- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1928. Allmänna avdelningen /
191

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19 ½. 18 maj 1928 - Stenindustrien å Sveriges västkust, av Johannes A. Nielsen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

14 april 1928

ALLMÄNNA AVDELNINGEN

191

Smågatstenens tillkomst som produktionsvara betyder
ett nytt skede inom stenindustriens utveckling och
drift och har föranlett, att man numera skiljer mellan
storgatsten och smågatsten.

Smågatsten — råsten, dvs. icke tuktad eller å kanter
och yta bearbetad gatsten i kubisk form, vanligast i
storleken 8—10 cm å varje kant, — började i större
skala ingå i tillverkningen vid sekelskiftet. Den har i
Tyskland ganska tidigt betecknats som "das Pflaster der
Zukunft" och spådomen synes på väg att gå i
uppfyllelse. Under år 1927 utgjordes ungefär halva
gatstensproduktionen i Sverige av smågatsten. Även om
huvudparten av den producerade smågatstenen alltjämt
tillverkas för hand i småbrott eller storbrott, på sätt och
under betingelser som ovan skildrats, härrör dock en
betydande del från maskinstenhuggerier, som redan
anlagts på skilda håll.

Fig. 1 visar en totalvy över ett av de större
maskin-stenhuggerierna.

Maskinstenhuggeriet förutsätter ämnesuttagning i ett
stort storbrott. Ämnena, reducerade till sådan storlek
att de kunna lyftas och hanteras av en man, uppdelas
i stenklyvningsmaskiner, spaltmaskiner med
mejselfor-made hammare, till den önskade storleken.

Storbrottet i och för sig innebär en mindre utpräglad
hantverksdrift än småbrottsdriften.
Maskinstentillverk-ningen utgör ett ännu mycket större steg fram emot
stentillverkningens industrialisering i vad det gäller
produktionen av gatsten.

Arbetaren vid spaltmaskinen i maskinstenhuggeriet
måste även han besitta vana och speciell
yrkesskicklighet, men denna konst är lättare lärd och av annan art
än stor- och kantstenshuggarnes. Dessa hava i de flesta
fall lärt sitt yrke som pojkar och ynglingar och som
hjälpare åt far eller store bror i småbrottet.

Man måste finna det ganska förklarligt åtminstone ur
psykologisk synpunkt, hur beklaglig och kostsam saken
än blev för arbetsgivarna, att stenindustriens arbetare
under en period vid 1900-talets början med alla till buds
stående medel sökte motarbeta maskintillverkningen.

Arbetaren.

Stenindustrien i Sverige sysselsätter direkt ca, 13 000
stenhuggare i sin tillverkning, därav ca, 8 000 på
västkusten. Arbetet är icke i högre grad ett med årstiden
växlande säsongarbete. Västkusten har vanligen blida
vintrar med ringa islägg, så att sjöfarten i allmänhet kan
pågå hela vintern. I så mycket högre grad influeras
stenindustrien av världsmarknadens konjunkturväxlingar
och exportländernas köpkraft, valutaförhållanden m. m.

Världskrigets år och krisåren närmast efter kriget
hava varit bedrövliga för både arbetsgivare och arbetare.

Gent emot konjunkturväxlingarna är det dock av icke
ringa betydelse, dels att stenindustrien är starkt fördelad
inom landet såväl som inom de landsändar, där den
bedrives, och dels att stenhuggarna i icke ringa
utsträckning vid sidan av sitt egentliga yrke deltaga i annat
näringsfång, fiske, jordbruk, vägarbete m. m.

Stenindustriens arbetare äro numera vanligen söner
av de bygder, där industrien bedrives. Icke sällan hava
de tagit yrket i arv från far och farfar. På 1870-talet
inflyttade till Blekinge ett hundratal stenhuggarefamiljer
från Bayern. Dessa stenarbetets valloner medförde en
clel förut i Sverige okända verktyg och införde nya
arbetssätt, vilket länt granitindustriarbetet till stor fördel.
När mera lättarbetade granitarter upptäcktes i västra
Sverige, spredo sig de arbetare, som i Blekinge lärt de
nya arbetssätten dit. Länge märktes bland de
västsvenska stenhuggarna detta blekingska inslag — kanske
icke i alla avseenden så fördelaktigt.

Den nutida stenhuggaren är en man av god typ. Hans
inkomst är direkt proportionell mot hans skicklighet och
arbetsflit. Han är som industriarbetare friare och
självständigare än de flesta kollegor i andra industrier. Han
passar sina arbetstider och kafferaster ungefär som han
själv vill. Han har sin arbetsplats i det fria, oftast
bakom ett vindskydd eller en s. k. putsbod av bräder eller
segelduk. Yrkesfaran är måttlig, särskilt om han kan
förmås att använda de ögonskydd, som fritt
tillhandahållas av arbetsgivarna. Han är väl organiserad.
Stenindustriens tidigare utveckling karakteriseras av många
och långa arbetskonflikter. Stenhuggarna voro tidigt
ute som strejkande. Den första arbetsnedläggelsen inom
stenindustrien inträffade 1879 och varade i två dagar.
1890-talet utmärktes av guerillakrig på området. I april
1900 började en strejk, som räckte in på 1901. Så liar
det vidare fortgått, och den sista stora kraftmätningen
skedde 1926 med ett arbetsavbrott på nära 8 månader.
Sedan även arbetsgivarna inom stenindustrien år 1907
sammanslutit sig i en stark organisation, hava
småstri-derna upphört och man kan åtminstone hoppas på en
ömsesidig insikt om, att arbetsfredens bibehållande är
det, som mest och bäst främjar båda parternas väl.

Företagare.

Lugnet under granitindustriens uppmarsch till sin
nuvarande ställning har även i hög grad oroats av
möjligheterna för nästan vem som helst att utöva
företagareverksamhet inom granitindustrien, såsom fallet måste
bliva, då råmaterialet är så spritt och lätt tillgängligt.

Ett mycket stort antal granitindustriella företag hava
sedan 1850-talet uppstått, mer eller mindre förkovrat
sig och försvunnit. I nordligaste Bohuslän befann sig
en lång följd av år så gott som hela den därvarande
stenindustrien i norska firmors hand. Sydnorge har
även det utmärkta granittillgångar och en högt
utvecklad stenindustri.

Utvecklingen har lett till, att industrien i Sverige efter
band sammanförts i ett mindre antal företag, av vilka
några äro mycket betydande efter att hava i sig
upptagit förutvarande självständiga mindre firmor.
Till Västra Sveriges gatstensindustriidkareförbund och
Västra Sveriges storstensindustriidkareförbund, de båda
största befintliga företagaresammanslutningarna, äro
anslutna följande företag: N. S. Beer & Co, Oslo,
Blomsholms stenhuggerier, Strömstad, A.-b. Bohuslänska
granitkompaniet, Strömstad, Eliasson & Johansson,
Varberg, A.-b. A. K. Fernströms granitindustrier, Karlshamn,
Fjällbacka stenhuggeri a,-b., Uddevalla, A.-b. Förenade
granitindustrier, Göteborg, A.-b. Karlshälls granitindustri,
Göteborg, Granit a,-b. C. A. Kullgrens enka, Uddevalla,
Granit a.-b. Georg Lüttensee, Strömstad, Skandinaviska
granit a.-b., Göteborg, Karl O. Mattson, Göteborg.

Färgade graniter.

I det föregående har endast i förbigående berörts
verksamheten vid stensliperier och polerverk. Denna del av
stenindustriens verksamhet är också för närvarande av
jämförelsevis mindre omfattning än förr. Användningen
av slipad och polerad sten i monument och byggnader
växlar med smakriktningen som en modesak och är f. n.
icke så modern som för ett kvartssekel tillbaka,
Förhållandena hava dessutom utvecklat sig därhän, att
Sverige nu företrädesvis exporterar råblock av starkt färgad
granit, vilka sedan sågas, slipas och poleras vid
utlandets slip- och polerverk. Upplysningsvis bör här
framhållas, att den s. k. svarta graniten, som i stor
myckenhet exporteras som råblock, icke är någon granit i
egentlig mening utan svart diorit, diabas och hyperit,

(Forts, å sid. 194.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:07:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1928a/0199.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free