Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. 7 jan. 1928 - Elektrotekniken, en återblick och några framtidsfunderingar, av professor Arvid Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
TEKNISK TIDSKRIFT
4 FEBR. 1928
båglampan ej få någon praktisk användning. Men redan
tidigt — på 1830-talet — började s. k.
magnetoelektriska maskiner komma till användning, och detta
gav ett visst uppsving åt båglampsbelysning på fyrar
o. d. Men det är först efter dynamomaskiner
framträdande på arenan, på 1870-talet, som båglampan
började fira sina stora triumfer. Men att man redan före
denna sistnämnda tid ställde stora förhoppningar på
båglampan, framgår t. e. av ett föredrag i Chalmersska
institutets elevförening (C. S.) av en av institutets
elever, norrmannen Gunnar Knudsen år 1869, och som
finnes infört in extenso i Elektroteknisk tidskrift 25
sept. 1926, varur jag tar mig friheten anföra ett litet
utdrag, såsom belysande för den tidens åskådning och
förhoppningar.
Efter att hava beskrivit det elektriska ljusets
dåvarande konkurrenter, gasljuset och Drummonds kalkljus,
lämnar han én redogörelse för båglampans invecklade
konstruktion och verkningssätt. Därpå beskrives ett
försök till gatubelysning i Lyon, där en lampa
placerades i vardera ändan av den 3 000 fot långa Eue
Imperiale. Han säger ej om strömkällan varit
Bunsen-element eller magnetoelektrisk maskin. Han låter
emellertid Gazette de Lyon beskriva resultatet med bl. a.
följande ord: "Varenda afton (sedan en hel månad) är
nu Rue Imperiale på det ståtligaste belyst från den ena
ändan till den andra, och intet kan bättre klargöra
styrkan i denna belysningsmetod än det stora avståndet
mellan de båda ljuskällorna. Gatan och dess trottoarer
samt husens fasader äro överströmmade av ljus, varje
gatsten är belyst. Belysningen erinrar om det vackraste
månsken, men försök hava ådagalagt, att det senare är
långt svagare. Vi gingo flera gånger utefter gatan från
den ena ändan till den andra och kunde läsa på alla
avstånd. Tre kvällar voro gaslyktorna släckta, utan att
det på minsta sätt var märkbart." Han slutar med att
meddela, att man med tillräckligt effektiva anordningar
kan komma upp ända till hälften av solljusets styrka,
och till sist säger han: "Har man en gång kommit så
långt, är det intet hinder för att tro, att en framtid
förmår frambringa ljuskällor, som i prakt kunna mäta
sig med ljusets upphov, själva vårt världsallts strålande
sol. Då kan man måhända bli vittne till realiserandet
av en tanke, som sysselsatt mer än ett lärt huvud, och
som har givit anledning till det- mest vittgående förslag
—■ nämligen att kunna förvandla natt till dag. Qui vivra,
verra." Frågan är, i vad mån vi nu se denna tanke
förverkligad.
Ej förrän dynamomaskiner kommit i praktiskt bruk,
dvs. på 1870-talet, blev båglampan något av allt man
hade hoppats av densamma. Den första verkligt
praktiska båglampa torde BnusH-lampan ha varit, och den
kom också snart till stor användning, även något i vårt
land. Ungefär samtidigt (på 1880-talet) installerades
här i landet några båglampsbelysningar i sågverk o. d.
med Grammes dynamo och Serrins båglampor. Från
denna tid till ungefär sekelslutet upplevde båglampan
sin glansperiod och var föremål för otaliga uppfinningar
och patent, avseende i huvudsak dess
regleringsmekanism. Så snart glödlampor med metalltråd, med god
verkningsgrad och stor effekt, i början av vårt
århundrade kunde tillverkas, började båglampan föra en
tynande tillvaro och har numera för belysningsändamål så
gott som alldeles kommit ur bruk.
Vad som i första rummet gjorde båglampan
olämplig-för ett allmännare användande och vad som särskilt
hindrade dess användning i hemmen, var dess stora
ljusstyrka, dess osande egenskaper och dess rätt
dyrbara regleringsmekanism. Att den sedermera
utträngdes även på ställen, där dessa nackdelar ej hindrade
dess användning, berodde på den skötsel (kolning o. d.)
som den krävde, och som blev dyrbar.
Vi äro då inne på glödlampan, den troligen allmännast
använda och mest populära av alla elektriska apparater.
Den som endast sett den nuvarande till synes så enkla
och billiga glödlampan kan ej ana, vilket arbete, vilka
försök i alla riktningar, och hur många misslyckanden,
som ligga bakom och till grund för de förbättringar i
avseende på hållbarhet och ekonomi, som nu utmärka
densamma. De båda män, som först och ungefär
samtidigt togo itu med och även löste glödlampsproblemet
och därmed möjliggjorde det elektriska ljusets
utminu-tering och användning i hemmen, voro Edison och
(engelsmannen) Swan, vilket inträffade år 1878, och
vars 50-årsjubileum således kan firas nästa år. Edison
hade först försökt med platina, men fann snart denna
metall alltför lättsmält. Då ingen mindre lättsmält
metall var känd på den tiden, övergick han till köla de
och i övrigt kemiskt behandlade bambufibrer, och i
hela 25 år fick glödlampan vänta, innan metalltråden
åter kom till heders. Det är ingenting ovanligt inom
tekniken, att en tanke eller ett förslag vid sitt första
framträdande visar sig orealiserbart, men senare, i mån
som tekniken i allmänhet går framåt, och
förutsättningarna ändras, åter träder fram och visar sig vara
det riktiga. Swan använde först en rak, sedermera en
böjd karboniserad och i övrigt kemiskt behandlad
bomullstråd. År 1883 sammanslogos Edisons och Swans
glödlampsfabriker (i England) och använde då en
gemensam metod för framställande av glödtrådar med en
sorts bonmllcellulosalösning, som sprutades och
kola-des. En dylik glödlampa tog omkring 3 à högst 4 watt
pr normalljus och hade en varaktighet av bortåt 1 000
timmar vid varsam behandling.
År 1897 framträdde nernst-lampan, som lyste, men
snart försvann och efterträddes från omkring 1903 av
den gamla glödlampan, men då försedd med glödtråd av
mera hårdsmält metall än platina, nämligen tantal,
osmium och tungsten (wolfram). Den förstnämnda
metallen fick snart vika för de andra båda, som numera
torde vara de förhärskande. Efter många
ansträngningar lyckades man få dessa trådar hållbara, och
lamporna krävde c:a 1 watt pr normalljus.
På sistone har man fyllt lampan med en indifferent
gas (kväve, argon el. dyl.), som ytterligare höjt dess
verkningsgrad till 0,5 watt pr normalljus.
En vanlig glödlampa av i dag och en glödlampa föi
säg 40 år sedan äro varandra bra lika till det yttre, och
man kan verkligen förvåna sig över, att utvecklingen
under sä lång tid och detta under en tid, då allt annat gått
framåt med jättesteg,’ ej satt större spår i glödlampan,
än fallet synes vara. Men man får ej alltid "döma
hunden efter håren". Om man betänker vad en minskning
i strömåtgången till omkr. 1/7 av vad den då var och
räknar ut’ — om man kan — vad detta betyder,
privat-och national- för att icke säga världsekonomiskt, i
inbesparade kilowattimmar pr år och kostnaden därför, så
inser man. att utvecklingen på glödlampsteknikens
område under denna tid gått framåt mer än på de flesta
andra tekniska områden. Och dock är detta ett område,
där möjligheten ej synes utesluten att kunna komma
ännu väsentligt längre.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
