Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. 11 aug. 1928 - Tekniskt viktiga, lätta aluminiumlegeringar, av bergsingenjör Torkel Berglund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ii AUG.
ig28
ÅRGÅNG
58
TekniskTidskrift
utgiven av svenska teknologföreningen
BERGSVETENSKAP 8
Redaktör: B. G, MARKMAN
INNEHALL: Tekniskt viktiga, lätta aluminiumlegeringar, av bergsingenjör Torkel Berglund,— Litteratur, — Notiser.
TEKNISKT VIKTIGA, LÄTTA ALUMINIUMLEGERINGAR.1
EN ÖVERSIKT AV DERAS FRAMSTÄLLNING OCH MEKANISKA EGENSKAPER VID OLIKA
VÄRMEBEHANDLING SAMT NÅGOT OM INTERKRISTALLIN SPRÖDHET
HOS DURALUMINIUM VID KORROSION.
Av bergsingenjör TORKEL BERGLUND.
D
å aluminium under det sista decenniet av förra seklet
genom förbättrade metoder kunde börja tillverkas för
ett rimligt pris, trodde man allmänt att aluminiet inom en
kort framtid skulle få en mycket vidsträckt användning
inom tekniken. Tyvärr visade det sig snart att aluminiet
såsom sådant i mer eller mindre ren form var mindre
lämpat som konstruktionsmaterial och dess användning
inom industrien och tekniken är därför alltjämt
begränsad till sådana fall där andra egenskaper än de
mekaniska äro av avgörande betydelse. Sålunda användes
det som bekant i många fall inom den kemiska industrien
på grund av sin beständighet gentemot de flesta
organiska lösningar av neutral eller sur karaktär samt inom
elektrotekniken på grund av sina goda elektriska
ledningsegenskaper.
Av aluminiets legeringar torde den tidigast kända och
använda hava varit aluminiumbrons med c:a 10 %
aluminium och resten koppar. De lätta
aluminiumlegeringarna voro däremot, med undantag för gjutlegeriugen
magnalium, praktiskt taget okända före år 1900. Det
var först genom Wilms arbeten 1903—1911 som
uppmärksamheten allmänt riktades på möjligheten att genom
lämpliga små tillsatser av andra metaller framställa lätta
aluminiumlegeringar med avsevärt ökade
hållfasthetsegenskaper relativt det vanliga handelsaluminiet. Wilm
uttog 1911 patent på en legering, som han benämnde
duraluminium, vars sammansättning var 3,5—5,5 % Cu,
0,5 % Mg, 0,5—0,8 % Mn samt resten handelsaluminium
med åtföljande små halter av järn och kisel. Det
framför allt utmärkande för denna legering var att om den
efter valsning återupphettades till 420° C och hastigt
avkyldes i vatten inträdde efter någon tids lagring
automatiskt en hårdhets- och hållfasthetsökning. Fenomenet
benämndes åldringshärdning, men kunde icke närmare
förklaras, och ännu i dag saknas någon till alla delar
fullgod teori härför. Härom mera i det följande.
Ett material med den av Wilm angivna
sammansättningen visar i valsat och glödgat tillstånd en hållfasthet
av 26 kg/mm2 och en förläggning av 17 % samt en
Brinell-hårdhet av 70. Redan dessa värden ligga betydligt över
det olegerade aluminiets, vilket vid en renhetsgrad av
99,5 % visar en hållfasthet av 9 kg/mm2, en förlängning
av 35 % och en Brinellhårdhet av omkring 20; vid en
renhetsgrad av 99,97 % äro de motsvarande värdena
6 kg/mm2, 60 % och 15—16. Efter åldringshärdning av
1 Autoreferat av föredras hållet vid avd. för Kemi och Bergs-
vetenskap sammanträde den 20 april 1928.
Wilms legering erhållas följande värden: hållfasthet 41
kg/mm2, förlängning 23 % och Brinellhårdhet 110. Det
är särskilt anmärkningsvärt att hållfasthet och
förlängning öka samtidigt.
Wilms arbeten gåvo impulsen till ett ytterst intensivt
forskningsarbete på aluminiumlegeringarnas område,
vilket arbete kulminerade under krigsåren och de närmast
efterföljande åren, då behovet av ett lätt
konstruktionsmaterial för luftvapnet var överhängande. Det kan
nämnas att år 1918 användes av de allierade nationerna
omkring 90 000 ton aluminiumlegeringar till flygändamål.
Aluminium låter sig legeras med de flesta andra
metaller och de legeringsförslag för tekniskt bruk som
framkommit äro otaliga. För närvarande finnas legeringar, med
aluminium som huvudsaklig beståndsdel, innehållande tre
till flera av följande ämnen: lithium, beryllium, kol,
magnesium, kisel, kalcium, titan, krom, mangan, järn,
kobolt, nickel, koppar, zink, molybden, silver, kadmium,
tenn, antimon, wolfram, platina, guld, bly och vismut.
Då det ej är möjligt att inom ramen för denna artikel
200
3 4 s 6 7 a
O 10 eo 30 40 SO 0 1
Vikteprocent Cu
Fig. 1. Cu—Al-diagram. Del av jämviktsdiagrammet
för aluminium—koppar’ enligt Dix och Riehardson.
redogöra för ens en bråkdel av alla dessa legeringar, skall
i det följande endast behandlas några få huvudtyper av
cle för maskinbyggnad och konstruktivt ändamål mest
använda legeringarna.
Aluminiumlegeringar lör gjutändamål.
Olegerad aluminium användes högst sällan i gjuten
form, beroende på dess stora mjukhet och krympning
samt dåliga bearbetningsegenskaper. De legeringsämnen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
