Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 33. 18 aug. 1928 - Norska erfarenheter av tachymetri- kontra mätbordsmätning, av B—d
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 sept. 1928
ALLMÄNNA AVDELNINGEN
31
NORSKA ERFARENHETER AV TACHYMETRI- KONTRA
MÄTBORDSMÄTNING.
Under Nordiska lantmätaremötet talade, som tidigare
nämnts, opmålingsinspektören Andreas Hidle, Oslo, över
detta ämne. Talaren nämnde inledningsvis att det av den
tyske professorn Praetorius (1537—1616) uppfunna
mätbor-det under de första 200 ären fick en mycket stor
användning vid såväl topografiska som ekonomiska mätningar samt
vid uppmätning av enskilda jordegendomar. Under förra
hälften av 1800-talet blev emellertid mätbordsmätningen vid
ekonomiska mätningar så småningom undanträngd av
tachy-metrien och siffermetoden.
Vid norska skiftesverkets inrättande, vilket skedde år
18’59, var mätbordsmätning den vanligast förekommande
mätningsmetoden. Denna metod blev också under långa
tider den mest använda inom det norska lantmäteriet.
Ägomätningarna omfattade merendels spridda mindre
jordområden. Man var därför hänvisad till att bygga mätningarna
på en för varje område uppmätt baslinje. De olika
mätningsområdena förbundos med varandra genom efterföljande
grafisk triangulation. Rikstriangelnätets punkter voro så
fåtaliga att anknytning till detsamma ej kunde erhållas.
Med tiden kom man till den uppfattningen att
tachy-metrien (vid användande av teodolittachymeter) för de
norska förhållandena i stort sett skulle ha vissa fördelar
framför mätbordsmätningen. De skilda mätningarna kunna
lättare kombineras och dessutom äro landets terräng- och
väderleksförhållanden sådana, att det lämpar sig bättre att
använda tachymetri.
(Ar 1912 fick Norge sitt första mätningsreglemente. I
detta blevo de båda mätningsmetoderna likställda; dock
bestämdes att stommätning vid större mätningar skulle
utföras genom trigonometrisk triangulering. Reglementet
behandlade dessutom tachymetrien mycket fullständigare än
mätbordsmätningen. Utfärdandet av detta reglemente samt
den förbättrade utbildningen för lantmätarna medförde ett
ökat intresse för tachymetrien och påskyndade övergången
till densamma.
De privatpraktiserande lantmätarna — vanligtvis
ingenjörer — som varit sysselsatta med stadsplane- och
vattendragsmätningar, ha också bidragit till, att det moderna
mätningsväsendets på samma gång förenklade som förfinade
metodik kommit till användning inom lantmäteriet. Vid
dessa mätningar spela även höjdbestämningarna en mycket
stor roll, varför mätbordsmätningen redan på ett tidigt
stadium kom ur bruk till förmån för tachymetrien och
rätvin-kelmetoden.
Genom att använda tachymeter blir man tämligen
oberoende av väderleksförhållandena, enär en stor del av det
arbete, som vid mätbordsmätning måste utföras på platsen,
nämligen konstruerandet av kartan, kan verkställas
inomhus och, om så anses lämpligt, förläggas till
vintermånaderna. På så sätt möjliggöres ett bättre utnyttjande av
arbetstiden även med hänsyn till årstiderna. Därtill kommer
att de mätningar, som utföras med tachymeter, ha större
framtidsvärde än mätbordsmätningar.
När man gör jämförelser mellan de båda metodernas
för-och nackdelar bör hänsyn också tagas till de speciellt norska
förhållandena. De norska terrängförhållandena äro som
bekant mycket varierande, från det rena slättlandet till de
starkt kuperade och sönderdelade landområdena i fjord- och
fjälldistrikten. Ofta äro de sistnämnda skogbevuxna, vilket
försvårar mätningsarbetena.
Enligt 1907 års statistik ägde hälften av Norges
jordbrukare en areal av 2 hektar eller mindre. Av jordbruken i
kustlandskapen äro icke mindre än 80—85 % av denna
storlek. När därtill kommer att dessa småbruk i många distrikt
sedan gammalt ha sin jord uppdelad i ett stort antal
små-tegar blir det nödvändigt att göra skifteskartorna
synnerligen detaljerade. Detta betingas också av
terrängförhållandena och jordmånens olikartade beskaffenhet.
Exempel finnas där boniteringsfigurernas genomsnitts-
areal vid enstaka skiftesmätningar kan komma ned till cirka
200 m-. En uppdelning av jorden i så små lotter och de
jämförelsevis höga jordpriserna i många fjälldistrikt, varest
priserna kunna gå upp till 20—30 000 kr. pr har, ställer även
stora fordringar på kartornas noggrannhet.
För att giva ett gott resultat fordrar mätbordsmetoden
en förhållandevis lång baslinje, vilket ofta stöter på stora
svårigheter i starkt kuperad terräng. Vidare ställer denna
metod stora krav på instrumentens godhet och den mätandes
skicklighet.
Med den grafiska trianguleringen uppnår man ej några
noggrannare resultat. Detta gäller isynnerhet områden av
sådan storlek att mätningarna komma att upptaga flera
mät-bordsblad. överföring av stationer från det ena bladet till
det andra försämrar mätningsresultatet. Uppställning och
orientering av mätbordsinstrumentet tager längre tid och är
svårare än vad fallet är med en tachymeter.
Beträffande detaljmätningen måste denna i starkt
kuperad terräng företagas från högt belägna punkter, där man
har god sikt. Därvid blir man ofta nödsakad göra
mätningar på stora avstånd, vilket medför svårigheter och
minskar tillförlitligheten vid mätbordsmätning.
Tachymetri i anslutning till ett trigonometriskt bestämt
triangelnät är en långt bekvämare mätningsmetod. Man
behöver ej så lång baslinje som vid mätbordsmätning.
Däremot fordras noggrannare uppmätning av densamma.
Kombination av de enskilda mätningarna är lättare och
erhålles även större möjligheter för anslutning till
riks-triangelnätet. Detaljmätningen kan alltefter
omständigheterna utföras antingen med rätvinkelapparat och direkt
mätning i förhållande till polygonsidor eller också med
tachymeter från speciellt anlagda baslinjer.
Den sistnämnda metoden har med fördel använts i Norge
vid mätning i branta och skogsklädda fjord- och dalsänkor,
där utläggning av polygoner skulle fordra onödigt mycket
arbete samtidigt som avstånden äro så stora att
detaljmätning icke kan utföras med mätbord i en tillräckligt stor
skala. De skilda delarna av mätningsområdet kunna
beräknas och inritas på kartor med olika skalor allt efter
behov.
Erfarenheten har visat att man vid triangel- och
polygon-mätning även där sidolängderna äro optiskt bestämda, kan
uppnå mycket goda resultat jämväl vid användande av
relativt små instrument. I varje fall äro felen så obetydliga —
med bortseende från möjligen förekommande grövre fel i
detaljmätningen — att de ej komma till synes när
karteringen sker i skalorna 1 : 2000 och 1 : 4000.
Trots att fordringarna på mätningarna äro avsevärt
skärpta, vilket medför ett icke ringa merarbete, visar den
norska statistiken ingen nedgång med avseende på
uppmätt areal per år och lantmätare.
De äldre lantmätare, som övergått till tachymetri, uttala
sin tillfredsställelse med denna mätningsmetod.
Tachy-metriens fördelar skulle komma mera till synes, därest
ovana hantlangare ej måste anlitas i den utsträckning som
nu sker. Lantmätarna äro i regel nödsakade att betjäna sig
av det folk, som markägarna tillhandahåller.
Tachymetrien är emellertid ej tillräckligt utnyttjad vid
utstakning av nya gränslinjer, inmätning av gränsmärken
samt väg- och dikesstakning m. m. Under senaste åren har
man visserligen börjat att använda tachymetrien för sådana
ändamål, men det tager tid innan den kommer mera allmänt
i bruk. Å andra sidan har man gått för långt när man vid
uppmätning av mindre värdefulla utmärker uteslutande
använt sig av tachymetri. ’Sådana mätningar kunna givetvis
utföras betydligt billigare och tillräckligt noggrant genom
en kombination av siffermetoden och mätbordsmätning eller
krokering i anslutning till kompasslinjer.
B—d.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
