Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. 14 juli 1928 - Om differentialflotation, av byråingenjör Harald Carlborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
14 juli. 1928
BERGSVETENSKAP
53
allt bildar ett retarderande överdrag på pyriten, men
även faller ut på zinkbländet, under det att blyglansen
påverkas mycket obetydligt. Härav förklaras, att med
användande av zinksulfat och natriumcyanid blyglans
kan effektivt differentialfloteras från pyrit och
zink-blände. I själva verket torde cyanid f. n. vara det mest
effektiva retardationsagenset. Lösningarna av cyanid
och zinksulfat få ej träffa varandra förrän i
flotations-apparaten, om full verkan skall kunna uppnås.
Cyanid användes helst i neutral eller alkalisk pulp.
Ofta begagnas soda för att göra pulpen alkalisk och inte
kalk, vilket beror på att denna, såsom redan blivit nämnt,
verkar retarderande på möjligen närvarande blyglans,
under det att soda har en motsatt om än svag verkan.
Sura lösningar äro ej lämpliga, emedan det föreligger
fara för cyanvätebildning.
Användningen av cyanid utbildades först vid Timber
Butte-gruvan i Butte, Mont., av Sheridan och
Griswold, vilkas patent numera exploateras av The
Flotation Research Corp.
Soda har i stor sett ingen markerad egen mission att
fylla annat än tillsammans med vissa andra agenser, när
det gäller att göra pulpen alkalisk, men spelar då en så
mycket större och viktigare roll. I vissa fall har man
också funnit, att soda underlättar pyritens flotering,
varför den ej alltid är så lämplig vid svavelkisförande
kopparmalmer. Vid bly- och zinkmalmer har den däremot
fått stor användning. Natriumbikarbonat användes
ibland i karbonatets ställe. I regel blir dock sodan
billigare, särskilt i form av råsoda (eng.: soda ash.), men
i vissa fall ger bikarbonatet bättre anrikningsresultat.
Natriumhydrat har också samma verkan och är ännu
starkare men ställer sig vanligare dyrare.
Natriumfosfat har i vissa fall använts som ersättare för råsoda. Det
uppges ha en viss om än svag tendens att retardera
zink-blände.
Natriumsulfit begagnas för att retardera zink- och
järnmineralen men verkar mer eller mindre i samma
riktning på alla sulfider och är därför ej alltid lämplig.
Några närmare undersökningar över dess verkningssätt
synas ej vara gjorda.
Natronvattenglas har fått rätt stor användning vid
bly- och zinkflotation. Det åstadkommer skört skum,
som ej så lätt floterar gångartsmineralen, och verkar
dessutom disperserande på pulpen, liksom för övrigt
många av hjälpagenserna, varför det kan användas för
att t. e. upphäva kalks flockulerande verkan. Någon
egentlig selektiv verkan synes ej vattenglaset ha.
Natriumsulfid har sin förnämsta användning, när man
arbetar med oxiderade sufidmineral, hållande bly eller
koppar, på vilkas ytor det uppstår en nybildning av
sulfid, som verkar aktiverande. Oxidmineralen ha som
bekant i regel dålig floterbarhet. Natriumsulfiden har
också retarderande inverkan på zinkblände och visar
svag tendens att aktivera svavelkis, vilken omständighet
man i vissa fall gjort praktiskt bruk av. Många av de
nya samlaragenserna äro svavelhaltiga och spela i någon
mån samma roll, som nyss tillskrivits alkalisulfiderna.
Svavelsyra, såsom den billigaste syran, brukades förr
i mycket stor utsträckning, men dess användning är
numera tämligen inskränkt, bl. a. därför att många av de
nya skum- och samlaragenserna, t. e. xantaten, fordra
eller arbeta bäst i alkalisk pulp. Syra underlättar dock
flotationen genom att rena mineralen från hinnor av oxid
och basiska salter. En motsvarande funktion får den
ibland fylla vid de senare stadierna av
differentialflota-tion, i det att den användes för att borttaga de
retarderande överdrag, som svavel- och magnetkis blivit
försedda med under tidigare stadier.
Kromsyra och vissa kromat, t. e. natriumdikromat, ha
ej fått någon större användning men ha dock för vissa
ändamål lämpliga egenskaper. På blyglans verka de
retarderande, vilket synes bero på bildning av ett tunt
gult överdrag av olösligt blykromat. Kromsyrans
oxiderande egenskap är förmodligen anledningen till dess och
kromatens retarderande inverkan på pyrit. På ett ställe
har natriumdikromat kommit till användning för att
retardera blyglans och svavelkis vid flotering av marmatit,
dvs. ett starkt järnhaltigt zinkblände. Det mesta av
blyglansen uttages först, men det som blir kvar kan sedan
retarderas på nämnda sätt, så att zinkmineralet blir
ren-separerat.
Vid all flotation ligger stor vikt på att agenserna
tillsättas jämnt och i konstanta kvantiteter, naturligtvis med
de ändringar, som variationer i rågodsets beskaffenhet
osv. göra erforderliga. Numera användas i regel
särskilda anordningar för att reglera agenstillförseln, där ej
enkla reglerbara droppkranar äro tillräckliga.
De kemiska reaktioner eller fysikaliska företeelser, som
det i de nu omtalade fallen av hjälpagensers verkan är
fråga om, fordra ibland ej obetydlig tid för att försiggå,
så mycket mera som det i regel rör sig om rätt utspädda
lösningar. Särskilt vid användning av cyanid och vid
differentialflotationens senare faser, när det gäller att
modifiera eller upphäva verkan av tidigare tillsatta
lijälpagenser, blir denna omständighet av stor vikt. Rent
ekonomiskt spelar tidsmomentet också en roll, ty på ju
kortare tid reaktionen skall genomföras, desto mera
koncentrerade lösningar måste man arbeta med och desto
större blir agensförbrukningen. Vid modern
differential-flotation träffas därför anordningar för att reaktionerna
skola få tid att förlöpa på önskat sätt. Detta
åstadkommes genom att i schemat insätta kontaktbehållare (enligt
amerikanskt språkbruk: conditioning tanks) på lämplig
plats i anrikningsschemat. Man kan dels ha så att säga
självständiga sådana apparater, dels kan man härför
använda fördelningsbehållarna eller omröringscellerna i
de mekaniska flotatorerna, om de givas lämpliga
dimensioner. Mycket ofta tillsättas vissa agenser redan i
kul-eller rörkvarnarna, där de få utmärkt tillfälle till intim
kontakt med mineralkornen. Kontakttiden behöver iblanu
uppgå till en halv timme eller mera. För att spara på nya
agenser kan insättas en förtjockare före
kontaktbehållaren, varigenom den tidigare tillsatta lösta reagensen till
stor del avlägsnas. Vid behov kan därefter pulpen givas
lämplig konsistens genom tillsättande av friskvatten.
Temperaturen har ju stort inflytande på kemiska
reaktioners förlopp och inverkar på vätskors, i detta fall
förnämligast vissa agenslösningars, viskositet samt på
salters löslighet. Ökad pulptemperatur medför i
allmänhet att skummet blir mindre segt och bärkraftigt.
Pulpens egen temperatur är därför en faktor, som kan hava
stor betydelse. Särskilt tidigare använde man sig under
vissa faser av differentialflotationen av upphettning,
men som denna ställer sig besvärlig och dyrbar, söker
man undvika den. Genom lämpligt agensval synes detta
också i allmänhet kunna gå för sig.
Pulpens kemiska karaktär i fråga om
väteionkoncen-tration, vanligen uttryckt som pH-värde, dvs. i negativa
logaritmen av väteionkoncentrationen, har numera börjat
ägnas allt större uppmärksamhet. Utförda försök ha
visat, att även relativt små förändringar i
väteionkoncentrationen kunna ha avsevärd effekt,1 varför på
åtskilliga håll regelbunden titerkontroll å pulpen har ge-
1 Thomas, Christmann, and Gifford: Hydrogren lon
Concen-tration — Its Control in the Flotation Process. Amer. Cyanamid
Co., Techn. Paper No. 11.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
