- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1928. Allmänna avdelningen /
366

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 39. 29 sept. 1928 - Flygtekniska navigationsinstrument

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

’366

TEKNISK TIDSKRIFT

28 juli 1928

innan flygningen påbörjas, beräkna ett antal tabeller
innehållande de data, som komma att behövas för
bestämning av läget.

Hur detta sker, framgår av en redogörelse, som kapten
Jorge de Castilho lämnat.

Coutinhosextantens konstgjorda horisont har, i likhet
med alla andra sextanter med konstgjord horisont, den
nackdelen att vattenpassets rörelser röna inflytande av
aeroplanets rörelser, och dessa kunna åstadkomma så
mycket som 5 graders avvikelser, vilket naturligtvis icke
kan tolereras. Det första som fordras av flygmaskinens
förare är alltså att denne håller maskinen så stadigt i
luften som det är möjligt under den tid, som
observationen pågår. Detta kan först ske efter långvarig och ofta
upprepad övning.

För att under den ovannämnda portugisiska
flygningen till Syd-Amerika så mycket som möjligt hjälpa
föraren användes en liten heliograf, som bestod av en
spegelryttare, så placerad att solstrålarna alltid nådde
densamma. Genom justering och fastsättning på önskat
sätt kunde det från densamma reflekterade solljuset
alltid fås att falla på en linje, som uppdragits på
instrumentbrädets övre del. Föraren behövde därför endast se
till att ljusfläcken kvarhölls på linjen, för att han skall
vara i stånd att flyga en rak kurs. Detta är emellertid
icke så enkelt som det synes vid första ögonkastet, men
som sagt en rätt hög grad av noggrannhet kan ernås
efter tillräcklig övning. Ritningar har redan uppgjorts,
i avsikt att konstruera ett instrument, som baserar sig
på vad som ovan sagts, och som kan monteras på det
vanliga instrumentbrädet. (Genom att hålla en stadig
kurs var kapten de Castilho också i stånd att draga
fördel av Smith’s aperodiska kompass "Hughes".)

På grund av aeroplanets hastighet är den viktigaste
faktorn i den astronomiska navigationen snabbräkning.
Med hjälp av nedan uppräknade hjälpmedel var det oss

Fig. 3. Coutinhos sextant.

möjligt att reducera tiden mellan
observationsögonblicket och det ögonblick, då den resulterande ortlinjen
utsättes på kartan, till l1/2 minut.

"Vi hade" — skriver kapten de Castilho — "gjort
upp en karta i skärande konisk projektion från grad till
grad såväl meridianer som parallellcirklar utefter den
kurs som avsågs att följas.

Start och mål förbundos genom en rät linje, som
utgjorde den kurs som skulle följas. Kartans skala var
1 km = 4 mm (1 : 250 000). Denna projektion har den
fördelen att den distans som har tillryggalagts eller som

återstår att tillryggalägga kan avläsas med ett
ögonkast på kartan. Om man tager denna iordninggjorda
karta och förbinder två punkter på densamma med
varandra, så representerar den sålunda uppdragna linjen
approximativt en storcirkel.

Breddgraderna äro mellan varje meridian
under-indelade, med hjälp av tre tunna linjer, i fyra lika stora
delar, av vilka var och en alltså motsvarar 15
bågminuter eller en tidsminut.

För att snabbt kunna verifiera den beräknade höjden
av en himlakropp i observationsögonblicket, antogo vi
alltid — på inrådan av amiral Gago Coutinho — som
uppskattad position, skärningen mellan meridianen och
den latitudgrad, som befann sig närmast den position, vi
enligt gissning skulle uppnå. Dessa positioner kända
från sjöväsendet som positioner erhållna genom "död
räkning" skola vi kalla för referenspunkter. De
erbjuda en lätt metod att angiva latituden.

Vi hade vidare särskilt för vår flygning beräknade
tabeller, på vilka voro antecknade de tider vår
kronometer skulle visa i det ögonblick solen skulle skära de
olika meridianer, som vi skulle passera under vår
flygning, liksom även åtskilliga stjärnors rektascension,
eller med andra ord stjärnornas ifråga
meridianpassage-tider.

På så sätt blev det möjligt för oss att genast bestämma
solens timvinkel genom att notera skillnaden mellan
observationstiden och den tid, som var uppskriven i
våra förutberäknade tabeller. Om vi gjorde
stjärn-observationer, så blev tillvägagångssättet följande:
addera till Greenwich medeltid, som anges av
kronometern, solens medelrektascension i
observationsögonblicket och subtrahera från summan stjärnans
rektascension, så blir resultatet stjärnans västliga timvinkel.
När vi gjorde observationer på månen eller andra
planeter, så måste vi först beräkna respektive himlakropps
rektascension och deklination, innan vi gjorde
observationen, och även om detta tog litet längre tid, så
underlättades det i varje fall av våra förutberäknade tabeller.

Med timvinkeln i timmar, minuter och tiondels
minuter, med himlakroppens deklination i grader och tiondels
och hundradels grader och referenspunktens position i
hela grader slogo vi upp i Ball’s Altitude Tables
(höjd-tabeller), vilka gåvo oss himlakroppens höjd för
respektive timvinkel med fyra minuters intervaller och för
deklinationen och latituden för varje hel grad.

För beräkning av deklinationen gjorde vi
interpolationer, och i avsikt att undvika denna operation vid
bestämning av timvinklarna, togo vi de som voro närmast
i tabellen, och, beroende på om dessa skilde på minuter
eller tiondelar av minuter för den givna timvinkeln,
flyttade den valda referenspunkten till en ny ort på
samma breddgrad, där longituddifferensen blev lika med
skillnaden mellan de två timvinklarna, Denna nya
position kunde genast prickas ut på kartan på grund av
att parallellcirklarna mellan meridianerna hade delats
upp i fyra delar. Utgående från denna hjälppunkt,
uppdrogo vi ortlinjen: himlakroppens azimut erhölls ur
Davis Azimut Tables, så att något behov av interpolation
förelåg icke för oss.

Uppdragningen av ortlinjen underlättades mycket för
oss på grund av en särskild transportör, som vi hade
konstruerat, och som funktionerade alldeles utmärkt.

Alla våra beräkningar gjordes på tryckta formulär för
att undvika alla möjligheter till fel. Före varje
observation antecknade jag på dessa formulär diverse saker,
t. e. latitud och longitud, för referenspunkten, namnet på
den himlakropp som skulle observeras, dess deklination,
dess kulminationstid, eller dess rektascension och longi-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:07:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1928a/0374.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free