Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12. 8 dec. 1928 - Något om järnhanteringen i Sydamerika, av bergsingenjör Gunnar Herlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
TEKNISK TIDSKRIFT
11 febr. 1928
Fig. 2. Ribeirào Preto. Valsverkshallen.
ett äges av en italiensk firma och använder martinugnar,
medan det andra använder Rennerfelts elektriska ugnar
och nu äges av A.-b. Gasaccumulator.
År 1922 startades Brasiliens första fullständiga
järnverk vid Ribeirào Preto i staten Sào Paulo. Verket
består av 2 st. Elektrometalls masugnar, vardera på
4 650 kVA, 2 Bessemer konvertrar på 6 ton och en
6 tons elektrisk stålugn, samt 2 mindre valsverk.1
Fig. 1 visar de elektriska masugnarna, medan fig. 2 är
en interiör av valsverkshallen.
Även detta försök att åstadkomma inhemsk
järntillverkning misslyckades, och är verket nu nedlagt.
Orsakerna härtill voro i främsta rummet den bristande
kraftförsörjningen, som icke tillät drift av mer än en
masugn med halv belastning under mindre än halva året;
under resten av året förbrukades kraften av
kaffefar-marna. Alltså kunde mindre än 1/8 av möjlig
tillverkningskapacitet utnyttjas. Dessutom beredde såväl
malmtillförseln som träkolstillverkningen i den tropiska
urskogen åtskilliga svårigheter. Platsen i sig själv var
också olyckligt belägen i förhållande till såväl råvaror
som avsättningsort. Den årliga tillverkningen av
tackjärn uppgick till högst 2 500 ton, (5 månader à 500 ton)
medan produktionen av valsat järn under ett år kom upp
till 3 800 ton. Tillverkningskostnaden för detta järn,
inklusive alla omkostnader, uppgick till c:a 260 kr. per
ton. Därtill kom c:a 35 kr. i frakt till konsumtionsorten,
Säo Paulo. Importtullen på valsat järn är c:a 160 kr.
men icke desto mindre kunde utländskt järn med lätthet
konkurera ihjäl företaget.
En stor skuld till det ödesdigra resultatet ha de valda
tillverkningsmetoderna. Kombinationen
Elektrometall-ugn—sur Bessemer för tillverkning av mjukt han dels järn
är olämplig och oekonomisk såväl för masugnarnas som
konverterns vidkommande. Ävenledes visade sig
för-färskning i konvertern och slutfärskning i stålugnen
olämplig; huvudsakligen av den orsaken, att denna var
alldeles för liten för att kunna rymma såväl det
förblåsta tackjärnet som erforderligt skrot och malm.
Verket planlades och levererades av en
nordamerikansk firma, medan ansvaret för verkets läge såväl som
för råmaterialerna helt övertogs av de brasilianska ägarna.2
1 Författaren var engagerad vid verket för uppförande och
igångsättning av masugnarna och har redogjort för dessa 1
J. K. A. 1923.
2 Vid författarens ankomst till Brasilien i jan. 1922 var
huvudbyggnaden i det närmaste färdig, och all materiel hade anlänt.
2 Möjligheterna för
järntillverkning.
a) Järnmalm.
Första villkoret för att kunna
åstadkomma en mera allvarlig
järntillverkning i Brasilien är en
rationell exploatering i stor skala i
och för export av någon eller några
av de stora malmbergen i Minas
Geraes. Endast härigenom blir
det möjligt erhålla malm till ett
acceptabelt pris för ett inhemskt
järnverk. En ytterligt
konservativ och missriktad nationalistisk
politik från regeringens sida har
emellertid hittills trotsat allvarliga
ansträngningar i den vägen från
utländska företagares sida.
Malmbergen äro belägna på 800
—1 000 in ö. h. och c:a 300 km
få-geivägen från kusten. På grund av
topografiska och andra förhållanden torde lämpligaste
exporthamn bli staden Victoria. Avståndet på
järnväg från denna stad och till malmbergen är c:a 600 km.
Järnvägen är smalspårig (1 000 mm) och torde behöva
ombyggas och eventuellt elektrifieras. Kraft kan
erhållas från vattenfall i Rio Doce, vars dalgång
järnvägen till stor del följer.
hj Bränsle.
Brasilien saknar stenkol, som lämpa sig för
kokstillverkning. Omätligt stora arealer tropisk urskog finnas,
som skulle kunna lämna ett utmärkt råmaterial för
träkol. Men träkolstillverkningen är inte så enkel, som den
kanske kan förefalla. Urskogarna ligga långt från
malmfälten och långt från konsumtionsorterna. Arbetet i
urskogen är liktydigt med malaria och andra
febersjukdomar. Träslagen äro ytterligt hårda, varför fällningen
och kapningen blir ett mödosamt arbete. Vare sig
kolningen sker i milor inne i skogen eller veden skall
fraktas till en kolugnsanläggning, blir transporten över den
oländiga terrängen ytterligt besvärlig och kostsam,
särskilt under regntiden. Medan hos oss 1 häst på
slädföre ledigt orkar med 10 trästockar, behöves i Brasilien
kanske 10 oxar för att släpa fram en ordinär trästock.
Flottning av veden kan icke ifrågakomma,
huvudsakligen av den orsaken att veden sjunker.
Kommer man så äntligen till järnvägsstationen med
träkolen, saknas lämpliga vagnar för dess transport,
och måste de under regntiden hållas täckta såväl på
lagerplatsen som under transporten. Dessutom är, som
nämnt, fraktsatsen ruinerande hög.
Det finns emellertid ett sätt att rationellt ordna
trä-kolsförsörjningen och det vore plantering i stor skala
på lämplig plats av eucalyptusträd. Detta träd växer,
som bekant, ytterligt snabbt, ocli kan lämpligen fällas
för träkolstillverkning vid 10 års ålder, då det kan ha
en höjd av inemot 20 m och en diam. av 2 dm. En
enkel beräkning ger vid handen, att man vid en
omsättningsperiod på 10 år behöver disponera endast 50 hektar
mark för varje 1 000 ton träkol, som man årligen
förbrukar. Ett järnverk kan alltså på detta sätt för all
framtid försörja sig med träkol så att säga på sin egen tomt.
Stora välskötta eucalyptusplantager finnas redan i
staten Säo Paulo, och användes veden som bränsle till
lokomotiv. Dessa plantager ha visat sig ha den goda
egenskapen att fullständigt sanera terrängen och befria
den från febrar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
