- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1928. Allmänna avdelningen /
248

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 24. 16 juni 1928 - Principerna för självkostnadsberäkning och industribokföring, diskussion med inledningsföredrag, av U. Forsberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

248

TEKNISK TIDSKRIFT

11 FEBr. 1928

Jag har redan i det föregående framhållit vikten av
att vid olika sysselsättningsgrader beräkna det
minimi-pris, till vilket en vara kan försäljas — och kanske
ibland därunder — för att få vissa fasta omkostnader
täckta. Det torde därför vara uppenbart, att varje
extra påbyggnad — till vilken hänsyn lika väl kan
tagas genom tillägg vid varans försäljning — måste
anses överflödig.

Däremot kan och bör naturligtvis, då fråga är om
stora nyanskaffningar eller utvidgningar av en
fabrikation, en förkalkyl uppgöras, där hänsyn till
avkastningsmöjligheterna på det härigenom nedlagda kapitalet tages.

Likaså måste naturligtvis hänsyn tagas till
räntekostnaderna, då det är fråga om större leveranskontrakt,
omfattande ett eller flera år, exempelvis för stora
kraftaggregat o. dyl. Detta sker då i första hand vid den
förhandsprisberäkning, som göres, och därvid lämpligen
på så sätt, att man beräknar, på basis av arbetets
planerande, de vid vissa tidpunkter uppkomna
självkostnaderna och därefter ränteberäknar dessa till den dag
varan skall betalas. Vill man sedan i efterkalkylen
verifiera dessa räntekostnader, kan detta ske, genom att de
enligt självkostnadsberäkningen framkomna kostnaderna
ränteberäknas, alltefter arbetets fortskridande. Hänsyn
till ränta å erhållna förskottslikvider måste i sådant fall
naturligtvis tagas.

I det föregående har jag i stora drag behandlat en del
problem i samband med självkostnadsberäkningar och
därvid särskilt haft i tankarna, att en riktig efterkalkyl
skall erhållas.

Jag skall nu övergå att i korthet redogöra för en
metod, som under de senare åren kommit till rätt stor
användning, nämligen förhandsberäkningar av
självkostnader på basis av en viss sysselsättningsgrad.

Avsikten med denna metod är, att i förväg uppgöra
noggranna beräkningar över vad de verkliga
självkostnaderna böra bliva, m. a. o. att uppgöra en förkalkyl
för hela tillverkningen, baserad dels på verkliga siffror
för gången tid och dels på vissa förutsättningar, som
avses bliva gällande i framtiden. Dessa så uträknade
förkalkyler, eller för att använda en engelsk benämning,
"standard cost", användas sedan vid krediteringen av
tillverkningen och debiteringen av färdiglagret och de
differenser, som uppstå mellan de verkliga
självkostnaderna och standardkostnaderna kunna sedan
analyseras för att fastställa, varför man i det ena eller andra
avseendet kanske icke i verkligheten kommer fram till
de självkostnader, som man beräknat. Härigenom
erhålles alltså en synnerligen effektiv kontroll över
tillverkningen. Utom att man genom detta system får en
kontroll på varje operation resp. tillverkningsorder, får
man även därigenom månatligen eller kvartalsvis
jämförbara siffror för fabrikationen i dess helhet, så att i
grova drag framgår, om verkstaden följt de på förhand
uppgjorda kostnadsberäkningarna eller icke.

Standardkostnaderna borde naturligtvis strängt taget
beräknas så, att de alltid vid varje tidpunkt motsvarade,
vad den verkliga självkostnaden borde bliva, m. a. o.,
så fort en tillverkningsmetod ändras, nya maskiner
införas för någon viss operation el. dyl., borde en
motsvarande ändring göras i standardkostnaderna. Detta skulle
emellertid vid en stor och omfattande tillverkning ställa
sig rätt besvärligt och naturligtvis minska
överskådligbeten, varför t. e. inom SKF i allmänhet förfares så, att
bolaget använder en viss standardkostnad för en något
så när lång period, dvs. minst ett år.

De principer, som enligt mitt förmenande böra
till-lämpas vid uppgörandet av standardkostnaden, äro
följande.

Materialet beräknas efter de priser, som man anser
komma att gälla för den period, som beräkningen avser,
och efter de principer, som tidigare skisserats ifråga om
självkostnadsberäkningar.

Produktivt arbete beräknas efter den för varje
operation gällande tiden, där icke nya, bättre metoder
planerats. I de fall, då osäkerhet råder, böra
operationstiderna på nvtt kontrolleras genom tidsstudier. Tiderna
för de bästa metoderna böra alltså användas i
standardkostnaderna och detta i viss grad oberoende av, om
metoden ifråga redan i full utsträckning tillämpas i fabriken
eller ej. Till kostnaden för material och arbete tillägges
ett visst belopp för vad, som i varje fall kan anses vara
som normal kassation, beräknad på basis av
erfarenhets-siffror samt med vederbörlig hänsyn till de förändringar,
som kunna tänkas inträffa. Vid bestämmandet av de
omkostnader, som skola påläggas vid den
ifrågakommande sysselsättningsgraden, uträknas antalet
maskintimmar resp. produktiva timmar för varje
tillverknings-avdelning och uppdelas alla fasta omkostnader i direkt
proportion härtill. Till dessa kostnader skola sedan
läggas de för avdelningen eller maskinen gällande rörliga
omkostnaderna, uträknade per timme, varvid man
kommer fram till totalomkostnaderna per maskin resp.
produktiv timme.

Vare sig man använder "standard cost" eller icke,
uppkomma i de flesta fall vid serie- eller
masstillverkning och där tillverkningsordern omfattar ett större
antal enheter, vilka produceras successivt, smärre eller
större differenser mellan de priser, till vilka
tillverkningsordern krediterats och lagerkortet debiterats, och
den verkliga självkostnaden, som först framkommer vid
orderns avslutande.

Härvid bör förfaras på följande sätt.

Om krediteringspriset varit för högt, krediteras en
reserv för motsvarande varor; om krediteringspriset
däremot varit för lågt, sker en debitering å motsvarande
reserv eller, om sådan ej finnes eller ej räcker till,
direkt å vinst- och förlustkontot.

Härmed är jag alltså inne på sammanbindningen
mellan verkstadsbokföring och huvudbokföring. Denna
sammanbindning är enligt mitt förmenande absolut
nödvändig som kontroll på, att mina
självkostnadsberäk-ningar fullföljts efter de principer, som företagsledningen
fastlagt. Härför erfordras emellertid icke blott, att man
genom ett särskilt konto i företagets huvudbok
kontrollerar vad som finnes under arbete i verkstaden, utan
även, att kontrollkonton där föras, genomgående för allt,
material, från det ögonblick det inkommer från resp.
leverantörer till dess det slutligen efter genomgången
tillverkningsprocedur som färdig vara levereras till
lagret. I huvudbokföringen finnas alltså konton, som
kontrollera varje grupp av produkter, beroende på det
stadium de befinna sig, t. e. råmaterial, hjälpmaterial, i
tillverkning varande material, halvfabrikatsförråd,
färdiga lager etc.. vilka krediteras resp. debiteras i den
mån materialet eller produkterna flyta igenom
tillverkningen. Som en följd härav får man en s. k. löpande
varubokföring i kronor över vad som befinner sig i
såväl tillverkning som lager, vilket möjliggör uppgörandet
av månatliga bokslut utan inventering. Härmed vill jag
icke ha sagt. att icke fysisk inventering måste företagas
tid efter annan, men man är icke bunden vid någon
bestämd tidpunkt härför, utan denna kan genom lämplig
uppdelning ske löpande under hela året. Detta medför
den fördelen att någon särskild stagnation i
tillverkningen ej behöver äga rum på grund av inventering,
som därigenom utföres med härför särskilt tränad
personal.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:07:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1928a/0256.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free