Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. 10 mars 1928 - Ingående undersökningar över varmväggsverkan såsom orsak till korrosion, av professor C. Benedicks
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
TEKNISK TIDSKRIFT
11 febr. 1928
varvid den ena värmdes inifrån med nikromspiral. Genom
särskild mätning utröntes temperaturöverskottet i dess
yta över vätskans temperatur.
Efter dylik upphettning vid 5 atm. — motsvarande en
medeltemperatur hos luten av 148° och en yttemperatur
Fig. 2. Yta av provcyiinder. visande 1. stadiet av varmpunktsfrätning.
100 X.
hos den värmda cylindern av 175° — under så kort tid
som 2 timmar visade sig den värmda cylindern vara
belagd med en gråsvart beläggning, under det att den icke
värmda cylindern fortfarande var blank. Vid
avtvätt-ning befanns cylinderns yta ha det utseende, som
framgår av fig. 2, utvisande dels små runda håligheter, dels
omkring dessa en fastbränd, från luten härrörande
beläggning. Fig. 2 illustrerar första stadiet av
varmpunkters bildning.
Vid fortsatt behandling i autoklav bildades efter
omkring 10 timmar kring de så uppkomna, mer eller mindre
halvsfäriska groparna vissa frätgravar: fig. 3. Jämte
dessa lokalangrepp utvisar bilden även allmänt regionalt
angrepp av ytan, vid vilket perlitfälten i det mjuka stålet
företrädesvis angripas.
Fig. 3. 2. stadiet av varmpunktsfrätning. 100 X.
Ett senare stadium av varmpunkterna, efter 65 timmar
vid 215—265°, illustreras av fig. 4, från vilket språnget
till de å kalorisatortuberna iakttagna frätorna icke är
särdeles stort. Genom autoklavförsöken hade uppvisats,
att det lokala, på varmväggsverkan beroende angreppet
starkt stiger med temperaturen, så att hög dylik måste
anses såsom mycket riskabel.
Bland fortsatta försök må följande nämnas. Om man
av s. k. rostsäkert stål kunde vänta en vida större mot-
ståndskraft än hos mjukt kolstål, visade sig detta
ingalunda vara fallet. I stället visade sig dylikt material i
det stora hela kraftigare angripas vid autoklavförsöken
än kolstålet.
För att avgöra den grundläggande frågan, huruvida
den lokala korrosion — ehuru den måste tillskrivas
varmväggsverkan — dock stode i samband med
eventuella materialfel, ägnar sig uppenbarligen icke vanlig
mikroskopisk undersökning, ity att denna ju måste rikta
sig till det kvarvarande materialet, och invändningen
därför ligger nära, att den icke utsäger något om hur
materialet varit på de bortfrätta ställena.
För ändamålet anlitades en fullt beviskraftig metod,
bestående däruti, att en provcylinder hade svarvats,
fin-putsats och anlöpts, varigenom förhandenvarande fel.
dvs. huvudsakligen slaggkorn, väl framträda. Genom
särskild anordning hade för en större del av cylindern
en kartläggning ägt rum av alla avsevärda slaggkorn.
Därefter hade cylindern utsatts för varmväggsverkan i
autoklav. De därefter förekommande varmpunkterna
— kännetecknade av mer eller mindre djup korrosion —
hade sedan på samma sätt kartlagts, å genomskinligt
papper. Genom jämförelse mellan de bägge kartorna
hade ådagalagts, att ingen märkbar korrelation förefanns
mellan uppkomna varmställen och förutvarande
slagginneslutningar. I själva verket utlösas slaggkornen
mycket hastigt i svartluten, under det att järnet endast
föga påverkas. Slaggen kan därför icke, såsom fallet
är i sura lösningar, här förorsaka någon skadlig
lokal-elementverkan.
Genom särskilda försök hade det visat sig, att —
såsom var att vänta — lokalfrätningar uppträda i lika hög
grad å tillverkning från annat verk som å det
ursprungliga materialet. Likaledes hade genom särskilda försök
konstaterats, att en provcylinder, som framställts genom
ursvarvning av ohålat rörämne, visade sig undergå fullt
ut lika kraftig lokal korrosionsverkan. Den använda
rör-framställningsprocessen (Stiefel) framkallar alltså icke
några här märkbara materialfel.
Samtidigt med dessa autoklavförsök hade kvantitativ
Fig. 4. 3. stadiet av varmpunktsfrätning. 100 X.
bestämning ägt rum å provbitar, som varit nedhängda uti
sulfatluten. Därvid hade länge svårförklarliga
variationer i erhållna viktsförluster uppenbarats. Dessa hade
visat sig stå i samband med autoklavens täthet, och i
själva verket bero de på att vid korrosionen vätgas
utvecklas; om denna icke får tillfälle att avgå, minskar
den av luten utövade korrosionen. I varje fall hade det
befunnits — såsom var att vänta — att det regionala
angreppet stiger med temperaturen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
