Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 20. 19 maj 1928 - Fallhastigheten av en i luften fritt fallande människa och fallskärmsproblemet, av Ivar Malmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-AJ TekniskTidskrift ärgr
UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN
ALLMÄNNA AVDELNINGEN 20
Huvudredaktör: CARL KLEMAN
INNEHALL: Fallhastigheten av en i luften fritt fallande människa och fallskärmsproblemet, av docent Ivar Malmer. —
Rysslands energiförråd och kraftindustri, av diplomingenjör N. Popoff. — Markedsbrev fra New York. — Notiser. —
Sammanträden.
FALLHASTIGHETEN AV EN I LUFTEN FRITT FALLANDE
MÄNNISKA OCH FALLSKÄRMSPROBLEMET.
Av docent IVAR MALMER.
T den ofta återkommande diskussionen om lämpligheten
A av automatisk eller icke-automatisk utlösning av
fallskärmar spelar fallhastigheten av en i luften fritt fallande
människa en viss roll. Om dess maximala storlek
komma emellertid mycket olika föreställningar och uppgifter
till synes.
Med automatisk utlösning av fallskärmen menas en
sådan, som åstadkommes av en förbindelselina mellan
fallskärmen och flygplanet. Vid icke-automatisk
utlösning bringas fallskärmen i funktion genom en manuell
åtgärd av den hoppande, sedan denne lämnat flygplanet.
Vid automatisk utlösning tillämpas två system. Vid det
ena är förbindelselinans uppgift fylld i samma
ögonblick den blivit fullt sträckt, i det den därvid utlöser en
liten hjälp skärm, som genom sitt luftmotstånd
ombesörjer resten av huvud-fallskärmens utlösning. Vid det
andra systemet ombesörjer förbindelselinan icke blott
höljets öppnande utan även utdragning och sträckning
av skärm med bärlinor, varpå dess förbindelse med
skärmen avslites. Vid det senare systemet upphör sålunda
icke förbindelsen med flygplanet, förrän avståndet
mellan den hoppande och linans fästpunkt vid flygplanet
är lika med sammanlagda längden av utlösningslina,
skärmdel ocli bärlinor. Detta gäller åtminstone, om den
hoppande och flygplanet röra sig åt samma håll, d. v. s.
lodrätt. Bilda den hoppandes och flygplanets banor en
vinkel med varandra, torde luftmotståndet mot skärmen,
så snart den blottas, slita förbindelsen med
utlösningslinan, redan innan nämnda avstånd blivit så stort.
Om vid rak störtning av flygplanet dess fallhastighet
är lika stor som den maximala fallhastigheten hos en i
luften fallande människa, kan tydligen utlösningslinan
aldrig sträckas och bringa skärmen i funktion. Skilja
sig planets och den hoppandes fallhastigheter mycket
litet, tar det en lång tid med motsvarande höjdförlust,
i synnerhet vid det sista av de två nämnda automatiska
utlösningsystemen, innan skärmen kan börja fylla sin
uppgift. Faller planet härvid något fortare än den
hoppande, utlöses skärmen (vid detta sistnämnda system)
under den hoppande och kan sålunda i sämsta fall vid
frigörelsen blåsa upp rakt mot den hoppande.
Dessa synpunkter framhållas ofta av det
icke-automa-tiska systemets förkämpar emot det automatiska
systemet. Det fallet, att ett flygplan utan avvikelser i sidoled
störtar alldeles lodrätt, torde visserligen vara ett ytterst
sällan förekommande fall. Tänkbart är det emellertid
givetvis. Synpunkten att skärmen kan utlösas mitt under
den hoppande gäller givetvis ej i det fall, att
utlösningslinan endast har att utlösa en hjälpskärm, vilken genast
drager ut huvudskärmen i den relativa vindens riktning.
En annan anmärkning mot det automatiska systemet
är, att den hoppande, då skärmen utvecklas, har
praktiskt taget samma hastighet i förhållande till luften som
flygplanet, Vid mycket snabba eller med stor hastighet
störtande flygplan blir därför belastningen å skärmen
i utslagsögonblicket och därmed chocken å den
hoppande mycket, måhända otillåtligt stor. Utrustad med en
icke-automatisk skärm kan den hoppande i dessa fall
dröja med utlösningen, tills hans hastighet i förhållande
till luften bromsats upp av luftmotståndet till ett mindre
farligt värde. En dylik fördröjning angives för övrigt
ske automatiskt, i det den hoppande icke förmår göra
den erforderliga armrörelsen, förrän hastigheten nått ett
ofarligt värde.
Diskussionen, fallskärmsintresserade emellan, blir
beträffande dessa spörsmål ofta rik på motsägelser, emedan
mycket olika föreställningar om luftmotståndets
inflytande på en människas fallhastighet äro rådande.
Uppfattningarna växla mellan de ytterligheterna, att
luftmotståndet mot en människa är så litet, att fallhastigheten
blir praktiskt sett densamma som i lufttomt rum, och att
det är så stort, att en från ett med relativt måttlig fart
störtande flygplan hoppande människa ögonblickligt blir
ett långt stycke efter flygplanet. Det är sålunda för
denna diskussion av behovet påkallat att erhålla ett på
erfarenhet grundat värde på luftmotståndet mot en
fallande människa.
I det följande skall redogöras för en dylik bestämning,
utförd vid fallskärmsförsök å Malmen.
En docka av normal mansstorlek, utrustad med
förpackad fallskärm och tillsammans med denna vägande
omkring 90 kg (docka 80 kg, fallskärm 10 kg), släpptes
från ett flygplan från 1 000 m höjd över marken, och
falltiderna till marken visade sig vid trenne fall bliva resp.
23, 24 och 25 sekunder. Under fallet utförde dockan en
voltande rörelse, vilket även är det normala för en
fallande människa. Olikheten i falltiderna kan förklaras dels ur
olikheter i volternas frekvens, dels ur felaktigheter i
höjdbestämningarna, vilka skedde barometriskt. En i
sin längdriktning fallande människa har givetvis en
större medelfallhastighet än en voltande, men en
voltande rörelse är som sagt det normala. Med en praktiskt
tillräcklig noggrannhet kan alltså falltiden för 1000
meter (begynnelsehastighet = 0) sättas lika med 24 sek.
Den horisontala hastighetskomponenten i början av
fallet kan vid den noggrannhetsgrad, det här är fråga om,
försummas, enär den mycket hastigt uppbromsas. Vid
fall i lufttomt rum är falltiden för 1 000 m omkring 14,2
sekunder. Luftmotståndet är tydligen relativt stort.
Ur de gjorda observationerna kan luftmotståndets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
