Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 51. 22 dec. 1928 - De tekniska mellanskolornas problem - Om elevantalet vid de tekniska läroverken, av Max Grenander - Den nya tyska hissförordningen, av Eskil Håkansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 nov. 1928
ALLMÄNNA AVDELNINGEN
185
En så organiserad skola måste naturligtvis vara
förlagd till ett samhälle, där de industrier, varpå skolan är
inriktad, äro i tillräcklig mån företrädda. Möjligen finns
det bland fackskolorna sådana, vilkas inriktning ej
tilllåter en dylik organisation, men det är min övertygelse,
att de övriga, om de lade om sin organisation till likhet
med vår, ej längre skulle lida brist på elever, och att
statens anslag då bleve mera effektivt utnyttjade än vad
nn är fallet.
Max Grenander.
DEN NYA TYSKA HISSFÖRORDNINGEN.
Av Eskil Håkansson.
Kort återblick.
I mitten av förra århundradet, närmare bestämt år 1856,
infördes i Tyskland obligatorisk besiktning av ångpannor.
Mot slutet av århundradet tillkommo elektriska
anläggningar och hissar, för vilka olika polismyndigheter, var i
sin stad, föreskrevo besiktning och övervakning. När denna
besiktningsverksamhet började taga ett visst omfång visade
det sig att kostnaderna för de föreskrivna besiktningarna
icke kunde indrivas emedan lagen icke förutsett denna
tekniska utveckling. Preussisk lag av år 1872 ålägger
vederbörande ägare endast att "tåla" besiktning av hans anlägg
ning. Behovet av en modernare lag var således stort och
år 1903 förelade Preussens regering lantdagen ett förslag
till "Lag angående kostnaderna för besiktning och
övervakning av elektriska anläggningar, ångpannor, hissar och
andra farliga inrättningar".
Emellertid blevo, isynnerhet elektroteknikens målsmän
illa berörda av att deras anläggningar karakteriserades
son-"farliga inrättningar" och regeringen gick sedermera med
på formuleringen "anläggningar, som äro i behov av
övervakning". Lagen avstod såväl från att definiera begreppet
hiss, som från att draga upp några gränser för den
obligatoriska övervakningen, Detta uppdrogs i stället åt
vederbörande minister, som hade att lämna erforderliga
anvisningar; således en smidigare apparat än lagstiftandet.
Lagen ägde icke tillämpning på, bl. a. sådana anläggningar,
som föllo under lagen om järnvägar av 3 november 1838.
Den nya lagen, som för besiktningsväsendet kom att bilda
den "ekonomiska ryggraden", trädde i kraft 1905. Det är
möjligen symptomatiskt, att hissförordningen för Berlin av
år 1898 börjar med att angiva förordningens administrativa
"geltungsberech" ocli räknar upp de olika orter, för vilka
den skulle gälla, betr. somliga "med provinsrådets bifall",
medan däremot hissförordningen av år 1908 för samma stad
går rakt på sak, dvs. börjar med att angiva förordningens
tekniska "geltungsberelch". Denna gång gick man dock
tydligen allt för tvärsäkert tillväga ty redan följande år
uppträder e+t uppmjukande "Anhang" till hissförordningen,
vilket inledningsvis förklarar sin tillkomst med att det vid
försöken att tillämpa föregående års hissförordning visat
sig. att denna på vissa punkter var behäftad med
"oavsiktlig hårdhet".
Sist och slutligen hava emellertid hissförordningarna för
olika "bezirk" efterträtts av en år 1926 antagen
hissfö–-ordning, gällande för hela riket. En dylik, enhetlig
förordning är självfallet av utomordentligt stor betydelse
såväl för hissägarna som även, och i synnerhet, för
hissindustrien. Enhetligheten är så konsekvent genomförd att
förordningen skall tillämpas för hissar med personbefordran
även vid gruvor och ombord på båtar.
Den nya Mssförordningens innehåll.
I likhet med vad fallet är beträffande ångpannor och
acetylengasverk uppdelas den nya förordningen beträffande
hissar i polisförordningen, som föreskrives av
"vederbörande myndighet", och "tekniska grundsatser", som
uppställas av "Aufzugsausschuss" och innehålla "av teknik och
vetenskap erkända regler". Således samma strävan som
1905 att mildra den eftertänksamma lagstiftningens
hämnande inflytande på den raskt framåtskridande tekniken.
Att uppdelningen ej saknar fog för sig illustreras därav,
att i- förordningens "status nascendi" det provisoriska
"Aufzugsausschuss" förklarar sig principiellt godtaga av-
fjädring av lüsslinorna i st. f. avbalansering, såsom
förordningen kräver.
Hissar med en lyfthöjd av 2 m eller mindre eller med
korgar, som lämna gejderna, äro undantagna från
förordningen. En del speciella hiss- eller sänkverk undantagas
även.
Hissägaren är skyldig att anmäla nybyggnad eller
förändring av hiss, t. e. ombyte av linor eller ändring av
gränsregulatorns inställning. Vederbörande besiktningsman
avgör huruvida den anmälda ändringen är av natur att
föranleda besiktning. Anmälan skall åtföljas av beskrivningar
och ritningar. Anmälan om linbyte behöver dock icke
åtföljas av beskrivningar och ritningar ifall de nya linorna
äro fullt lika de tidigare befintliga.
Beträffande hissars betjänande uppställa de nya
föreskrifterna, i likhet med de tidigare, mycket rigorösa
bestämmelser. En hiss skall stå under uppsikt av en prövad
och godkänd, minst 18 år gammal "Führer", som har att
föra och sköta hissen. Ortens polismyndighet kan tillåta
att han till sin hjälp har en biträdande förare, som måste
hava fyllt 16 år. Om hissen betjänas av den biträdande så
skall den ansvarige föraren vara lätt tillgänglig. Mera
än två biträdande förare få ej under samma arbetsskift
betjäna samma hiss.
Tryckknappshissar få användas utan förare men ifall
hissen har mera än två stannplan få endast bestämda
personer använda den. Hissägaren är skyldig tillse att
nycklar till hissen endast komma i betrodda personers händer.
Hissinspektören kan, om han finner detta motiverat, på
nyckelinnehavarnes bekostnad underkasta dem personlig
prövning. När en tryckknappshiss är upplåten för eventuell
trafik måste en ansvarig, godkänd förare vara lätt
tillgänglig. För andra slag av hissar gå motsvarande
bestämmelser i samma stil.
Beträffande konstruktiva detaljer föreskrives bl. a. att
hisshastigheten icke får överstiga 1,5 m/sek. samt att
schaktdörarna skola vara låsta och förreglade när
hisskorgen passerar dem, huru ringa hisshastigheten än är.
Vidare föreskrives att fångapparaten skall träda i
verksamhet så snart korgens hastighet med 40 procent
överstiger den normala. Vid personhissar med större
hisshastighet än 0,85 m/sek. skall fångapparaten vara av
friktionstyp. Beträffande retardationen lämnas f. ö. inga
föreskrifter.
Vid hissbesiktningen skall hastighetsbegränsaren
(-regulatorn) bringas att fungera därigenom att hastigheten höjes
40 procent över den normala. I "Erläuterungen" till
föreskrifterna, utarbetade av Jaeger, Ulrichs och Wolter och
utgivna på Heymanns förlag, Berlin, föreslås den
erforderliga hastighetsökningen åvägabringad därigenom, att
hisskorgen med full last tillåtes sjunka med lättad broms. Här
förutsattes att skruvväxeln icke är självhämmande. I
"Erläuterungen" av Jaeger till hissförordningen, av år 1908
säges f. ö. redan att självhämningen ej längre är en
tidsenlig egenskap hos en hissmaskinsväxel. För den
åstundade hastighetsökningens uppnående endast hos regulatorn
föreslås anbringandet av en varvtalshöjande utväxling
mellan lintrummans axel och regulatorns. Slutligen
föreslås — hör! — att regulatorns centrifugalvikter vid
provningstillfället ökas med 40 procent, varvid regulatorn bör
lösa ut redan vid normalt varvtal.
I förbigående ett par ord om ett tryckfel: I nämnda
"Erläuterungen", den senare upplagan, förekommer ett
tryckfel på sidan 23. Detta "beriktlgas" genom en vid detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
