Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 37. 15 sept. 1928 - Röntgenteknikens utveckling och nuvarande ståndpunkt, av T. von der Burg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’354
TEKNISK TIDSKRIFT
28 juli 1928
fästes vid densamma. En av dess beaktansvärda
fördelar är att transformatorn kan dimensioneras för halva
den effekt som tillföres röntgenröret. Frånvaron av
roterande delar, hög verkningsgrad och — på grund av
ventilrörens hållbarhet — låga driftkostnader äro
egenskaper. som giva terapiapparater enligt
stabilivoltprin-cipen företräde framför andra system.
Vid införandet av begreppet röntgendos uppstod
självfallet frågan om lämpligaste sättet att uppmäta
densamma. Man insåg snart att röntgenstrålarna äro gift
för levande vävnad och måste som läkemedel — i
likhet med kemiska medikament — tillföras i avmätta
doser. Särskilt viktig är doseringsfrågan inom
djupterapien, där det gäller att träffa en inre sjukdomshärd
utan att skada huden eller ytligt liggande partier.
Vidare är kännedomen om intensitetens och dosens
fördelning i det bestrålade rummet av största betydelse. På
matematisk väg kan här ingenting nås, utan är man
hänvisad till experimentella metoder. Dylika av tämligen
primitiv art hava under röntgenterapiens utveckling fått
vika för fysikaliskt mer fulländade. Man uppmäter
därvid den ionisation, som under röntgenstrålarnas inverkan
uppstår i en liten luftkammare. Men intet på denna
princip grundat instrument kan sägas vara en energi- eller
effektmätare. Tyvärr finnes ingen röntgendosimeter, som
anger sambandet mellan den uppmätta storheten och den
dos eller sekunddos som skall mätas. För
röntgentera-peutikern kan det emellertid vara likgiltigt om man
uppmäter röntgendosen eller en av densamma beroende
storhet.
Vid II. internationella radiologkongressen i Stockholm
I Sverige hava värdefulla arbeten inom
röntgendosi-metrien och filtertekniken utförts av Sievert ocli
Thoraeus å Radiumhemmets fysiska laboratorium, som
upprättades i Stockholm år 1924. Detta laboratorium
har bland andra uppgifter att genomföra en noggrann,
fysikaliskt standardiserad dosering samt en noggrann
kontroll över instrumentarier och röntgenrör.
Röntgenanläggningar.
I den mån röntgenapparaterna förbättrades har man
vid röntgenanläggningars projektering i möjligaste
utsträckning sökt följa de bestämmelser, som ur
säkerhetssynpunkt etc. gälla för starkströmsanläggningar.
Hög-spänningsmaterialet har sålunda väsentligt förbättrats.
Frånskiljaresystem har införts, varigenom högspänning
endast tillföres den för tillfället upptagna arbetsplatsen.
Vidare har röntgenlaboratorierna givits större
utrymmen. Utom själva behandlings- eller
undersökningsrum-met inrättas särskilda maskinrum och särskilda rum för
kopplings- och manöverapparater.
Av största vikt är ett effektivt röntgenskydd för såväl
patienter som läkare och personal. I England finnas
redan lagbestämmelser i detta syfte. På lämpliga ställen
beklädas väggar och, om så erfordras, även golv och tak
med bly. Skiljeväggen mellan laboratorium och
manöverrum utföres ofta med s. k. Kämpe-Lorey-plattor
(bariumsulfat och cement). Jämte strålningsskydd måste
även" fordran på högspänningsskydd och ventilation
tillgodoses. Särskilt gäller detta vid anläggningar för
röntgenterapi.
Fig. 14 visar en anordning, som på ett synnerligen
Wi
HmtanaV^S
Fig. 13.
antogs en enhet för mätning av röntgenstrålning på
grundval av Behnkens och Solomons arbeten.
Inom röntgenterapien spelar strålfiltreringen cn
synnerligen viktig roll. Genom att begagna metallfilter är
det möjligt att av en given strålkvalitet erhålla en
mindre heterogen, hårdare strålning. Som filtermateriel
begagnas i regel koppar och aluminium. Omfattande
undersökningar inom filtertekniken och därmed
sammanhängande spörsmål hava bl. a. utförts av Grossmann.1
1 Phys. und Techn. Gründl, der Röntgentherapie, sid. 120.
Fig. 14.
tillfredsställande sätt motsvarar kraven på skydd och
ventilation. En stor pertinaxtub är på kullager vridbar
kring sin axel och med tillhjälp av en liten
repulsions-motor och skruvspindlar höj- och sänkbar. Röntgenröret
ligger i tubens längdriktning och centreras medelst en
särskild centreringsanordning. Pertinaxtuben omgives av
cn 6 mm tjock, jordad blymantel. I själva
pertinax-godset finnes ett aluminiumfolium invalsat, vilket
förbinder apparatens +pol med röntgenrörets anod. Vid
tubens i maskinrummet inträngande del är anslutningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>