- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1928. Allmänna avdelningen /
250

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 24. 16 juni 1928 - Principerna för självkostnadsberäkning och industribokföring, diskussion med inledningsföredrag, av U. Forsberg - Diskussion, av Ragnar Liljeblad, A. Ter Vehn, N. Fredriksson, referat av Fmn.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

250

TEKNISK TIDSKRIFT

11 FEBr. 1928

kostnader. Det finnes företag, som ur ren
konsolideringssynpunkt ondast balansera material och arbete. Det kan
ofta av praktiska skäl vara lämpligt att helt avskriva värdet
av en mängd småmaterial, som alltså i böckerna stå i värdet
noll. Man vinner här ofta stor besparing i
bokföringsarbete. Då det i stort sett är en smaksak huru långt man
här går, och det förut nämnda betryggande lagervärdet i
varje fall är i viss mån godtyckligt. Det vore att sila mygg
och svälja kameler att undvika räntan bland omkostnaderna
endast för svårigheten att exakt bestämma det belopp,
varmed den ingår i lagervärdena.

Ofta förväxlas självkostnadspriset med minimipriset, det
pris under vilket man icke utan direkt förlust kan gå. Detta
pris ligger emellertid långt under den självkostnad, som
uppkommer, om man endast stryker räntan. Naturligtvis
har detta begrepp vid sidan av den egentliga självkostnaden
den allra största betydelse, särskilt i nedgångstider, sådana
som vi genomlevde åren efter kriget, och det är under
sådana tider av största vikt att försäljningsavdelningen
erhåller kännedom om icke endast självkostnader för olika
fabrikat utan också det ungefärliga läget av minimipriset i
förhållande till självkostnaden. Vid Asea har man under
nedgångstiden noga sett till att detta icke försummats.

I regel är det i en större fabrikation icke nödvändigt att
efterkalkylera alla order. Detta kostar mycket arbete och
pengar, och om beräkningen automatiseras, insmyger sig
gärna en hel del fel, som gör att beräkningarna utan extra
kontroll och justeringar icke kunna direkt användas som
den absolut nödvändiga kontrollen på förkalkylen. I
allmänhet är det därför både enklare och bättre att
efterkalkylera endast mera speciella order och för övrigt göra
stickprov i standardfabrikationen men å andra sidan göra.
dessa kalkyler noggrant och grundligt. När Asea slopade
den fullständiga efterkalkylen minskades antalet härmed
sysselsatta personer från ett 30-tal till 4, och dock är där nu
bättre kontroll på förkalkylen än förr.

Det uppstår emellertid en svårighet genom slopandet
av den generella efterkalkyleringen, och det är
fastställandet av värdet på varor i arbete, vilket belopp för en
större tillverkning ju ofta spelar en mycket väsentlig roll i
balansen.

Beträffande fastställandet av varor i förråd och övriga
tillgångar förefinnes vid månadsboksluten inga svårigheter
av den art som gäller för varor i arbete. Debiteras dessa
senare balanskonton, exempelvis med material, arbete och
omkostnader, och krediteras de med beräknade värdet av de
levererade varorna, kunna naturligtvis, om de krediterade
summorna icke fullt motsvara vad som tidigare för samma
order debiterats på kontot, dolda vinster resp. förluster
uppstå i balanskontona. Det gäller därför att de förkalkylerade
priserna äro fastlagda med tillräcklig noggrannhet. I
allmänhet är detta vid en väl ordnad tillverkning möjligt.
Dessa priser finnas antingen som generella prislistpriser
utgivna av tillverkningsavdelningen eller ock som tekniska
offerter från tillverkningsavdelningen till
försäljningsavdel-ningen. Det fordras dock ovillkorligen att inga principiella
differenser uppstå på dessa balanskonton för varor i arbete.
Är en viss order räknad på grundval av vissa
materialpriser, arbetslöner och omkostnader, måste alltså just dessa
priser debiteras ifrågavarande konto vid materialets
utrekvi-rering och arbetets utförande. Faktum är, att saken i
praktiken går att ordna på mycket enkelt sätt, så att om en viss
order är offererad på grundval av vissa dagspriser på
material, skall materialet, när det utrekvireras från förråd,
debiteras med just samma priser. Vad arbetslönerna angår
uppstår, när styckackord tillämpas, sällan några större
differenser. Omkostnaderna däremot kunna variera betydligt månad
efter månad beroende på tillfälliga debiteringar, och
differenser kunna dessutom uppkomma därigenom att man
eventuellt avsiktligt räknar med kostnader motsvarande en
större omsättning än den verkliga. Det är alltså
ofrånkomligt. att på kontona för varor i arbete ej direkt debitera
omkostnadssumman för månaden utan påläggssumman, dvs.
den teoretiska omkostnadssumman, vilken direkt kan
fastställas från avlöningslistan, om denna är uppställd så att
avdelningar med samma omkostnadspålägg grupperas ihop.
Naturligtvis erfordras då ett särskilt påläggsresultatlsonto,

som debiteras med månadsomkostnaderna och krediteras
med ifrågavarande pålägg. På detta konto uppträda alltså
differenser mellan omkostnader och pålägg, dvs. mellan
verkliga och beräknade omkostnader.

Det är ju icke små besparingar, som kunna göras i större
företag, genom att på detta sätt slopa efterkalkyleringen
såsom ett led i bokföringen och ändå ha möjlighet till löpande
månadsbokslut och direkt samband mellan
tillverkningsbokföring och huvudbokföring. En stor fördel vinnes även i
annat avseende, därigenom att förkalkyleringen och de
verkliga debiteringarna för en viss order äro grundade på samma
värde. I de fall, där efterkalkylation för kontrollens skull
utföres, erhålles på så sätt en verklig kontroll hur denna
beräkning är utförd. Resultatet fördunklas exempelvis ej
genom att vid förkalkylationen räknats med ett visst
materialpris, som sedan i verkligheten tack vare fluktuationer
i varuprisen icke uppnåtts. Dessa senare eventuella
differenser mellan de en gång offererade och verkligen betalade
priserna på material uppträda på särskilda resultatkonton,
där alltså en viss kontroll kan erhållas hur
inköpsverksamheten skötes liksom differenserna mellan de verkliga och
beräknade omkostnaderna framkomma för sig på
påläggs-resultatkontona. På så sätt är en verklig kontroll av olika
avdelningar möjlig och orsaken till uppkommande
differenser lätt att fastställa.

Det föreföll tal. som om bokföringsspecialisterna ibland
hade en viss benägenhet att föra ihop vinsterna i en enda
klump, under det de äro mycket noga att dela upp
tillgångarna på olika balanskonton. För mig synes det, som
om df.t vore minst lika viktigt att dela upp vinster av olika
karaktär, såsom vinster genom materialprisfluktuationer,
vinster genom minskade tillverkningsomkostnader eller
ökad omsättning, egentliga försäljningsvinster osv. Detta
gäller ju i lika mån, även om man ej litar på att förkalkylen
tillräckligt exakt motsvarar efterkalkylen och därför
bibehåller efterkalkylen som ett led i bokföringen. Man kan
ju då för varje order få fram en differens mellan förkalkyl
och efterkalkyl, som bokföres på ett särskilt resultatkonto.
Även då är det dock riktigast att för varje order endast ta
fram de differenser, som bero på bristande noggrannhet i
förkalkylen. Differenser som uppkomma på grund av
ändrade materialpriser eller omkostnader böra under alla
omständigheter komma fram på särskilda konton och därvid ej
hänföras till de olika orderna, utan för material till olika
materialgrupper och för omkostnader till olika
arbetsgrupper. Detta är möjligt med de förut antydda metoderna och
bidrager i hög grad till översikten och möjligheterna att
särskilja vinster och förluster av olika karaktär.

Beträffande avskrivningar ville talaren säga, att det är
fullständigt omöjligt att ens för två företag av absolut
samma tekniska konstruktion fastställa någon för båda
normal avskrivningsprocent. Har t. e. ett företag redan
skrivit ned sina tillgångar på maskiner till 1 kr., som icke
sällan förekommer, så är naturligtvis riktigt att, så länge
nyanskaffade maskiner endast skola tjäna till att uppehålla
det befintliga maskinbeståndet dessa helt föras på
omkostnader, alltså att alla avskrivningar göras med 100 %. Vid
ASEA har sålunda en gång avskrivits allt vad verktyg och
inventarier heter, och alla kompletteringar härav.

Frågan om fördelning av omkostnaderna på olika
avdelningar fann talaren för vidlyftig att nu gå in på i detalj.

Att fördela tillverkningskostnaderna endast efter
maskintimmar är nog möjligt för en tillverkning som SKF:s, men
för ASEA liksom för andra mera normala
verkstadsindustrier ansåg talaren, att detta skulle vara absolut uteslutet.
Skillnaden torde ligga däri att hos SKF är fördelningen
mellan material- och arbetskostnader bestämd av rent
tekniska grunder. För den elektriska eller mekaniska industrien
däremot är det så, att man mycket väl kan lägga in mera
material och spara arbete eller tvärtom. Det är just
konstruktören, som har i sin makt att variera förhållandet mellan
kostnader för arbete och material. Om han, när han skall
kontrollera sina kostnader, hänförde allting till arbete,
skulle naturligtvis tendensen för honom vara att försöka
minska på arbetet så mycket som möjligt på bekostnad av
materialet. Men hans konstruktionskostnader liksom en
hel del andra allmänna omkostnader skulle därigenom icke

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:07:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1928a/0258.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free