktan för tillfälliga
misstag, vilka ej torde bliva mera ödesdigra än det
närvarande samt med uppfinnarens friska tro på
möjligheten att nå fram till ett eftersträvat mål oförskräckt
pröva alla vägar, som kunna tänkas föra till detta mål.
E. Hubendick,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>