Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. 7 jan. 1928 - Undersökningar över växelströmsdistribution vid Stockholms elektricitetsverk, av byråingenjör E. Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 FEBR. 1928
ELEKTROTEKNIK
13
UNDERSÖKNINGAR ÖVER VÄXELSTRÖMSDISTRIBUTION
VID STOCKHOLMS ELEKTRICITETSVERK.1
Av byråingenjör E. ERIKSSON.
Vid Stockholms elektricitetsverk ha under de båda
senaste åren verkställts en del undersökningar över de
olika system, enligt vilka en växelströmsdistribution
lämpligen skulle kunna utföras även inom den egentliga
staden. Dessa arbeten voro närmast avsedda att tjäna
som underlag för arbetet inom den kommission, som
nyligen avgivit betänkande om systemfrågorna för
elektricitetsverket. En del resultat från dessa allmänna
undersökningar kunna möjligen vara av intresse.
Vid undersökningarna har huvudvikten lagts på att
få fram ett system med största driftsäkerhet, enkelhet
och lättskötthet och på samma gång. ett system med
stor förmåga till anpassning efter den framtida
utvecklingen. Särskilt hänsynen till utvecklingsmöjligheterna
lia givit anledning undersöka, huruvida vid
växelströmsdistribution ett verkligt fördelningsnät enligt mönster
från likströmsdistributionen är motiverat. Med hänsyn
till konsumenternas säkerhet finnes ju starka skäl att
vid växelströmsdistribution gå ned med
distributionsspänningen till 220/127 V och torde få anses fastställt,
att det åtminstone tillsvidare är att räkna med denna
spänning och med 220 V som lamp- och apparatspänning.
Den effekt, som vid denna spänning kan överföras i
något så när hanterliga 3- och 4-ledarkablar, är låg eller
c:a 100—125 kVA per kabel (ekonomisk belastning).
Redan nu är belastningen inom de centrala delarna av
staden så hög, att ett sådant nät för 220/127 V skulle
behöva förses med inmatningspunkter i så gott som
varje gathörn, och om hushållselektrifiering tränger
igenom, är det sannolikt, att även de egentliga
bostadsdistrikten komma upp i liknande belastningstätheter.
Det är under sådana förhållanden tydligt, att
fördelningsnätets förmåga att utjämna de enskilda
belastningarna och åstadkomma jämn spänningsfördelning blir
rätt begränsad, och det kan sättas ifråga att slopa
fördelningsledningarna i gatorna och i stället anordna
transformeringen t. e. kvartersvis med en transformator
i centrum av varje kvarter. Undersökningarna ha i
denna fråga givit vid handen, att systemet med
låg-spänt fördelningsnät trots den låga spänningen torde ha
sitt berättigande. Detta synes även vara uppfattningen
på de flesta håll. Sålunda kan nämnas, att flera
amerikanska städer bygga sina nya växelströmssystem med
fördelningsnät, alla med den låga spänningen 210/120 V
eller däromkring och kapabla för belastningstätheter
upptill 20- à 25 000 kW/km2. De äro då utförda med
bly-armerad enledarkabel.
En annan fråga rör storleken och placeringen av
transformatorstationerna. Hänsynen till driftövervak
-ningen och framförallt placeringsmöjligheterna ha
härvid mycket stor betydelse. I här föreliggande fall har
man sökt undvika ett alltför utgrenat högspänningsnät
med ett stort antal småstationer och därför räknat med
stora stationer, så stora man kan använda, utan att
utmatningen av energien från stationerna medför alltför
stora spänningsfall och energiförluster.
Undersökningarna ha visat, att inom den egentliga staden en
stationsstorlek av c:a 1 000 kW ännu ligger nära
driftkostnadsminimum. Överföringen från denna station till fördel-
1 Inledningsföredrag vid teknologföreningens elektroteknik-
avdelnings sammanträde den 18 nov. 1927.
ningsnätet sker genom c:a 10 à 12 matarkablar.
Användandet av så stora stationer tillåter, att dessa
eventuellt matas direkt med så hög spänning som t. e. 30 kV,
varigenom i vissa fall en mellantransformering kan
undvikas. Beräkningarna ha visat, att detta kan medföra
betydande ekonomiska fördelar.
Vid systemets planläggande i övrigt har på lämpligt
sätt sökts tillämpa den principen, att energien, med
hansyn till driftsäkerheten, skall kunna tillföras till
varje punkt i systemet över två skilda vägar.
Hur detta t. e. tillämpats å transformatorstationerna
framgår av en enkel skiss. Stationerna äro utrustade
med 2 transformatorer, anslutna till var sin
högspän-ningskabel. Kablarna utgå från en samlingsskena
genom reaktansspolar, genomlöpa flera stationer och
återvända till en annan samlingsskena. De två kablarna
med sina vidhängande transformatorer bilda alltså två
skilda energivägar, som normalt dela
stationsbelastningarna lika sinsemellan. Transformatorerna belastas
då till högst c:a 75 % av sin normaleffekt, kablarna
något mindre. Från lågspänningsskenan skiljas
transformatorerna medelst bakströmreläer. Vid fel å en kabel
kopplar ena kabelgrenen med transformatorer ifrån och
den andra kan övertaga belastningen under längre eller
kortare tid, alltefter belastningstillståndet. Man har en
frist av i ogynnsamma fall 1,5—2 tim., eljest längre tid,
att avhjälpa felet. Kabelfel kunna under denna tid
sa/77/.- sÅ-pna.
Fig. i.
oskadliggöras genom att den felaktiga sektionen
urkopplas. För transformatorerna är sannolikheten till fel
åtskilligt mindre. I de flesta fall torde den nämnda
överdimensioneringen visa sig tillräcklig för att även
vid transformatorfel upprätthålla ostörd drift. Detta
är vad som ansetts rimligt som kabel- och
transformatorreserv. Anordningen möjliggör ett mycket enkelt
reläskydd, bestående huvudsakligen av vanligt
maximal-och jordslutningsskydd för varje utgående kabel i
centralen samt de nämnda bakströmsreläerna vid transfor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
