Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 25. 23 juni 1928 - Yrkesutbildningsproblemet och den mekaniska verkstadsindustrien, av Alex. Berglund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256
TEKNISK TIDSKRIFT
11 FEBr. 1928
former kunna vara lämpliga för vårt lands
verkstadsindustri, har man främst att klargöra huru denna
industrigren förhåller sig till de mera allmänna synpunkter, som
här inledningsvis skisserades. I de utredningar, som
lågo till grund för vår yrkesskolereform av år 1918, har
varken arbetarutbildningens art eller omfattning
närmare klargjorts, och några mera exakta uppgifter, som
kunna belysa industriens behov av tillförsel ifråga om
utbildad arbetskraft, föreligga ej. Utredningarna, som
väsentligen företogos under åren 1907—1912, hänföra
sig närmast till de industriella förhållanden, som förelågo
vid sekelskiftet, och kunna sålunda ej på något sätt
ställa yrkesutbildningen i relation till den diskontinuitet
i den industriella utvecklingen, vilken framträdde under
de senare krigsåren och ej heller till den därefter
följande industriella utvecklingen.
Några kända förhållanden kunna dock vara
behjälpliga för ernående av en i vissa avseenden tillförlitlig
bild av den situation, som anordningarna för
yrkesutbildningen inom vårt land hava att anpassa sig efter.
Vår verkstadsindustri är numera väsentligen
exportindustri. Häruti liknar den sålunda Tysklands.
Huruvida vår verkstadsindustri mera allmänt kan expandera
på samma sätt som Tysklands under senare delen av
1800-talet, torde med hänsyn till den stegrade
internationella konkurrensen vara mycket ovisst. Ett medel till
ökande av vår exportindustris expansion ligger utan
tvivel i den höjning av industriens konkurrenskraft, som
skulle framträda genom en allmän sänkning av den
materiella levnadsstandarden. Huruvida en dylik sänkning
blir nödvändig eller önskvärd, tillkommer
nationalekonomer och sociologer att utreda och politici att besluta om.
Under nuvarande förhållanden torde vi dock knappast
hava att vänta någon större, allmän och bestående
kvantitativ utveckling av vår verkstadsindustri. För denna
kan sålunda ej ifrågasättas en ökning av de yrkeskunnigas
antal. En minskning i dessas antal blir däremot en följd
av den allt mer omfattande specialiseringen. Huru
ringa nu antalet utbildade arbetare inom en
verkstadsindustri kan vara, fordras dock alltid för ett visst antal
anställda en utbildning, som är mera omfattande, än att
den omedelbart kan inhämtas. Frågan blir då, lämpar
sig för denna utbildning den kompletterande
lärlingsskolan, verkstadsskolan, den kooperativa skolan, eller
erfordras någon annorlunda formad utbildning än den,
dessa skolor kunna erbjuda.
I väsentlig överensstämmelse med 1907 års tekniska
kommitté avsåg 1918 års riksdag att genom den
kompletterande lärlingsskolan skapa en utbildningsanordning,
som skulle motsvara jämväl verkstadsindustriens behov.
Detta skulle möjliggöras bl. a. därigenom, att skolans
elever ägde yrkesanställning och att skolan skulle arbeta
i intim kontakt med näringslivet. Vid lagförslagets
antagande angavs, att skolan borde tagas i anspråk under
två läsår av alla minderåriga anställda, men man
uttalade betänkligheter mot införande av allmän skolplikt,
vilken ävenså dåvarande departementschefen var
övertygad skulle bliva obehövlig för ernående av en ordnad
skolgång.
I vad mån brister i lärlingsskolornas organisation eller
brister i skolornas ledning kunna hava förorsakat
skolornas ringa framgång är ej känt. Allmänt vittnas nu,
att lärlingsskolorna ej varit framgångsrika ens i
avseende på elevanslutningen. En utbildningsanordning,
vilken icke tages i anspråk, kan tydligen ej tjäna sin
uppgift. Det tid efter annan såsom botemedel mot alla
brister från skolöverstyrelsens sida med social motivering
framförda kravet på en lärlingslag, vilken från
näringslivets sida anses ej önskvärd, synes så kraftigt markera
den nuvarande lärlingsskolans förmenta sociala
inriktning, att skolan därigenom angives såsom av ringa gagn
för näringslivet. Det torde numera vara överflödigt att
diskutera frågan, huruvida inom lärlingsskolan skulle
kunnat utsöndrats en lärlingsutbildning av just den art,
verkstadsindustrien är i behov av, därigenom att de
lokala skolledningarna ägt förmåga att mer än
undantagsvis på ett fruktbärande sätt samarbeta med
näringslivet. Skolornas inriktning torde med nu gällande
lagbestämmelser ej stå att ändra. Till skolorna utgår
automatiskt statsunderstöd, och sättet för dettas
utanord-nande synes ej utgöra någon garanti för att skolornas
verksamhet vare sig blir av den art, statsmakterna
avsett, eller kunna förväntas bliva av industriellt gagn.
En förskjutning av den av statsmakterna skolan
tilldelade uppgiften att vara en yrkesutbildande skola till
att bliva en mera allmänbildande skola gör sig i
flera avseenden allt tydligare märkbar. Skulle skolan
hava att fylla en uppgift av senare slaget, synes mig en
ändring av skolans namn vara lämpligt, och ifrågasättas
kan ävenså, huruvida ej en utredning vore erforderlig,
vilken kunde angiva riktlinjer för skolans nya
verksamhet. Den av statsmakterna skapade lärlingsskolan skulle
vara en yrkesutbildande skola.
Vår kommunala verkstadsskola diskuterades redan
under 1918 års riksdag på grund av en då väckt motion,
men underkändes vid detta tillfälle av riksdagen. Då
k. maj:t vid 1921 års riksdag äskade anslag till
kommunala heldagsskolor för yrkesutbildning och riksdagen
biföll detta äskande, låg helt visst ej däri från
statsmakternas sida någon avsikt att göra verkstadsskolorna
till de ledande inom vårt yrkesbildningsväsen, där
skolorna dock nu äro de mest framgångsrika. I vad mån
denna relativa framgång innesluter en för
verkstadsindustrien tillfredsställande eller värdefull utbildning
kan svårligen angivas, då vi dels ännu ej hava klart för
oss vilken utbildning, industrien fordrar, och dels även
ej hava några för bedömandet av arbetsresultatet
erforderliga jämförelsemöjligheter.
De befintliga verkstadsskolornas gynnsamma
ekonomiska situation ställer dessa skolor liksom
lärlingsskolorna över den för produktiva verksamheter hårda
men gagneliga kampen för tillvaron. Vad nu
verkstadsskolorna beträffar, gynnar i själva verket en industriell
depression elevtillförseln. Den omständigheten, att en
från nationalekonomisk och social ståndpunkt önskvärd
ökning av arbetstillfällena skulle för skolorna medföra
de mest ödesdigra verkningar ifråga om elevtillförseln,
synes mig belysa skolornas ringa värde för bl. a. den
mekaniska verkstadsindustrien. Beträffande skolornas
sociala erforderlighet kan det måhända vara svårare att
ernå visshet. Frågan berör i detta fall närmast i vad
mån en social verksamhet i längden kan vara försvarlig,
då densamma är sig själv nog och arbetar utan närmare
beroende av det ekonomiska livet påvilande villkor.
Detta spörsmål berör emellertid endast indirekt
skolornas ställning till industrien.
Det synes mig sålunda vara av behovet påkallat, att
den betänksamhet, som framförts mot verkstadsskolorna
i andra länder, påvisas icke hos oss äga fog för sig.
Härvid gäller att utreda huruvida skolornas
utbildnings-resultat något så när motsvara kostnaderna, samt
huruvida ej andra utbildningsanordningar stå att finna,
vilka giva en mera tillfredsställande utbildning för lägre
kostnad. Ett ordentligt klargörande av begreppen ifråga
om även dessa skolors sociala syfte vore dessutom
önskvärt.
Utbildningen av unga för industriellt arbete enligt den
anordning, som användes inom den kooperativa skolan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>