Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 50. 15 dec. 1928 - Stockholms gasverk — 75 år, av Axel Danielson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
462
Utgifter
TEKNISK
Inkomster
TIDSKRIFT
15 dec. 1928
Vinst
Ränta, amortering och
avskrivning
Förvaltningskostnader, pensioner m.m.
Drift- och underhållskostnader
vid distributionen
Drift- och underhållskostnader
vid Värtagasverket
Kol
6as
-A
Div. inkomster
Bensol
Ammoniak
Tjära
Koks
Fig. 2. Stockholms gasverks inkomster och utgiiter år 1927.
I detta avseende är nämligen koks, som framställes i
olika ugnssystem, av mycket olika lämplighet. Förutom
ugnssystem och tillverkningsförhållanden i övrigt
inverkar även de använda kolens beskaffenhet på koksens
egenskaper. Vid Stockholms gasverk användes
huvudsakligen en blandning av engelska kokskol från
Durham-distriktet och westfaliska kokskol, ungefär hälften av
vartdera slaget. Omfattande experimentarbeten ha vid
gasverket utförts rörande koksundersökningar, vilka
vunnit uppmärksamhet även i utlandet. De därav vunna
resultaten ha beskrivits i denna tidskrift, häfte 15 år
1921, i en uppsats av ingenjör K. Lidberg.
Fordringarna på en god centralvärmeledningskoks äro
i huvudsak följande:
1) ensartad styckestorlek inom varje sorteringsgrad,
2) hög hållfasthet mot störtningspåkänningar,
3) stort värmevärde per viktsenhet (därför låg ask- och
fuktighetshalt) och
4) tillräckligt hög smältpunkt på askan.
Den vid Stockholms gasverk framställda koksen
uppfyller dessa fordringar samt är fullt jämförlig och
överträffar till och med utländsk s. k. gjuterikoks. Den har
ett värmevärde av ungefär 7 000 Cal per kg eller 320 000
Gal per hl om 46 kg och en asksmältpunkt av ca
1 350°—1 400° C.
Ehuru gasen är huvudprodukten, så är dock ur
tillverkningssynpunkt dess värmevärde en fråga av
sekundär betydelse. Gaser med olika värmevärden giva
nämligen inom tämligen vida gränser samma verkningsgrad
och effekt i de apparater, som numera komma ifråga.
Annorlunda var förhållandet förr, då gasens lyskraft
hade den största betydelsen. Men vare sig man
levererar värmerikare eller värmefattigare gas, är det dock av
vikt, att värmevärdet såväl som specifika vikten är
konstant. Genom stadsfullmäktiges beslut av år 1922
bestämdes gasens kalorimetriska värmevärde till minst
4 500 Cal per kbm vid 760 mm barometerstånd och 15°
temperatur. År 1927 var kalorimetriska värmevärdet i
medeltal 4 540 Cal per kbm, vilket motsvarar ett
effektivt värmevärde av ungefär 4 000 Cal per kbm. Gasens
specifika vikt i förhållande till luft är 0,39.
Mängden tillverkad och förbrukad gas är ej vid varje
tidpunkt lika, varför gasklockor behövas för att
ackumulera en viss kvantitet gas. Den sammanlagda
volymen av de fyra gasklockor, som finnas vid gasverket, är
214 000 kbm. Enär förbrukningen under söndagar och
helgdagar är avsevärt mindre än under söckendagar, är
det gasförbrukningen per vecka, som bestämmer, huru
stor verkets kapacitet måste vara. Förhållandet mellan
största veckoförbrukningen och mängden tillverkad gas
under året har genomgått mycket stora förändringar.
Så t. e. var detta tal år 1885 ca 3,8 %, år 1900 ca 3,1 %.
år 1913 ca 2,7 % och år 1927 ca 2,4 %. Härav framgår,
att verket med åren blivit väsentligt bättre utnyttjat,
till största delen beroende på att belysningsgasen
bortfallit. Detta förhållande har således väsentligt bidragit
att förbilliga tillverkningen.
Maximala gasförbrukningen per dygn relativt den
totala gastillverkningen är ett annat mått på verkets
eller rättare sagt på gasklockornas relativa ansträngning.
Den har sedan år 1900 sjunkit från 4,9 % o till 4,1 %o år
1927. Sänkningen är här ej så stor som vid
veckoförbrukningarna, vilket i huvudsak beror därpå, att
gasförbrukningen för industriella ändamål stigit snabbare än
övrig förbrukning, varför skillnaden mellan
gasförbrukningen på söckendagar och helgdagar nu är relativt
större än förut.
Gasförbrukningen per timme ger ett begrepp om
rörnätets ansträngning. Den har, som fig. 3 angiver, ej
vuxit över 1908 års nivå förrän år 1926, vilket är att
tillskriva enahanda orsak, som anförts beträffande
veckoförbrukningen. På grund härav har under de senaste 20
åren någon större utvidgning av rörnätet ej behövt göras
förrän under de senaste åren.
Såsom en anmärkningsvärd utvidgning av rörnätet
kan nämnas utsträckningen av gasledningar till
Stockholms förorter, som tog sin början år 1908, då Enskede
anslöts till ledningsnätet- Därefter ha
Brommaförstäderna jämte Sundbyberg, Hagalund och Råsunda, vidare
Liljeholmen, Aspudden m. fi. ställen erhållit gas. Till
dessa platser pumpas gasen från pumpstationer vid
Sabbatsbergsklockan och Slussen i högtrycksledningar
med ett tryck av ca 3—5 m v. p. Gastrycket nedsattes
åter genom regulatorer till distributionstryck i de olika
orternas huvudrörnät. Stockholms förorter konsumera
lOOO kbm.
1000 kbm.
Fig. 3. Maximal gasförbrukning per timme under åren 1885—1927.
för närvarande ca 10 % av den totalt distribuerade
gasmängden.
För att förbättra tryckförhållandena inom staden
verkställdes med början år 1926 en omläggning av
distributionssystemet, så att en del av gasen pumpas genom ev
av de två från Värtagasverket utgående
matareledningarna. Nämnda ledning står därför ej längre i direkt
förbindelse med distributionsnätet, utan är ansluten därtill
genom tryckregulatorer av system Bamag-Dalén, så att
gas kan tillföras nätet i den egentliga staden från flera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>