- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1928. Allmänna avdelningen /
456

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 49. 8 dec. 1928 - Jonas Wenström, av Arvid Lindström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

’456 TEKNISK TIDSKRIFT 28 juli 1928

där det bl. a. skrives: "Till dömes användes nu maskinen
i Örebro kvarn, i vars reparationsverkstad Wenströms
dynamo förfärdigats och nu avprovats, för 15 stycken
16-ljus-glödlampor av Swans form. men oaktat dess
litenhet — den ser ut som en på 4 ben stående rund ost, s/t
fot hög och 2 fot i tvärsnitt — behöver den endast drivas
något över 300 varv i minuten för att giva god
belysning, och om hastigheten ökas till närmare 400 varv, så
blir ljuset bländande. Som en lustig omständighet kan
anföras, att en av de huvudsakliga delarna i maskinen,
den s. k. snurran (armaturen) består av järnplåt från
gamla Bromsiska husets tak. vadan maskinen sålunda
räknar anor från förra århundradet".

För att något mera kritiskt belysa arten och betydelsen
av Wenströms dynamosystem nödgas jag något litet
ingå på de tekniska detaljerna i detsamma. Icke mindre
viktig för bedömande av systemets ställning i
elektromaskinteknikens utvecklingshistoria är att undersöka det
närmast föregående och samtida läget av denna teknik;
endast därigenom får man den rätta bakgrund, mot
vilken ett sådant bedömande bör ske.

Den egentliga dynamotekniken tog sin början år 1867
då Siemens och Wheatstone ungefär samtidigt
framträdde med den dynamoelektriska principen, dvs.
principen att låta dynamon (generatorn) själv magnetisera
sina magnetkärnor. Ar 1870 utförde Gramme sin
dynamo med ringankare och kommutator. Ett par år
därefter uppfann von Heffner-Alteneck (hos Siemens &
Halske) trumankaret, som småningom helt och hållet
utträngt ringankaret. Närmast följande
dynamokonstruk-tioner utgöra mer eller mindre betydande förbättringar
av dessa grundtyper, såsom Schuckerts i Tyskland,
Brushs, Westons och Edisons i Amerika samt
Jürgen-sens i Danmark m. fi. Alla dessa konstruktioner sågo
dagen från omkring mitten av 70-talet till något år i
början av 80-talet, och utgjorde just d; förebilder Jonas
Wenström hade tillfälle att studera vid sitt besök i Paris
1831.

I yttre, rent mekaniskt hänseende finner man, såsom
förut antytts, en väsentlig olikhet mellan dessa
"förebilder" och en maskin av Jonas Wenströms tidigare
konstruktion. De förra verka elektriska apparater
med sina öppet liggande, ofta vackert bemålade
tråd-lindningar, under det den senare tydligen är en verklig
maskin. Den Wenströmska dynamon karakteriseras av
en mekanisk stadga och stabilitet, som endast i ringa
grad återfinnes hos dess föregångare och samtida.

Genom det yttre magnetjärnet var maskinen till
stor del kapslad, och därmed den ömtåliga
lindningen skyddad mot yttre åverkan. Genom de
delvis slutna rännor (spår), i vilka ankarlindningen
var förlagd, var denna ävenledes skyddad mot
åverkan, varjämte den fick sitt fixa läge och
hindrades att "rutscha", såsom fallet mången gång
var med det annars vanliga s. k. "glatta" ankaret.
Den spårkonstruktion, som Jonas Wenström
patenterade år 1882 och använde vid sina
dynamomaskiner, är ännu den vid växelströmsmaskiner
och i synnerhet vid asynkronmotorer så gott som
uteslutande använda.

Vad Jonas Wenström i rent elektromagnetiskt
avseende framför allt åsyftade, var, dels att genom
omkläd-nad av magnetlindningarna med järn hindra den
magnetiska "spridningen" och således i största möjliga grad
tillgodogöra hela det magnetiska "flödet", dels att
genom ankarlindningen förläggning i delvis slutna spår
kunna göra luftgapet litet och därmed i samma mån
minska den erforderliga magnetiserande kraften.

Ehuru Jonas Wenström långt ifrån kan sägas hava
uppfunnit dynamomaskinen, och ehuru hans
konstruktioner givetvis ingalunda hålla måttet, om nu gällande
måttstock pålägges, har han dock vid sitt framträdande
såsom dynamokonstruktör tagit ett stort steg framåt
i utvecklingen, därvid tillämpande principer och
utgående från förutsättningar, som i stort sett visat sig
riktiga och hållbara. Dessa principer och förutsättningar
voro visserligen tillfinnandes, dock i så att säga latent
tillstånd, i Faradays och Maxwells uppfattning av och
teori för de elektromagnetiska företeelserna, som dittills
ännu ej hunnit smältas och tillgodogöras för
dynamotekniken. Det var nämligen först framemot mitten av
1880-talct som arbetena av Thompson, bröderna Hopkinson,
Kapp m. fi. började publiceras och befrukta
dynamotekniken med resultaten av Faradays upptäckter samt
Maxwells och W. Thomsons teoretiska arbeten över
elektro-magnetismen. Man får ovillkorligen det intryck, att
Jonas Wenström i teoretiskt avseende vid tidpunkten
ifråga (början av 1880-talet) stod före de allra flesta
(eller måhända alla) samtida dynamokonstruktörer och
författare av läroböcker och skrifter på detta område.

Som ett exempel bland många, som bekräfta detta, vill
jag här citera något av vad professor C. Feldmann i
Delft skriver om dynamoberäkningskonsten vid tekniska
högskolan i Darmstadt under professor Kittlers tid
omkring åren 1885—1886. "Varje maskin (dynamo) var
på den tiden en individ för sig och merendels också
utförd på ett annat sätt än andra. Det var då också mer

Fig. 5. Dynamo typ s.

Fig 4. Sammanställningsritning
till dynamo typ V. av den st nare
serien ("Wenströms välkända").

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:07:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1928a/0468.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free