Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11. 10 nov. 1928 - Ett bidrag till Chanceprocessens teori, av förste byråingenjör Harald Carlborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 jan. 1928
BER GSVETENSKAP
83
52,6 % av den nya volymen. Vid packning, t. e. vid
magasinsbrytning, synes motsvarande siffra ställa, sig i
något över 60 %. Det rör sis: ju i detta fall om mycket
stora "kornstorlekar". Vad beträffar den andra
ytterligheten, så uppgives,1 att kolloida lösningar av metaller
få smörlik konsistens redan vid metallhalter av 2 à 3 %.
Det är mycket sannolikt, att för att suspensionen skall
hava egenskaper, som närma sis: en vätskas, måste
proportionen ingående mineralpartiklar vara avsevärt lägre
än som motsvarar deras anliggning korn vid korn. Det
har också vid Chanceprocessen visat sig, att man med
kvartssuspension, som nämnt, ej kan gå högre än till
specifika vikten 1.75, vilket motsvarar ca. 44
volymsprocent kvarts. Det tyckes t. o. m. ej vara lätt att hålla
suspensionen vid denna volymvikt, och där så är möjligt
föredrager man att arbeta med större utspädningar.
Emellertid möter man då i stället svårigheten, att hålla
suspensionen vid jämn konsistens, varför i praktiken det
volymviktsområde, inom vilket man kan röra sig, blir
relativt begränsat. Genom att i blandning använda
sus-pensoider av olika specifik vikt kan man dock motverka
denna olägenhet och för varje önskad volymvikt få
lämplig konsistens. Det är vidare tydligt, att ju mindre
de suspenderade partiklarna äro, desto större är deras
antal vid lika volymvikt. och desto lättare bör det vara
att hålla konsistensen jämn.
Enligt uppgift lär med magnetitsuspension kvarts,
fältspat och kalksten kunna bringas att flyta2. Detta
tvder på att specifika vikten i detta fall kan uppbringas
till något över 2.7, dvs. suspensionen skulle innehålla
minst 41.5 volymsprocent magnetit. Med 44 % uppnås
specifika vikten 2.8. Det förefaller sålunda, som om man
i praktiken i regel skulle få läkna med att suspensionen
kan innehålla högst 44 % suspensoid och att den
lämpligen bör vara något mera utspädd. Detta innebär, att
om blyglans anses som det tyngsta mineral, som kan
förekomma vid det tekniska tillämpandet, så är den
högsta specifika vikt. man på detta sätt kan
åstadkomma, ca. 3,9.
Vad beträffar de suspenderade partiklarnas storlek, så
torde det vara tydligt, att suspensionens egenskaper
mera böra närma sig en enhetlig vätskas ju större
dispersionen är. Kolloida lösningar t. e. äro ju stabila, dvs.
Sedimentation äger ej rum, så att hänsyn till denna ej
behöver tagas vid deras användande. T. v. torde de
dock vara alltför svåra att framställa och för dyrbara
för att kunna använda i stort, varjämte kolloidkemiska
reaktioner ibland kunna väntas inträda vid deras
användande. Att kolloida metallösningars viskositet även
vid små metallhalter är mycket stor, har redan blivit
omnämnt. Men även vid lägre dispersitet än den kolloida
kunna olägenheter inträda. Ju mindre kornstorleken är,
desto större benägenhet torde det förefinnas för att
sus-pensoiden fastnar i det tunna vattenskikt, som på grund
av adhesion kvarstannar på de separerade mineralen,
varigenom den dels går förlorad, dels inverkar på
beskaffenheten av produkterna. Vid Chanceprocessen äger
även en regelbunden utspädning av suspensionen rum,
och vid liten kornstorlek hos suspensoiden blir den
följande, för dess förnyade användande erforderliga
av-vattningen betydligt försvårad. Dessutom kostar det
mera att genom finmalning framställa mycket små
kornstorlekar. Som nämnt har man också i praktiken funnit
sig ej böra gå mycket under en kornstorlek av 0,2 mm,
när det rör sig om en kvartssuspension och rågodsets
kornstorlek ligger över 2,4 mm.
1 John D. Sullivan: Heavy Liquids for mineralogical Analysis,
s. 22.
2 Tr. A. I. M. 333., L.IX, 1918, s. 263 ff.
Den s. k. Conklinprocessen, som begagnar sig av
magnetitsuspension med en kornstorlek av max. 0,074 mm
(200 mesh) och en specifik vikt av 1.9,1 har blivit provad
i Pennsylvanias antracitdistrikt, men befanns
underlägsen Chanceprocessen därutinnan, att det dels var svårt
hålla suspensionen vid jämn volymvikt, dels var
besvärligt och kostsamt att återvinna de långsamt
sedimente-rande suspenderade partiklarna och dels var för dyrbart
att- framställa dessa med nödig finhetsgrad.2 Fördelen
med Conklinprocessen, nämligen att de fina kornen
kunde hållas i suspension utan särskilda anordningar,
reotvägde icke dessa olägenheter.
I det följande skola ytterligare några synpunkter på
suspensoidens dispersitetsgrad anföras.
Vad beträffar det hydrodynamiska förloppet vid
Chanceprocessen, kan man använda sig av följande
betraktelsesätt. Enligt Finkey3 är under vissa förutsättningar
det hydrodynamiska trycket i kg på en mot vätske-
v2 A
strömmen vinkelrät plan yta P = ^ 1 f, där † är ytans
area i m2, v strömhastigheten i m/sek., A vätskans
volymvikt i kg/m3 och g tyngdkraftens acceleration.
Ut-v2
trycket — är den mot hastigheten v svarande
tryckhöj dén i m. Ehuru Finkey intet nämner därom, är detta
resultat tydligen erhållet med utgående från den Eulerska
differentialekvationen för en vätskas rörelse och
förutsätter, utom att strömningen är konstant samt att
vätskans inre friktion och dess friktion mot plattan äro noll,
blott att vätskan är kontinuerlig. Frågan är nu, i vad
>
s
H
O
ti
o 20 40 60 80 ’ 100
Procent mineral.
Fig. 3.
mån denna ekvation är tillämplig på en suspension av
förevarande slag. Att den gäller för de mest dispersa
systemen, de verkliga och de kolloida lösningarna, i den
mån friktionsföreteelser ej verka modifierande, torde väl
få anses troligt. Huru förhållandena ställa sig vid större
kornstorlekar synes ej vara utrett. Man kan emellertid
tänka sig, att ett disperst system i förevarande fall
förhåller sig som en verklig, en kontinuerlig vätska ju
mindre den dispersa fasens skillnad i specifik vikt mot
1 Taggart, a. a., s. 636.
2 The Mining- Congress Journal, 1927, s. 416.
3 a. a., s. 12.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>