Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 37. 15 sept. 1928 - Röntgenteknikens utveckling och nuvarande ståndpunkt, av T. von der Burg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 sept. 1928
ALLMÄNNA AVDELNINGEN
353
medelst blyfoli och tunna träribbor sammansatt,
cylindriskt välvt raster, rörligt utefter en periferisk bana med
rörfocus som medelpunkt (Bucky-Potter) eller av
spiralformigt ordnade blylameller, roterande i ett mot
centralstrålen vinkelrätt plan (Åkerlund). En tredje typ är
den s. k. Buckys vridbländare, som kännetecknas av
sektorformigt uppdelade, å en cirkulär skiva monterade
lameller. Medelst en liten i bländaren inbyggd
synkronmotor bringas skivan i rotation. Med de rörliga
bländarna erhållas bilder, som ifråga om kontrastrikedom
knappast lämna något övrigt att önska. De äro numera
ett av röntgendiagnostikern högt uppskattat, i vissa fall
oumbärligt hjälpmedel.
I ett modernt röntgenlaboratoriums utrustning, vare
sig det är fråga om undersökning eller behandling, ingå
lämpliga stativ som väsentliga tillbehör. Marknaden har
ett stort antal olika modeller att uppvisa,
representerande skilda uppfattningar ifråga om undersöknings- och
behandlingsmetoder. Det skulle föra för långt att här
ingå på närmare detaljer. De numera kända och
erkända typerna hava angivits av Forssell. Wintz,
Hol-felder, Lysholm m. fi.
Röntgenterapi.
Att röntgenstrålarna äro biologiskt verksamma är känt
sedan lång tid tillbaka. Hudskador på grund av
bestrålning vid röntgenundersökningar observerades redan
några år efter röntgenstrålarnas upptäckt. Detta förde
tanken på att genom röntgenbehandling söka böta
hudsjukdomar. Så uppstod ytterapien. Man övergick
därefter till den vida mera komplicerade djupterapien, som
avser att förstöra sjuka vävnader i människokroppen:)
inre. Efter inånga misslyckade försök kom man till
insikt om att endast i vävnaden absorberad energi förmår
framkalla en biologisk verkan. Man skapade begreppet
N
skaffa. Så länge ionrören ännu behärskade marknaden
var man tvungen att fasthålla vid induktoriet med
kvick-silverbrytare som behandlingsapparat, emedan
enfastrans-formatorn befunnits mindre lämplig för gasrörsdrift.
Induktoriet äger dock tvenne ohjälpliga nackdelar: det
upptager och avgiver energi i olika tidsmoment och vid
energiavgivningen är det genom avbrytaren fullständigt
urkopplat från nätet. Elektronrörets seger över ionröret
förde emellertid apparattekniken in på andra vägar och
enfastransformatorn med roterande likriktare kom även
inom röntgenterapien till heders.
Den nya behandlingstekniken ställde ofantliga krav
på transformatorernas genomslagshållfasthet. Man måste
nu utnyttja starkströmsteknikens resurser och många
förslag framkommo i syfte att förhindra de ofta
inträffande transformatordefekterna. Ett av de intressantaste
har angivits av Dessauer. Fördelen med Dessauers
koppling (se fig. 11) är, att på intet ställe mellan
trans-formatorlindning och järnkärna en högre
potentialskillnad uppstår än 1,/4 av driftspänningen. Den dubbla
transformationen medför å andra sidan lägre verkningsgrad
och större spänningsfall.
Man har i röntgenterapien infört begreppet "energetisk
verkningsgrad" hos ett röntgenrör. Därmed förstås
förhållandet mellan sekunddosen och den i röret förbrukade
elektriska energien. Denna verkningsgrad r\ växer med
rörspänningen i alla praktiskt förekommande fall enligt
kurvan fig. 121. Drives sålunda ett röntgenrör med
konstant ström och exempelvis 200 kV konstant
likspänning, är rj i varje ögonblick konstant. Drives däremot
röret med samma konstanta ström, men med en
pulserande likspänning, vars maximivärde motsvarar 200 kV.
så erhålles en verkningsgrad ^2oo endast i de ögonblick
sagda maximivärde uppnås. I alla övriga tidsmoment är
}j mindre än tj200. Man erhåller sålunda ett medelvärde
på rj, som blir så mycket mindre ju spetsigare form
spänningskurvan har. Härav följer att den konstanta
likspänningen är den för röntgenterapien fördelaktigaste.
En terapiapparat lämnande kontinuerlig konstant
likström utställdes för första gången på naturforskaremötet
i Leipzig år 1923. Som likriktare tjänstgör här två glöd
ventilrör och två kondensatorer enligt det bekanta
schemat för tvåvägslikriktare. Apparattypen benämnes Sta-
200
Fig. 11.
100 110 rso 160 1»0 200 120 K*
Fig. 12.
"röntgendos", varmed förstås tidsintegralen av den i
1 cm3 vävnad absorberade strålkvantiteten. De samlade
erfarenheterna gåvo upphov till nya åskådningssätt.
Behandlingsresultatens föga uppmuntrande karaktär
ansågs i första hand bero på den använda
röntgenstrålningens ringa genomträngningsförmåga. Ökad
rörspänning och ökad bestrålningstid blevo de nya
driftsbe-tingelserna.
De hastigt stegrade fordringarna på rörspänning och
strålintensitet gåvo apparatkonstruktörerna åtskilligt att
bilivolt och är numera med hänsyn till kondensatorernas
kapacitet så dimensionerad, att fluktuationen hos
spänningskurvan uppgår till ± 3 % vid de högsta inom
röntgenterapien förekommande belastningarna.
Det torde råda enighet om att röntgenapparaterna för
kontinuerlig konstant likström till fullo infriat de
förväntningar, som inom röntgenterapien redan år 1923
1 Se Grossmann, Phys. und Techn. Gründl, der
Röntgentherapie, sid. 16.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>