Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 38. 22 sept. 1928 - Återigen »en namnfråga», av Integralius - Försvar och luftanfall, av Halvar Khennet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 sept. 1928
ALLMÄNNA AVDELNINGEN
363
ungefär enahanda synpunkter. Icke så sällan kommer
också till oss muntliga erinringar i samma sak. Det
vore verkligen högst önskvärt att vederbörande
institutioner här hemma — i den mån de icke redan gjort detta
— ville fixera och meddela sina namn på främmande
tungomål. Ingenjör Stenhagens och Integralius inlägg
ånge att saken på allvar uppmärksammats och att
felaktiga benämningar på svenska tekniska läroanstalter
äro på väg att vålla skada för landsmän i förskingringen.
Vad beträffar anmärkningen mot Sverige
Amerikastiftelsens sekreterare tro vi oss kunna upplysa att
beteckningen The Royal Technical High School tillkommit
på. instruktion av en numera avliden styrelseledamot i
stiftelsen. Tekniska högskolan har i skrivelse den 31
juli i år föreslagit stiftelsen att använda The Royal
Technical University at Stockholm ävensom de av Integralius
här ovan anförda titlarna, mechanical engineer etc.
Teknisk tidskrift skall gärna efter anmodan meddela
de resultat vartill andra vederbörande tekniska
institutioners m. fi. ledning kommer i förevarande fråga.
Red. av Teknisk tidskrift.
FÖRSVAR OCH LUFTANFALL.
Herr Redaktör!
Undertecknad, som sedan länge intresserat sig för den
pågående diskussionen angående det blivande luftkrigets
karaktär och effekt, har på grund härav med det största
intresse tagit del av artikeln i Teknisk tidskrift nr 31 för
i år angående den akustiska flygmaskinssökaren. Då
artikeln var osignerad, tillåter jag mig härmed att till Eder,
Herr Redaktör, eller genom Eder benägna förmedling, till
den sakkunnige författaren framställa ett par små frågor,
gärna besvarade i den mest kortfattade form t. e. genom
litteraturhänvisningar.
Frågorna lyda:
Huru kommer markförsvaret att skötas, därest fienden
icke framsänder sina anfallande bombmaskiner en och en,
sä att de bekvämt kunna uppsökas i den akustiska sökaren
och sedan nedskjutas av det till sökaren hörande batteriet,
ja icke ens i form av en eller ett fåtal sådana där vackra
i flyttfågelsordning excercerande eskadrar, som man
stundom har det nöjet se vid flyguppvisningar, utan sänder
hundratals, ja, varför icke tusentals maskiner, ty med sådana
storleksordningar har man numera rätt att räkna, vilka
framgå i spridd ordning och på olika höjd samt från olika
väderstreck? Vilken procentuell effekt kan ett markförsvar
under sådana omständigheter beräknas att få?
Dessa mina frågor hava huvudsakligen föranletts av den
i artikeln förekommande och för övrigt synnerligen vanliga
satsen: "Den gamla historien, att ett nytt anfallsvapen
framkallar ett nytt försvarsmedel, har här upprepats." Det
är visserligen enligt min mening synnerligen viktigt, att
en överdriven pessimism icke kommer att sprida sig, men
det torde även kunna låta säga sig, att den överdrivna
optimismen är minst lika farlig.
Skulle Ni, Herr Redaktör, möjligtvis anse dessa mina
frågor hava det allmänna Intresse, att de vore värda ett
svar i tidskriften, något som jag givetvis icke vågar hoppas,
så skulle jag bliva synnerligen tacksam.
För det fall att ett sådant offentligt svaromål skulle
komma i fråga, vore jag tacksam, om jag även kunde få
svar på en annan fråga, som synnerligen intimt
sammanhänger med de förra. Denna fråga lyder: Huru skall ett
skogrikt land som t. e. Sverige lämpligast och effektivast
lägga försvaret mot en från luften anfallande fiende, som
för att undvika ett till äventyrs effektivt markförsvar helt
enkelt underlåter att erbjuda sina flygmaskiner till mål för
försvararens kanoner, utan i stället sänder en luftflotta att
med hjälp av brandbomber antända landets skogar?
Sverige är, som bekant ungefär 150 mil långt, eller, om gränsen
längst i norr, vilken berör mindre vitala delar, undantages,
cirka 100 mil. Om denna gräns på en gång anfalles av en
luftflotta om 100 maskiner gör detta ett avstånd mellan
varje fartyg på en mil. Ett bombardemangaeroplan tager
f. n. utan svårighet 2 ton bomber. Detta gör 2 000 st.
brandbomber à 1 kg. Om landets bredd sättes till 400 km, gör
detta 5 brandbomber pr km. Detta bör räcka till att tända
100 st. skogseldar om 400 km front och på ett avstånd av en
mil från varandra. Onekligen skulle det vara av ett visst
intresse att veta, hur det försvarsvapen ser ut, som kan
hålla stånd mot en sålunda uppträdande fiende. Och
framför allt skulle jag vara tacksam för att få en skildring av
våra infanteriregementens och vårt kavalleris uppträdande
vid ett dylikt tillfälle.
Herr Redaktör, jag upprepar, att jag givetvis icke kan
förvänta, att dessa frågor skola upptagas i tidskriften, huru
intressanta jag än för egen del anser dem vara även ur
teknisk synpunkt. Det är, som jag redan har framhållit,
uteslutande den enligt min mening synnerligen farliga och
tvivelaktiga satéen att försvarsmedlen alltid hålla jämna
steg med anfallsvapnen, som föranlett mig att på detta sätt
vända mig till Eder.
Med utmärkt högaktning
Halvar Khennet.
Artikeln Den akustiska flygmaskinssökaren var,
såsom angivits, ett referat ur en amerikansk militärtidskrift
med utelämnande av en del oväsentligheter.
Flygmaskinsökare av däri beskrivna stora och effektiva typ torde icke
ens för det stora flertalet därav särskilt intresserade här i
landet vara mera allmänt kända.
För att skaffa ingenjör Khennet möjligast auktoritativa
svar på hans frågor ha vi erhållit ett uttalande i frågan från
en av flygvapnets stabsofficerare, vilket följer här nedan.
Red. av Teknisk tidskrift.
Mänga, som haft anledning sysselsätta sig med
luft-krigsproblemet, hava säkerligen gjort sig samma frågor,
som den ärade insändaren. Det försök till besvarande av
frågorna, som här följer, står för undertecknads egen
räkning.
Det är nog sant, att varje nytt anfallsmedel framkallar
ett nytt försvarsmedel. Så har även skett beträffande
luft-krigsmedlen. Därmed är emellertid icke sagt, att
försvarsåtgärderna förmå effektivt hålla anfallsmedlen stången, då
dessa senare insättas för en taktisk eller strategisk
operation. Insändaren har tydligt fått klart för sig, att försvaret
i luftkriget är anfallet underlägset. Härvid är insändaren i
gott sällskap (se Kenworthys "Will civilisation crash?",
Kap. XVI, "War in the air", varest uttalanden av flera
framstående auktoriteter finnas återgivna). Orsaken till
anfallets överlägsenhet ligger bl. a. i möjligheten att snabbt och
överraskande kunna koncentrera överlägsna krafter mot
önskat mål.
Ett någorlunda betryggande markförsvar torde kunna
ordnas för vissa betydelsefulla orters skydd (huvudstaden,
vissa militära anläggningar, industrianläggningar etc.).
Erfarenheterna från årets stora luftförsvarsövningar i
England hava visat, att ett välordnat ortsförsvar är rätt så
betryggande mot luftanfall. Någon trygghet mot luftanfall
för ett land i dess helhet kan emellertid icke beredas
genom enbart markförsvar; härför erfordras flygstridskrafter.
Luftanfallens effektivitet avtager med avståndet. Ju
längre flygvägen är till målet, i desto större utsträckning
måste bomblasten utbytas mot drivmedel. Mycket är
därför vunnet, om en fiendes flygbaser kunna hållas avlägsna
från landet. Den uppgiften tillkommer armé-, marin- och
flygstridskrafter i förening. Här kunna alltså även
infanteri och kavalleri få viktiga uppgifter att fylla.
Har fienden lyckats skaffa sig flygbaser på för anfallens
genomförande lämpliga avstånd från målen, återstår endast
att genom bombanfall mot dessa flygbaser samt genom
anfall i luften med jaktförband, som varskos av en välordnad
luftbevakning, söka göra hans bombeskadrar största
möjliga avbräck. Jaktförbanden hava vid årets luftförsvars-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>