- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1928. Allmänna avdelningen /
467

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 50. 15 dec. 1928 - Litteratur - Anmälan: Svenska lantmäteriet 1628—1928, av Gustaf Slettenmark - Tekniska föreningar - Skånska ingenjörsklubben, av Fr. M.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

10 nov. 1928

ALLMÄNNA AVDELNINGEN

467

lantmäterikontorens arkiv. Sist kommer en historik över
lantmäteristyrelsens hus.

Det är av utrymmesskäl icke tänkbart att här ens
antydningsvis meddela huvudinnehållet i de olika
avhandlingarna, även om man skulle bortse från några mycket digra
uppsatser över speciella administrativa frågor, utan
anmälaren skall endast vidröra några avhandlingar, som kunna
vara av intresse för denna tidskrifts läsare.

I sin redogörelse för lantmäteriets organisation har
byråchefen L. O. Bagger-Jörgensen, redaktionskommitténs
sekreterare, givit en mycket klar och på samma gång livfull
översikt av lantmäteriets verksamhet överhuvudtaget. Han har
den rätta förståelsen för personlighetens betydelse, vilken
ej är minst för administrativa chefsposter, och det saknas
ej osminkade, skarpa men tvivelsutan berättigade omdömen.
Samme författare har även lämnat en intressant skildring
av lantmätarnas utbildning, ett brottstycke kulturhistoria
så gott som något, samt en redogörelse för lantmäteriets
befattning med justeringsväsendet tiden 1735—1878.

Historiken över mätningstekniken, författad av
distriktslantmätaren, fil. lic. J. Svärdson, är ett gott stycke arbete
på ett förut tämligen oplöjt fält. Äldre
mätningsinstruktioner äro mycket allmänt hållna, men lyckligtvis finnas en
del handledningar från gamla tider bevarade. En
fullständig bild av mätningsteknikens ståndpunkt under olika
skeden kan dock ej vinnas utan en ingående
konceptkart-granskning, och förf. är värd allt erkännande för att han
ej skytt denna möda, vars resultat han framställer klart
och koncist. En allmän anmärkning mot äldre tiders
detaljkartläggning är bristen på stomme. Vilket framsteg
införandet av parallellinjenät som stomme även för
inägomät-ning utgjorde, framgår av vad som säges om vår store
John Ericsson, att han under sin verksamhet som
lantmätare i Jämtland med användande av denna metod
medhann så många kartor, att han för undvikande av åtal för
tjänstefel måste fördela ett antal av kartorna på andra
lantmätare.

Byråingenjör T. Thorselius har förtjänstfullt redogjort
för lantmätarnas befattning med större väg- och
vattenbyggnadsarbeten, bland vilka må nämnas Trollhätte kanal,
Göta kanal m. fi. samt Hjälmarens sänkning.

I en intressant och sakrik avhandling har sekreteraren,
fil. lic. S. Humble behandlat lantmätarnas verksamhet inom
städerna, och man finner av denna bl. a., att den ännu i
huvudsak oavgjorda striden om överinsynen över
mätningsarbeten i stad började redan år 1693.

Verkets typografiska utstyrsel är synnerligen förnämlig
och kartreproduktionerna lända statens reproduktionsanstalt
till all heder.

Att lantmäterikåren velat och mäktat utföra ett
minnesverk av dessa dimensioner är ett vackert bevis på dess
erkänsla för en i hög grad förbättrad ställning och på dess
förmåga att fylla de krav, som ställas på densamma, och
är därför även ett gott varsel för framtiden.

Gustaf Slettenmark.

TEKNISKA FÖRENINGAR

Skånska ingenjörsklubben

höll den 26 oktober sammanträde i Malmö under
ordförandeskap av överingenjören Töre Husberg. Deltagarna
samlades först vid A.-b. Eskil Metzéns kemiska
tvättanstalt, där ingenjör E. Metzén höll föredrag om kemisk
tvätt och demonstrerade de för ändamålet använda
apparaterna. Härvid närvoro även medlemmarnas damer.
Föredragshållaren påvisade, att yrket kemisk tvätt från en ringa
början, gjord av fransmannen Jolly-Bellin år 1825,
småningom utvecklats från ett primitivt hantverk till en tekniskt
och ekonomiskt sett högt stående industri. I början nöjde
man sig med att tvätta plaggen i oblandad bensin, som
visserligen upplöste de av fett, svett och smutspartiklar
bestående fläckarna, men icke hindrade de tyngre
smutspartiklarna att avlagra sig på tyget. Denna olägenhet
avhjälptes med tillsats av bensinlöslig tvål, som bildar en
emulsion, vilken håller partiklarna svävande i vätskan. Vid
sidenplaggens omröring i bensinen alstras elektricitet, som

kan föranleda gnistor och explosion. Denna fara har
numera undanröjts genom alkalisering av vätskan, vartill
fordras blott 0,1 % av magnesiatvålen richterol.
Tvättningen måste försiggå i slutna kärl för att skydda arbetarna
för ångorna, som eljest alstra ett slags delirium. Ett
jättesteg i utvecklingen togs år 1924, då separatorn togs i bruk
för kontinuerlig rening av tvättvätskan. Denna, som efter
några sekunder blir svart av smuts, pumpas genom ett rör
från tvättkärlet till separatorn och återvänder genom ett
annat rör i fullkomligt vattenklart tillstånd, så att efter
några minuter alla smutspartiklar äro bortförda och
sluttvättningen försiggår i klar vätska. Med separatorn, där
centrifugalkraften utnyttjas, konkurrerar en annan
uppfinning, filterpressen, där vätskan filtreras under ett tryck
av 4 kg pr kvcm. Den klara vätskan innehåller dock
fortfarande lösta ämnen, vilka även måste avlägsnas. Detta
göres antingen medelst destillation eller numera vanligen
medelst extraktion, varvid träkol användes för att
absorbera flyktiga och luktande ämnen, samt försåpande
alkali-lösning för fettets borttagande. Bensinen insprutas genom
fina hål vid kärlets botten och stiger sedan på grund av
sin lägre spec. vikt upp till ytan. Talaren nämnde, att
försök pågå för att ersätta den eldfarliga bensinen med
andra vätskor, av vilka åtminstone ett par visat lovande
resultat. Även framhölls den kemiska tvättningens
bakteriedödande verkan. Efter föredragets slut och sedan
åhörarna besett de olika fabrikslokalerna, samlades
klubbmedlemmarna på Kungsparkens restaurang. Sedan
paren-tation hållits över avlidne disponenten vid Fridafors
fabriks-a.-b. Bernhard Nilsson samt inval av nya medlemmar
förrättats, höll ingenjören vid Sydsv. kraft, a.-b., Theodor
Björgerd föredrag om Åska och överspänningar i
kraftledningar. Talaren erinrade om Franklins bekanta drake
för 170 år sedan, varigenom åskans elektriska natur
fastslogs, och uttalade, att man på grund av åskfenomenens
farlighet icke sedermera kunnat genom experiment öka sitt
vetande om desamma i någon nämnvärd grad förrän under
de sista 10 à 15 åren, då såväl experiment med oscillograf
och oerhört höga spänningar som iakttagelser från
flygmaskiner utförts. Åskvädren äro av tre slag,
värmeåskväder, frontåskväder och vinteråskväder. De förstnämnda
alstras av uppåtstigande luftströmmar under lugna och
varma sommardagar. Frontåskvädren, som även uppträda
på sommaren, bero på de moln, som alstras i samband med
vissa vindar, och sträcka sig över stora delar av landet,
mest i sydvästlig riktning. Vinteråskvädren slutligen
alstras av lågt gående snömoln. De vid åskväder uppträdande
spänningarna uppgå till värden av från 30 millioner voit
mellan molnpartier på 0,5 km avstånd ända till 7 000
millioner voit vid 8 km avstånd. Urladdningen, som i allmänhet
är en s. k. linjeblixt, kan ha en längd av 2—3 km och mer.
Genomskärningen uppgår till 40 cm och strömstyrkan till
20 000 amp. Varaktigheten är dock så kort, att
elektricitetsmängden icke överstiger 10—20 coulomb och energien
stannar vid några hundra kilowattimmar. Effekten är
däremot gigantisk och kan räknas i millioner kilowatt. Den
sällsyntare form för urladdning, som går under namnet
kulblixt eller pärlblixt, skiljer sig från den vanliga endast
däri, att den har större genomskärningsyta och således
mindre strömtäthet samt på grund härav är synlig endast
fläckvis, varjämte den är av större varaktighet. Det
elektriska fältet mellan jorden och ett åskmoln kan ha en styrka
av 50—100 kilovolt pr meter. Ju högre
kraftledningsstolparna äro, desto större blir den spänning i förhållande till
jord, som induceras i kraftledningen. Vid nedslag i
närheten av denna, alstras överspänningar av upp till 1 million
voit. För att skydda sig häremot bör man vid ledningens
framdragande följa dalgångar och områden med högt
grundvatten, där god jordledning kan erhållas. Berg och
höjder böra undvikas. Ovanför de strömförande
ledningarna bör en med täta mellanrum jordförbunden lina
uppläggas. Denna skyddar kraftledningen för direkt åskslag
på samma sätt, som en byggnad skyddas av åskledaren på
taket, samt reducerar överspänningarna med 50—60
procent. Givetvis böra isolatorerna vara stora och kraftiga.
Experiment visa, att deras isolationsförmåga i förhållande
till jord blir 50—100 procent större, om de monteras på
trästolpar, än om järnstolpar användas. Efter föredraget

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:07:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1928a/0479.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free