- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1928. Allmänna avdelningen /
190

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19 ½. 18 maj 1928 - Stenindustrien å Sveriges västkust, av Johannes A. Nielsen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

190

TEKNISK TIDSKRIFT

11 FEBr. 1928

bibehållen huvudriktning övergå i
Gullmarsfjorden, som från Lysekil sträcker sig ca. 25
km in i landet.

Väster om denna förkastning förekommer den
ljusfärgade, berömda bohuslänska graniten, som
blivit använd så gott som överallt i mellersta,
västra och södra Europa samt även i de andra
världsdelarna, såsom gatubeläggning, i kajer
och dockor i monument och byggnader.

Vid jordytans bildande, då de glödande
massorna stelnade, uppstodo mer eller mindre
regelbundna sprickbildningar. De inuti
granitmassiven sålunda uppkomna ytorna rönte så
småningom inverkan av luft och vatten,
och de för granitens bearbetande så
betydelsefulla s. k. naturliga bottnarna eller "slag"
bildades.

Trots det, att graniten är en massformig bergart, har
den i de flesta fall egenskapen att klyva lättare i en
riktning än i en annan. Detta beror på de inre
spänningar, som kvarstå i granitmassiven från jordytans
bildande. För Bohusläns vidkommande går
huvudklyv-riktningen "ståklyvet" i allmänhet från norr till söder
eller parallellt med förkastningssprickan Idefjorden—
Gullmarsfjorden. Dessutom äger graniten en annan
klyvriktning, som dock är mindre utpräglad än
"ståklyvet". Den går ungefär parallellt med de naturliga
bottnarna och torde hava uppkommit genom spänningar
i materialet vid bottnarnas bildande.

En följd av denna granitens benägenhet att lättast
klyva sigj i en bestämd riktning är, att, om man
avskjuter ett sprängskott ur ett cirkelrunt borrhål,
skjutsprickan går i klyvriktningen, dvs. där den möter
minsta motståndet.

Det är en av sidorna i stenhuggarnas yrkesskicklighet,
att praktiskt känna och utnyttja dessa "klyv" eller"klov".

Driftförhållanden.

Stenhuggarens yrke kräver även i övrigt stor vana
och yrkesskicklighet, icke blott i handhavande av de
specialverktyg, som nyttjas, utan även i andra
avseenden. Storstenshuggarna, som tillverka listverk och
ornament, närma sig ofta bildhuggarens konstfärdighet
och måste alltid förstå om ett råblock, som skall
användas, liar den färg, kornighet, renhet och struktur,
som utgör förutsättning för att arbetet skall lyckas.
Gatstens- och kantstenshuggaren måste hava ett tränat
öga och sinne för sättet att rätt utnyttja råmaterialet.

All stentillverkning sker mot ackord och utföres dels
i "småbrott’ och dels i "storbrott".

Fig. 3. Blockuttagning i stol brott.

Arbetet i småbrotten utgör ett tillvaratagande av de å
ytan befintliga stentillgångarna. Ensamma eller två à
tre tillsammans uttaga stenhuggarna ämnesblocken
medelst sprängning och kilniug samt fullfölja
bearbetningen till färdig produkt. En mindre handlyftkran står
för det mesta till förfogande för blockens hantering.
På vissa tider komma arbetsgivarnas stenmätare till
platsen för att besiktiga, märka och mottaga färdig vara.

I storbrotten, som äro verkliga bergschakt, ofta med
stort djup, uttager arbetsgivaren ämnesblock genom
särskilda arbetslag under ledning av brottbas. Med
ånga eller elektricitet drivna kranar och spel samt
pneumatiska borrhammare finnas i regel i storbrotten.
Ämnen utforslas på trallvagnar till stenhuggarnas
arbetsplan, där sedan varje arbetares färdiga produktion
mottages för arbetsgivarens räkning såsom i småbrotten.

Nedskrotningen.

Det har på senare tid — bl. a. i motioner vid 1928 års
riksdag — framförts betänkligheter mot den
nedskrotning av bergtillgångarna, som är ofrånkomlig vid den
ytliga småbrottsdriften. Farhågorna äro, om också ej
helt ogrundade, dock obehövliga. Ett ytligt lager av
stenskrot och skärv på, låt oss säga 0,2 à 0,3 m:s
medeltjocklek — detta djup torde vara högt räknat gent emot
vad som vanligen förekommer — innebär icke någon
minskning av stenmassivets framtida värde och
användbarhet. Man har på ett tidigare stadium dragit valuta
av vad som var ytligt åtkomligt. Vill man i framtiden
tillgodogöra sig bergens inre skatter och gå fram med
storbrott av kanske 10 till 15 m:s pallhöjd, ja, då utgör
det lilla skrottäcket på ytan intet hinder för bearbetning.
Det torde knappast bliva märkbart.

Än mer blir nedskrotningen på bergens yta
betydelselös, om man beaktar, att bergtillgångarna
äro enorma.

Man gläder sig åt, att våra norrländska
järnmalmstillgångar äro så gott som outtömliga,
men man räknar dock med att de kunna
uttömmas.

Detta är icke möjligt att räkna med ifråga
om våra granittillgångar, även om man skulle
taga hänsyn enbart till vad som finnes i
Bohuslän av den bästa, dvs. mest lättarbetade
råvaran.

Smågatsten.

Användningen av smågatsten har lett till
anläggande av betydande maskinstenhuggerier,
där verkligt fabriksmässig tillverkning äger
rum.

Fig. 2. Cratstenstillverkning i småbrott.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:07:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1928a/0198.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free