Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. 14 april 1928 - Om brikettering och sintring av slig, masugnsmull etc. i Tyskland, av civilingenjör Sven Lind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 febr. 1928
BERGSVETENSKAP
29
tiklarna. Innehåller masugnsmullen stor procent kalk, är
det nödvändigt att företaga en efterföljande
vattenspolning av briketterna på lagerplatsen.
Briketteringskostnaden uppgavs till 2: 50 mk/ton inkl.
ränta och amortering. I denna siffra ingår löner med
1:40 Mk. För gjutjärnspånen betalades 58 Mk/ton.
Skall den värdeminskning medräknas, som dessa
undergå genom överföring till hydrat, blir
briketteringskostnaden i själva verket minst 6 Mk/ton. Briketterna bliva
a’
Bana^antp.rtir
1......V
Fig. 5. Schema för brikettering med finmaina gjutjärnspån enligt Kippe.
av god beskaffenhet. Emellertid projekterades övergång
till följande metod.
Brikettering med finmaina gjutjärnspån.
Denna metod, vars patenträtt innehaves av firman
Brück, Kretschel & Co., Osnabrück, är endast en
rationellare utföringsform av föregående, bestående däri att
gjutjärnspånen finmalas. Härigenom ökas den
verksamma rostytan, så att järntillsatsen kan minskas
avsevärt, För att påskynda rostningen tillsättes även en
elektrolyt, vanligen MgCl2, som ju är synnerligen billig
i Tyskland. Förutom elektrolyten tillsättes även en del
finkornig avfallskoks till briketterna. På grund av
koksens porositet är den fördelaktig för bindeprocessen.
Anordningarna äro följande:
Medelst självtömmande vagnar transporteras det
ingående rågodset till högt liggande silos, försedda med
galler för avskiljande av ev. förekommande större
stycken. Gjutjärnspånen föras till en mindre behållare och
därifrån till en kulkvarn för målning. Från denna, i
vilken spånen förmalas till en sådan finhet, att de gå
igenom ett såll med 35—40 maskor pr eng. tum, går det
så erhållna järnpulvret till en ficka invid silos för
ingående briketteringsgodset. Under dessa finnas
matar-anordningar, som tillåta exakt inställning, i önskade
proportioner före blandningen. Vid denna tillföres
behövlig mängd vatten för pressningen samt
klormagnesium-lut. Efter pressningen föres briketterna till upplaget
medelst transportband. Hårdnandet sker i luft på ung.
24—72 tim., beroende på utgångsmaterialet.
Vid ett järnverk var produktionen 400—600 ton/dygn,
med en järntillsats av 2—3 %. Driftskostnaden angavs
till 2: 50—3 Mk/ton.
En nackdel är givetvis användningen av
klormagne-sium. Klor är ju icke önskvärt för masugnen. Man kan
emellertid använda andra elektrolyter, exempelvis
ättiksyra. Utan något som helst "Anregungsmittel" tager
rostningsprocessen rel. lång tid i anspråk.
Denna enkla och billiga briketteringsmetod anses för
närvarande som den bästa i Tyskland och har vunnit
insteg vid en hel del järnverk både där och i andra
länder.
Andra, försöksvis prövade briketteringsmetoder.
Fortfarande arbeta många optimistiskt lagda
uppfinnare med nya förfaranden för brikettering. Den
kännbara knappheten på beck inom kolbriketteringsindustrien
med ty åtföljande höga beckpriser verkar härvid som
"Anregung". Bland sålunda försökta metoder må här
nämnas den att använda melass som bindemedel. Detta
är ju en gammal metod, men den har nyligen prövats
under en speciell utföringsform med en relativt kort
efterföljande upphettning av briketterna vid låg temp.
omkr. 200°.
Melass erhålles i stora kvantiteter från de tyska
sockerbruken (årsproduktionen är ung. 5—600 000 ton) och
betingar ett pris av endast ca 5 Pfg/kg. Den består av
i genomsnitt 50 % socker, 20 % vatten, 20 % organiska
ämnen samt 10 % oorganiska salter. Vid upphettning
övergår sockret till amorf karamell, som har stor
bindeförmåga. Då emellertid karamellen är vattenlöslig, blir
det nödvändigt att vid användning för
briketterings-ändamål, där vattenolöslighet fordras, delvis förkola
karamellen eller tillsätta ett impregneringsmedel ex.
tjära. Att åstadkomma fullständig vattenolöslighet går
icke. Förkolas sockret fullständigt, går bindeförmågan
ned till noll.
Den blandning, som provbriketterades var 50 %
masugnsmull, 30 % slig, 15 % valssinter samt 5 % kalk.
Bindemedelstillsatsen var 3 %. Blandning och
brikettering utfördes på vanligt sätt. Briketterna upphettades
i kanalugn vid ung. 200° under 2 tim. Hölls presstrycket
högt 400—600 kg pr cm2, blevo briketterna av utmärkt
beskaffenhet, med en hållfasthet- av ända upp till 130
kg/cm2. Briketteringskostnaden inkl. ränta och
amortering uppskattades till 3 Mk/ton.
En metod efter vilken till och med brunkol
brikette-rats är den enligt dr Delskampf med användande
av kolloider som bindemedel. En del av de ingående
ämnena förmalas till kolloidal finhet under
vattentillsats och tillsättes den övriga delen under omsorgfull
blandning, varefter brikettering och långsam
eftertorkning äger rum. I "Feuerungstechnik nr 1 1927" skriver
Bergntt Weinmann härom: "Als besonders vorteilhaft
erweist sich hier die Möglichkeit, die Erze u. s. w. mit
denjenigen Stoffen einzubinden, deren sie für die weitere
Behandlung ohnehin bedürfen, z. B. Eisenerze mit irgend
einer Kohle. Dass derartige Briketts im Hochofen halten
ist durch Versuche bewiesen." Denna metod tycks alltså
vara löst tekniskt. Hur den ställer sig ekonomiskt med
finmalning av stora mängder träkol är emellertid en
annan sak.
Förutom dessa här nämnda metoder finns det givetvis
en hel del andra, som det emellertid skulle föra för långt
att gå in på.
Till det sagda skall blott bifogas, att man för
närvarande gör försök att undgå brikettering av
masugnsmull genom att inblåsa densamma direkt i masugnspipan
med hjälp av masugnsgas. Dessa försök anses lyckade,
och är detta fallet, mister den rena briketteringen inom
järnhanteringen än mera terräng, då den ju för slig etc,
blott bibehålles på de platser, där tillräckligt kapital
saknas för en modern sintringsanläggning.
Sintringsmetoder.
Sintring i roterugn.
Ett av de äldsta sintringsförfarandena är sintring i
roterugn. Principen är som bekant den, att råmaterialet
genom ugnens svaga lutning och rotation gives en rörelse
i motsatt led mot heta förbränningsgaser och genom
dessas inverkan bakas ihop, agglomereras till större eller
mindre stycken, agglomerat. Vanligast förbrännes
masugnsgas, men även kolpulver, vattengas etc. användes.
Ugnarna hava en längd av 35—60 m samt en diam. av
2—3 m. Utom några smärre ändringar i utmurning och
andra detaljer ha ej några väsentliga förbättringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
