Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 24. 16 juni 1928 - Principerna för självkostnadsberäkning och industribokföring, diskussion med inledningsföredrag, av U. Forsberg - Diskussion, av Ragnar Liljeblad, A. Ter Vehn, N. Fredriksson, referat av Fmn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 april 1928
ALLMÄNNA AVDELNINGEN
251
bli mindre. Faktiskt har man alltid vissa allmänna
kostnader: räntor för varor i arbete, garantikostnader,
felarbeten, avbränningar, konstruktionskostnader,
laboratoriekostnader, andelar i för hela bolaget gemensam administration
m. m., som icke mera hänföra sig till arbetet än till
materialet. Dessutom ha vi de närmast mot materialet
proportionella direkta förrådskostnaderna. Det är alltså
nödvändigt att fördela omkostnaderna såväl på arbete som pä
material.
Om arbetskostnaderna fördelas på maskintimmar eller
produktionslöner, kan vara en smaksak. Teoretiskt sett
förefaller det vara vissa skäl att lägga på maskintimmar,
när en arbetare ibland kan sköta en maskin, ibland två,
men i praktiken är det vid standardfabrikation så, att
antingen kör en arbetare alltid normalt samma antal
maskiner, t. e. tre halvautomater eller en supportsvarv osv.
ASEA har av flera skäl gått in för att fördela på
produktionslöner. Det förenklar betydligt hela
redovisningssystemet och medför bl. a. avskaffande av all tidskrivning.
Förutsättningen för att kunna slopa tidsskrivningen är
naturligtvis, att man har en väl organiserad ackordsavdelning,
som genom tidsstudier m. m. verkligen håller reda på den
tid det tar att göra ett arbete och har kurvor och statistik
härför.
En stor praktisk fördel att lägga arbetsomkostnaderna
på produktiva löner och ej på arbetstimmar är, att i tider
av prisstegring stegras automatiskt pålägget med de
produktiva lönerna, liksom ju omkostnaderna växa med dessa.
Man behöver alltså ej så ofta ändra
omkostnadsberäk-ningen.
Professor A. Ter Vehn underströk ytterligare vikten
av att i dessa frågor ha det syftet klart för sig, som man
strävar till. Att de tyska handelsteknikerna och
affärsekonomerna under de senaste femtio åren uppnått en sådan
blomstring i sitt samarbete med ingenjörerna beror just
därpå, att de alltid arbetat efter klara mål. Tal. ville
begränsa sig till fem frågor, som härvid äro av väsentligaste
vikt.
Den första frågan, som väl diskuterats mest i Tyskland,
icke så mycket av ingenjörerna som från
handelsteknikernas sida, var balansräkningens värderingslära. Det gäller
här tre syften, nämligen:
1) att man vill balansera, i detta sammanhang lika med
värdera, så, att det icke strider mot lagen — hos oss
särskilt § 56 i aktiebolagslagen.
2) att man vill värdera enligt gammal tradition, dvs.
efter försiktighetsprincipen, som dock ofta icke leder till
försiktighet. T. e. om man avskriver mycket under de
första åren, kan man efter kanske 8—1:0 år icke göra några
avskrivningar, då hela anskaffningskostnaden redan
bortförts. Man gör som käringar, vilka gömma i sina fickor
några bon-bons för att senare återfinna dem och glädjas.
Detta är naturligtvis icke rationellt.
3) den s. k. jämförbarhetsprincipen,
Vergleichbarkeits-principen, som mycket omdiskuteras. Numera strävar man
att uppnå balansräkningar med siffror, som äro jämförbara
år för år, så att man kan få en verklig översikt av
företagets läge. Som ett exempel kan tagas ett varulagers
värdering. Man utgår från, att balansräkningen skall så att
säga vara en ärlig mäklare mellan två år. Främst måste
det skiljas mellan det s. k. normala lagret, som skall
värderas på ett särskilt sätt, och det överskjutande spekulativa
lagret öller den del av lagret, som fattas, då försäljaren
eller direktören av spekulativ anledning sålt för mycket.
Man har kommit till den värderingsprincipen, att
normallagret värderas till ett fast normalpris, utan hänsyn till
konjunkturerna, så att balansräkningen aldrig uppvisar
vinst eller förlust på normallagret. Ett överskjutande
spekulativt lager värderas efter försäljningspriset, och, om en del
av lagret fattas, skall ett belopp, motsvarande den felande
delen, reserveras för återanskaffning. Det är alltså här
särskilda syften, som lett till nya värderingsprinciper.
Den andra frågan är standardisering av
självkostnadsberäkningen, vilken har mycket diskuterats i Tyskland.
Tyska förebilder ha även lagts till grund för det av en
svensk kommitté nyss utarbetade standardförslag, som för
närvarande icke omfattar mer än standardisering av be-
grepp. Avsikten är dock att kommittén senare skall söka
verka även för självkostnadsberäkningens fullständiga
standardisering. I Tyskland ha ingenjörer vid debatt om dessa
spörsmål ställt upp speciella frågor om, hur på ett riktigt
sätt omkostnaderna skola fördelas på ett företags olika
verkstäder eller avdelningar, som sålunda var för sig uppfattas
som ett särskilt företag inom hela affären.
Tal. ville i detta sammanhang varna för att överdriva
betydelsen av frågan om hur omkostnaderna skola rätt
fördelas på de olika verkstäderna. Man kommer till en
till-läggsprocent, olika för olika verkstäder, men man glömmer
kanske att uppdela omkostnaderna för varje verkstad i fasta
och rörliga. Man bör taga hänsyn till sysselsättningsgraden.
Båda de föregående talarna här ha hänvisat till tal:s
artiklar i "Tidskrift för affärsekonomi" och sålunda kommit till
2 eller 3 % tillägg. För varje verkstad bör man så vitt
möjligt få fram en maximi- eller minimiprocentsats med
hänsyn till högsta eller normala och minsta
sysselsättningsgraden.
Den tredje frågan är prissättning och kontroll i samband
med sysselsättningsgraden. överingenjör Liljeblad sade
att en självkostnadsberäkning har i synnerhet två syften,
nämligen prissättningen och planeringen eller kontrollen av
företaget. Menade överingenjör Liljeblad, att båda skulle
föra till samma självkostnadsberäkningsprincip, ville tal.
invända, att detta icke behöver vara fallet. Vad först priset
beträffar, ha nästan samtliga tyska branscher underlåtit
att använda självkostnadsberäkningen för prissättning av
dagspriset. Kanske räkna de med ett normalpris eller
standardpris, men efter fullgjord räkning omräkna de detta
med en index, som tager hänsyn till prisets förändring från
inköpsdagen till försäljnings- eller betalningsdagen — man
kan strida om vilket, som är riktigast — medan i
bokföringen räknas med inköpspriset. Om det är rätt, att
förfara så, dvs. arbeta med två olika pris i bokföringen och
självkostnadsberäkningen med hänsyn till prissättningen,
kan sättas ifråga, om under dessa förhållanden
självkostnadsberäkningen och huvudbokföringen kunna
sammanbindas på sätt som direktör Forsberg gjorde, när han sade,
att en sammanbindning mellan huvudbokföringen och
kalkylen är oundgängligen nödvändig. De tyska
handelsteknikerna och bokföringsexperterna ha påvisat flera metoder,
att, med hjälp av vissa utjämningskonton, också under
sådana förhållanden upprätthålla det slutna systemet av den
dubbla bokföringen.
Vad sedan beträffar kontrollen, så har det här endast
varit tal om kontroll mellan förkalkyl och efterkalkyl. Nu
för tiden diskuterar man dock i Tyskland mycket mer en
annan kontroll, nämligen kontrollen av
rationaliseringsarbetet i verkstäderna. Man ställer ihop, icke för- och
efter-kalkylerade siffror, utan de fasta omkostnaderna för en
verkstad under normal sysselsättningsgrad och en viss
månad eller annan tidsperiod, eller de förkalkylerade fasta
omkostnaderna å ena sidan och å andra sidan de verkliga fasta
kostnaderna för en viss verkstad och betalar premier till
den verkstadsledare, som kommer exempelvis 5—10 % under
de förkalkylerade fasta kostnaderna per månad. Alltså, om
det räknas med 100 och man kommer till 95, får
verkstadsledaren en premie beräknad efter detta faktum. De rörliga
kostnaderna däremot beräknas på tilläggskontot, som vi
också känna till i den svenska industriella bokföringen, men
per styck. Man ställer i Tyskland icke mot varandra, på
ett enda tilläggskonto eller på ett tilläggskonto för varje
verkstad, de förkalkylerade omkostnaderna och de
efter-kalkylerade omkostnaderna, utan man uppdelar dem i fasta
och rörliga omkostnader, och bestämmer en premie efter
förhållandet mellan förkalkylerade och efterkalkylerade
omkostnader; för fasta omkostnader per månad, för de rörliga
per styck. Om man icke uppdelade på dylikt sätt skulle
man kunna belöna respektive straffa verkstadsledaren även
för ett inflytande på grund av sysselsättningsgraden, som
han icke är orsak till.
Vad vidare beträffar frågan om sammanslagning av
huvudbokföring och kalkyl künde tal. ansluta sig till det,
som överingenjör Liljeblad sade, att särskilt vid
diskussioner i hithörande frågor det kan finnas flera syften.
Det syntes tal. nödvändigt, att även här i landet de
tekniska och handelshögskolorna samarbeta och dessutom att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>