Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. 10 mars 1928 - Ingående undersökningar över varmväggsverkan såsom orsak till korrosion, av professor C. Benedicks
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift äor
utgiven av svenska teknologföreningen
BERGSVETENSKAP 3
Redaktör: B. G, MARKMAN
INNEHALL: Ingående undersökningar över varmväggsverkan såsom orsak till korrosion, av professor C. Benedicks.
— Några reflexioner rörande gasavskiljning vid järnets stelnande, av bergsingenjör T. Haglund. — Ett nytt saltbad för
sättshärdning, av bergsingenjör Erik Ryd. — En kritisk granskning av skivrasbrytningsmetoden. —
Föreningsmeddelanden. — Notiser.
INGÅENDE UNDERSÖKNINGAR ÖVER VARMVÄGGSVERKAN
SÅSOM ORSAK TILL KORROSION.1
Av professor C. BENEDICKS,
Inom metallforskningen utgör korrosionen ett centralt
problem. Föredraganden liar 1926 haft tillfälle här
redogöra för under senare tid gjorda, väsentliga framsteg med
avseende på korrosionens elektrokemiska teori.2 Av
Aston och Evans hade sålunda speciellt framhållits, att
om syre ej~ har tillträde till enstaka punkter av en metall
i beröring med en elektrolyt, uppkommer elektrisk
lokal-elementverkan, som stundom kan giva en djup lokal
korrosion å detta ställe. Det ligger nära till hands att skjuta
dylik elektrokemisk eller rent kemisk inverkan i
förgrunden, när det gäller förklaringavkorrosionsföreteelser.
Stundom kunna emellertid rent fysikaliska faktorer
vara ännu viktigare. För 6 år sedan hade föredraganden
i teknologfören.3 framhållit betydelsen såsom anledning
till lokal korrosion av vad som sedan benämnts
varmväggsverkan. En del fysikaliska undersökningar rörande
varmväggsverkan hade framlagts i ett föredrag i New
York 1925.4 För att belysa dess innebörd må följande
framhållas.
Kallvägg sv erkan kan sägas innebära, att i en
gasformig fas, som innehåller en del vätska "löst" (t. e.
fuktig luft), utfaller vätskan å de kallaste delarna.
Varmväggsverkan innebär, att i en vätska, som håller
en del gas löst (t. e. lufthaltigt vatten), utfaller gasen
å de varmaste delarna, därstädes hindrande vätskan från
direkt beröring av väggen, varigenom temperaturen
ytterligare stiger å dessa varmpunkter, där sedan lokalt
elektrokemiskt, eller kemiskt, angrepp vidtager.
Kunskapen härom kom väl till pass, då det i april
1926 hänsköts till Metallografiska institutet att
undersöka ett fall av paradoxalt hastig, strängt lokaliserad
korrosion å vissa kalorisatortuber. Under ett års tid har
nu ett ingående, ganska mödosamt arbete nedlagts för
fullt klargörande av orsakerna. En publikation har
nyligen gjorts i Ingenjörsvetenskapsakademiens handlingar
(nr 60, Stockholm 1927), och i det följande skall lämnas
en kort sammanfattning av punkter av något allmännare
intresse.
Platsen för korrosionens uppträdande har varit nära den
övre slutna ändan av s. k. kalorisatortuber, som använts
för att värma svartlut inom sulfatcellulosaindustrien. Ånga
av 160—180° temperatur (tryck om 10,5 kg/cm2) utström-
1 Autoreferat av föredrag: vid avd. för Kemi och
bergsvetenskap sammanträde den 9 dec. 1927.
2 Tekn. tidskrift, Kemi och bergsvetenskap 56, 16, 1926.
3 C. Benedicks, Teknisk tidskrift, Kemi och bergsvetenskap,
51, 111, 1921.
* C. Benedicks, Trans. Amer. Inst. Min. and Met. Eng. 71, 597,
1925 ; C. B. "Metallographie Researches". New York 1926,
p. 263. — Svensk papperstidning 1927, 133, 164, 199.
mar genom ett inre rör, som räcker fram till den slutna
ändan; luten strömmar nedifrån och uppåt, så att
topp-ändan givetvis får högre temperatur än tubens nedre delar.
Det starkt lokaliserade angreppet, som på så kort tid
som 6 veckor visade sig leda till tubernas perforering,
har det utseende som framgår av fig. 1. Den
mikroskopiska granskningen av materialet kring lokalfrätorna
visade intet anmärkningsvärt. Likaledes hade kemisk
undersökning av luten — som utfördes vid ett
sulfat-kemiskt laboratorium — icke givit några hållpunkter för
bedömandet av den kraftiga korrosionen. Rörande
driftsförhållandena vid verket, där korrosionen förekommit,
inhämtades, att man ursprungligen använt sig av starkt
överhettad ånga, men att densammas temperatur — då
man förmodat, att frätningarna kunde stå i samband
därmed — nedsatts till omkring 185°, utan att dock
frätningarna därigenom visat sig minska. Av de inhämtade
upplysningarna framgick, att överhettning ursprungligen kunde
varit skuld till korrosionen, men sannolikt borde den
använda automatiska reguleringen uteslutit fortsatt dylik.
Undersökningen hade nu gått ut på att avgöra,
huruvida — såsom det påståtts — korrosionen ifråga var be-
Fig. 1. Typiska lokalfrätor å kalorisatorstub.
2,5 x.
roende på materialfel, eller om den förorsakats av
(varmväggsverkan, beroende på) för hög temperatur. Vissa
förförsök, vid vilka ångans "hammering"-verkan hade
studerats, antydde, att dylik mekanisk inverkan av ångan
icke märkbart spelat in — åtminstone icke i första hand.
Vid de egentliga försöken upphettades i autoklav ett
notoriskt felfritt tubmaterial i svartlut vid 5—25 atm.
tryck, på så sätt, att tvenne identiska, med metallbottnar
försedda tubstycken voro placerade bredvid varandra,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
