Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 35. 1 sept. 1928 - Telefontaxornas reformering, av Nils Rönnblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- TekniskTidskrift artg
UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN
ALLMÄNNA AVDELNINGEN 35
Huvudredaktör: CARL KLEMAN
INNEHÅLL: Telefontaxornas reformering. — General Motors monteringsfabrik vid Hammarbyleden. —
Televox’verkningssätt. — Ekonomisk översikt. — Notiser. — Litteratur. — Sammanträden.
TELEFONTAXORNAS REFORMERING.
Trots telefonens stora spridning i vårt land är
telefonien åtminstone från teknisk synpunkt sett ännu
långt ifrån fullgången. Tvärtom kan man med stor
sannolikhet anta, att det närmaste decenniet kommer att
uppvisa ett intensivt arbete först för att finna de
lämpliga systemen för samtliga större stationers
automatisering och sedan för att genomföra denna automatisering.
Med den tekniska utvecklingen måste också följa en
administrativ sådan. Inför dessa framtidsutsikter måste man
redan från början ha klart för sig om och i så fall i
vilken riktning även telefontaxorna böra ändras. Inte
minst därför att vårt telefonväsen skötes som
statsföretag eller som en folkets egen affär, bör denna fråga
vara av speciellt intresse för en större allmänhet. När
telefontaxorna här nedan kommenteras, är avsikten inte
att leverera någon mer detaljerad kritik av våra
nuvarande taxor, som i stort sett äro så bra som de kunna
vara, utan endast att försöksvis ånge de riktlinjer, efter
vilka en taxeomläggning bör göras när vårt
telefonväsens teknik och administration börja någorlunda
stabilisera sig.
Statens telefonverksamhet drives och bör drivas så,
att inkomsterna i stort sett täcka utgifterna utan att
någon extra vinst uppkommer, och under sådana
omständigheter kan man utan svårighet enas om
huvudvillkoret för att telefontaxan skall vara idealisk eller
den bästa möjliga. Ju flera tjänster telefonen gör den
enskilde, desto mer tar den telefonstationen i anspråk
och desto mer måste telefonverket debitera för att täcka
sina kostnader. Under sådana förhållanden bör en
idealisk telefontaxa så troget som möjligt följa telefonverkets
självkostnader, så att allmänheten själv alltid får
avgöra till vilken gräns den vill använda telefonen utan
att finna dess tjänster för dyrbara. En så avpassad
taxa garanterar att telefonverket arbetar efter den
ekonomiska principen eller så att allmänheten i stort sett
alltid för de minsta kostnaderna får de värdefullaste
tjänsterna av telefonen.
Det är lätt att inse att man inte ostraffat kan
avlägsna sig alltför mycket från denna allmänna
grundsats. Vår nuvarande taxa är högre ju flera lokalsamtal
vi taga ut per apparat. Om man exempelvis i stället
införde en viss årsavgift per apparat, lika för alla och
oberoende av hur många lokalsamtal abonnenterna vilja
ha, skulle följden bli att abonnenterna ringde mycket
mer än nu, stationsanordningarna måste då ökas ut,
kostnaderna för telefonverket bleve större och
årsavgiften måste följaktligen sättas åtskilligt högre än den nu
gällande lägsta. Åtskilliga, som nu inte ha så stort
behov av telefonen, skulle då anse sig få betala för högt
pris för dess tjänster och upphöra med abonnemanget,
något som emellertid medförde vissa olägenheter för
dem.
Det ges dock ett fall, där det synes vara inte endast
möjligt utan också lämpligt att i någon mån tumma på
grundsatsen ifråga. Jag syftar på det vanliga
förhållandet, att telefonverken debitera de abonnenter, som
ha stort antal samtal, mera i förhållande till
självkostnaderna än vad andra abonnenter debiteras. Denna
företeelse får förklaras och motiveras på ungefär samma
sätt som den progressiva beskattningen av inkomst.
För närvarande tillämpas som bekant i Sverige en
telefontaxa, enligt vilken en abonnent får betala dels en
inträdesavgift, dels en kvartalshyra, vars storlek är
beroende både av orten och av antalet lokalsamtal, och
dels slutligen en efter speciella grunder beräknad avgift
för varje interurbansamtal. Frågan är alltså om denna
telefontaxa kan förbättras och i så fall om och när det
är lämpligt att införa dessa förbättringar.
Vad först inträdesavgiften beträffar står denna
principiellt sett i bästa överensstämmelse med den idealiska
självkostnadstaxan. En ny apparats uppsättning och
inkoppling till stationen måste ju alltid medföra extra
kostnad för telefonverket, och denna extra kostnad bör
i genomsnitt täckas med en inträdesavgift. Möjligen
kan man från denna synpunkt anmärka, att exempelvis
skillnaden i inträdesavgift mellan bordapparat och
väggapparat synes omotiverat hög.
Ifråga om taxan för interurbansamtal torde man också
kunna säga, att den är mycket väl anpassad efter
självkostnadsprincipen. Kostnaden för ett interurbansamtal
är beroende av samtalets längd, av det avstånd, över
vilket samtalet föres, av samtalets mer eller mindre
brådskande natur och av den tid på dygnet, då samtalet
avhålles. Våra interurbantaxor höra i själva verket till
de bästa, som hittills prövats.
Återstår då kvartalsavgiften. Genom denna skall
telefonverket täcka dels sina fasta kostnader, nämligen
kapital- och underhållskostnaderna för abonnentens
linje, apparat och vissa till linjen hörande
stationsanordningar, och dels vissa rörliga kostnader, som när
det gäller automatiska telefoner nästan uteslutande bero
på hur lång tid telefonen användes, men som när
telefonister sköta stationsarbetet till stor del också bero på
hur många gånger per dygn abonnenten tar telefonisten
i anspråk för en koppling. Ju längre tid varje abonnent
använder sin apparat desto flera kopplingsanordningar
behöver telefonstationen, antingen den är manuell eller
automatisk, och ju oftare abonnenterna göra anspråk på
telefonisternas tjänster, där det nu finns sådana, desto
flera telefonister måste anställas. För att stämma
överens med den idealiska taxan bör kvartalsavgiften därför
bestå av en avgift för varje levererad samtalsminut eller
samtalstimme samt, när det gäller manuella
telefonstationer, även av en avgift för varje anrop.
Den taxa, som nu tillämpas i Sverige, uppfyller endast
ofullständigt dessa villkor. Enligt denna taxa är
avgiften beroende av antalet samtal per år, varvid med sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>