Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 24. 16 juni 1928 - Principerna för självkostnadsberäkning och industribokföring, diskussion med inledningsföredrag, av U. Forsberg - Diskussion, av Ragnar Liljeblad, A. Ter Vehn, N. Fredriksson, referat av Fmn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 april 1928
ALLMÄNNA AVDELNINGEN
249
Jag har i det föregående sökt att i grova drag
framlägga de principer, som enligt mitt förmenande böra vara
gällande vid självkostnadsberäkning. Jag har därvid,
för att icke komma för mycket in i detaljer, i görligaste
mån undvikit att beskriva de speciella metoder, som
kunna tillämpas. Dessa kunna givetvis varieras inom
mycket vida gränser. Som redan från början
framhållits, gör jag icke anspråk på att ha kunna beaktat
samtliga de synpunkter, som böra vara vägledande för
en riktig självkostnadsberäkning.
Det är jämväl uppenbart, att särskilt inom sådana
industrier, som falla utanför mitt verksamhetsområde,
andra principer än här skisserade kunna visa sig vara
för ändamålet mera lämpade, och hoppas jag därför, att
vid den kommande diskussionen dessa andra
synpunkter skola komma till sin rätt.
Diskussion.
överingenjör Ragnar Liljeblad betonade, att när man
diskuterar principerna för självkostnadsberäkning ock
industriell bokföring man måste komma ihåg, att
självkostnadsberäkningen icke tjänar något självändamål utan har
vissa bestämda syften. Det kan synas självklart, men
faktum är, att man ofta vid diskussioner i dessa frågor möter
argument, som tyda på, att alla icke ha denna sak riktigt
klar för sig. Om man t. ex. grundar
självkostnadsberäkningen på dagspriset i stället för på inköpspriset och på
den normala omsättningen i stället för på den verkliga
omsättningen, invändes, att man då icke får den verkliga
självkostnaden. Man glömmer härvidlag, att det
överhuvudtaget är meningslöst att få någon absolut definition på
begreppet självkostnad utan hänsyn till syftemålet med
beräkningen.
Självkostnadsberäkningens huvudsyften ansåg talaren
vara:
1) att erhålla en grund för fastläggandet av
försäljningspriset och
2) att erhålla en ledning för planerande av fabrikationen
på billigast möjliga sätt.
Naturligtvis gäller att försäljningspriset i allmänhet får
rätta sig efter marknadsläget och så till vida vid olika
tillfällen kan ligga både över och under självkostnaden. Men
detta hindrar icke, att det för försäljaren, åtminstone om
man bortser från det fall, då det gäller att försälja enstaka
standardartiklar, är absolut nödvändigt att ha en
utgångspunkt för bedömning av marknadsläget. Att i en blandad
fabrikation, såsom exempelvis den industri där tal. arbetade,
ha på känn alla marknadslägen på alla 1 000-tals artiklar
är naturligtvis uteslutet. Däremot kan man snart
ungefärligen komma underfund med huru självkostnaderna för
olika fabrikat ligga i förhållande till det rådande
marknadsläget på olika marknader.
Det självkostnadsbegrepp, som man härvid lämpligen bör
utgå ifrån, synes tämligen naturligt vara det, som vid
en för företaget normal omsättning möjliggör en
kontinuerlig drift utan tillskott av penningar utifrån men också utan
egentlig vinst, endast betalning av ränta på disponerat
kapital och självfallet betryggande avskrivningar. Detta
kostnadsbegrepp måste vara grunden i all kostnadsberäkning.
Att en på ena eller andra sättet uppskattad normal
omsättning måste ligga till grund för alla kostnadsberäkningar
är ju så självklart, att många ord ej behöva spillas härå.
Det enda som kan fordra en mera ingående diskussion är,
huru denna omsättning lämpligen bör fixeras med hänsyn
till företagets resurser m. m. Under normala tider och
uppgångstider behöver man icke tänka så mycket därpå,
då den faktiska omsättningen någorlunda brukar motsvara,
vad jag lämpligen bör definiera som normal omsättning,
men så mycket viktigare är det i nedgångstider. För sin
del framhöll tal. redan när krisen började skymta på hösten
1920 nödvändigheten av att all kostnadsberäkning utgick
från antagen normal sysselsättning, vilken princip också
under hela. nedgångstiden följdes av Asea och väl även har
i någon mån bidragit till att bolaget relativt helskinnat
genomgått krisen. Skulle man i nedgångstider utgå från den
faktiska sysselsättningen som grund för
kostnadsberäkningen, komme man lätt till rena absurditeter.
Utgår man från principen att självkostnadspriset bör
vara sådant, att en försäljning enligt detsamma möjliggör
företagets fortsatta normala omfattning utan tillskott av
medel utifrån, kan man lätt göra en del ytterligare
slutsatser. Beträffande principerna för priskalkylationen i
tider av föränderligt penningvärde, bör man exempelvis
under inga omständigheter sätta materialpriset =
inköpspriset för material. För ett företag som för sin normala
drift fordrar ett visst förråd av varor, råmaterial, halv- och
helfabrikat, kommer nämligen då, om priserna oavbrutet
stiga, medel ej att finnas disponibla för uppehållandet av
förrådets storlek, även om försäljningen sker till den s. k.
självkostnaden. Nya medel måste ständigt tillskjutas, trots
att företaget reellt sett icke har vuxit, och företaget går
alltså faktiskt med förlust. Det pris som måste insättas på
exempelvis material är alltså det pris som gäller, när
betalningen för de levererade varorna erhålles, vilken
betalning då omedelbart kan förvandlas till nya varor. I
verkliga inflationsperioder är naturligtvis en sådan diskontering
av prisstegringen helt enkelt nödvändig. Vid något mera
normala förhållanden, och då man kanske icke ens vet om
priserna komma att stiga eller falla, är en lämplig
kompromiss mellan inköpspriset och det pris som gäller, när
betalning erhålles för den färdiga varan, just dagspriset eller
nupriset, och i de flesta företag användes väl även vid
kalkylation detta pris som grund för kalkylen.
"Dagspriset" får man naturligtvis icke av praktiska skäl
ändra varje dag, utan det lämpligaste är, att upprätta
materiallistor med pris för de viktigaste materialen, och låta
dessa listor gälla under en viss tid. I regel är det så vid
större fabriker, där en oerhörd mängd material åtgår, att
prisen å en del kan sjunka, å en del återigen stiga, men
att härigenom en utjämning uppstår. Först då
prisändringen är så betydande, att det i nämnvärd grad ger sig
direkt till känna i den färdiga varans pris, bör man ändra
materialprisen, så att de motsvara normalt dagspris.
Härav följer naturligtvis ej att varor i förråd bokföras
till dagspris. Förrådskontot får bestå av ett balanskonto
och ett resultatkonto. Balanskontot debiteras efter
inköpspriset och krediteras när varorna utrekvireras efter
medelinköpspris. Resultatkontot debiteras efter samma medelpris
och krediteras efter dagspris, som i sin tur debiteras kontot
för varor i arbete i verkstäderna.
I många firmor, såsom vid Asea, anses emellertid icke
ens detta tillräckligt betryggande. Lika litet som varorna
höra bokföras till dagspris, böra de bokföras till
inköpspris, utan bör man ha en viss betryggande marginal.
Man har därför särskilda reservationskonton, på vilka
reservationer göras därigenom att ett förrådsresultatkonto
debiteras och reservationskontot krediteras. I verkligheten
är materialet sålunda bokfört till ett lägre pris än
inköpspriset, alltså till ett betryggande minimivärde, som säkert
icke under rimlig tid kommer att underskridas.
I fråga om räntan kunde tal. icke se annat än att
denna såsom kostnad för kapitalet måste medtagas lika väl
som t. e. arbetskostnaden. Man blir eljest grundligt lurad,
om det gäller att jämföra kostnader av olika fabrikat, som
tillverkas i samma verkstad, det ena krävande mycket
verktyg och arbetsmaskiner, dvs. mycket kapital, det andra
relativt litet. Detsamma är fallet, om det gäller att jämföra
kostnaden för två olika arbetsmetoder för samma
arbetsstycke, den ena exempelvis i automatmaskiner, den andra
mera hantverksmässig.
Direktör Forsberg framhöll, att olämpligheten av att
medtaga räntorna är, att man därigenom får räkna in
räntekostnaderna i de balanserade lagervärdena. Tal. kunde icke
se, att den faran är så stor. Man kan ju som förut nämnts
lämpligen ha reservationskonton, varigenom varorna
bokföras i ett betryggande lågt värde. Reservationskontona
kunna då också användas till att reservera för en hel del
omkostnader, som man icke vill ha med i de balanserade
värdena — icke blott räntorna utan även många andra om-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>